Det är livet

 Vi säger att tiden läker alla sår, vi säger att det visar sig med tiden, ur led är tiden och vi säger att tiden inte räcker till. Själv tycker jag att tiden försvinner.


Det visar sig med tiden? Ja, det tror jag fullt och fast på. Sanningen kommer alltid fram oavsett hur mycket man blundar för det och oavsett hur många lögner man täcker upp med. Oavsett hur man vrider och vänder på saker så ja - det visar sig med tiden.

Ur led är tiden? Absolut, det går åt helvete med det mesta rent politiskt och tekniken, ambitionerna och idealen gör oss till hyperstressade, överarbetade, sönderbantade men trots allt överviktiga objekt.

Läker alla sår? Nja, jag vet inte det men det jag vet idag, för ett faktum att med lite tid kan det ske mirakel. Det som plågat oss länge och det som varit så fyllt av tunga svåra besked fick idag en liten positiv vändning. TACK!

Tiden räcker inte till? Halleluja! Ett påstående som är sant. Jag får inte ihop min tid alls. Jag vill vara på jobbet, jag vill vara i Nyköping, jag vill vara med Lovisa, jag vill träna,jag vill laga mat, jag vill sola, jag vill ha egen tid, jag vill träffa min pappa, jag vill umgås med mina barn, jag vill lyssna på musik, jag vill skriva, jag vill vila, hämta kraft och jag vill sova.

När jag är på jobbet, pockar annat på - telefonen ringer och jag måste fokucera på barnen, pengar, hyresbolaget som är idioter, någon är ledsen arg förtvivlad, någon berättar saker jag inte vill höra för att det gör så ont. Samtidigt står elever bredvid och behöver stöd, prata och hjälp. Kollegor som drar i mig och vill att jag ska ha något begåvat (hur fan kan man ens tro det om mig?) att säga.

 Jag kommer hem och jobbet finns i mina tankar och jag hinner inte sätta mig ner och fokusera på det en enda stund för då kommer ett sms eller den där tv-serien börjar som jag borde se eller jag ska laga mat eller hämta någon eller handla eller för den delen - städa. Jag sätter mig i soffan och telefonen surrar eller jag kommer på att jag måste hänga tvätten eller åka dit eller dit. Jag försöker vara social med min bättre hälft, när vänner vill prata eller något kring barnen oroar så går mina tankar iväg och jag är inte riktigt här eller där. Jag släpar mig i säng alldeles för sent och då kan det komma nya sms eller samtal.

Helgerna ska vara vila vila vila men icke då. Då är det social tid med vänner och jag förväntas (antas) vara pigg och utvilad att festa, prata djup och smart, jag förväntas vara pigg på aktiviteter. Samtidigt som allt annat surrar i huvudet, under helgen lägger jag mig för sent och vips så är det måndag morgon och klockjäveln ringer kl 6 igen! Upp och igång och ikväll just ikväll tänker jag att jag ska lägga mig tidigt. I helvete jag gör. Klockan 17.30 kommer jag hem och det säger bara BADA BING så är klockan nästan midnatt igen.....

Så synd om mig? Nej - det är livet och faktum är att jag älskar varenda minut. Jag älskar att det är galet mycket och att det brinner en del runt mig. Jag gillar inte allt som sker och önskar att jag kunde göra en del ogjort. Jag önskar att jag hade fler timmar på dygnet men fortfarande - jag älskar mitt liv.

Ibland är jag så trött och så less att jag bara vill skrika men det gör inget.
Det är bara tiden som inte räcker till - Ellerhur?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0