En annan sak som jag tror att folk undrar kring mig är:

Jag har skrivit blogg länge, om man läser mina gamla bloggar och även i denna tidigare, ja under förra året så ser man hur jag emellanåt är nere, låg - nästan deppig.

Är jag nu bara så skitlycklig så att allt som varit förr bara försvunnit?
Nej, så är det inte - naturligtvis inte.

Det är nu när jag mår bra och har stöd. Inte är ensam längre och nu kan jag ta itu med det som varit förr.

Självklart påverkar min histioria mig ännu. Självklart tappar jag fotfästet ibland. Minns hur jag vid ett tillfälle är så ledsen och gråter i timmar. Är så ledsen och känner mig så fruktansvärt ensam. När jag gråtit i timmar - bokstavligen - så ringer jag min mamma och berättar hur jag mår. Jag berättar att jag är helt slut och har så ont i huvudet. Jag ber om ursäkt för att jag ringer så sent. (klockan är nästan 23) Jag frågar om de har huvudvärkstabletter. (egentligen vill jag bara ha tröst)
Mamma och pappa kommer över. De ringer när de är utanför för min port är låst. De vill att jag kommer ner. De ger mig tabletter och åker sedan hem. De kommer inte ens upp. Jag behöver inte säga att jag grät mig till söms den kvällen.

Hur jag som liten låg på sjukhus och på den tiden var det låsta avdelningar på sjukhus och föräldrar fick inte vara kvar. (jag låg på sjukhus rätt mycket när jag var liten)

Jag är fortfarande äcklad av mig själv inför det jag blev utsatt för när jag under en lång period för några år sedan fick sms av en person som ville mig något och när jag sedan får reda på vem det är så faller hela min värld. Jag har aldrig kännt mig så smutsig. I hela mitt liv.

Alla åren som liten där det hände saker som jag inte vågar skriva om här för då bryter jag familjetystnaden.  (jag lär få en regelbok i huvudet) Det har fått mig så ledsen.

Alla gånger som det hänt mig saker som jag heller inte kan gå in på här för att jag skäms. För att jag inte vill hänga ut vem som helst här heller.

Inget av det har någon roll. Men det har gett mig gråt. Förtvivlan och en enorm rädsla att bli övergiven. Det har fått mig att bygga upp en mur mot folk och känslor. Det har fått mig att hålla färgen och bli bra på det.
Att inte vilja släppa någon nära.

Nu är det annorlunda. Vi är två.

Herr Ågren knackar på dörren ibland fortfarande men jag slipper öppna dörren själv.

När han gått har jag en famn att krypa in i och ett öra att viska alla hemligheter till som jag behöver få ur mig. Någon finns där.

Det är mycket skönt - det skrämmer lite grann men det är fantastiskt.