Text till Under Löven
Text till Under Löven med Melissa Horn
Jag ligger gömd under löven
jag ligger gömd under snön
Jag har fastnat med händerna i marken
i minnet från en mardröm
Jag är så långt ifrån dig
som i ett annat land fast nära ditt
När allting verkade enkelt i mitt liv
när du kände dig utestängd från mitt
Jag försöker men jag förlorar varje gång
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom
Jag skulle förstå om du ändrade dig
och vände om
Åren går in i varann
och jag inser att tiden är kort
Årstiderna smälter samman
Och jag vill minnas det
jag en gång glömde bort
Och du som gått vid min sida
säg mig, verkar jag tyngre nu
Jag har varit så trogen, det jag tror på
och hållit på förlåt som längtat ut
Jag försöker men jag förlorar varje gång
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom
Jag skulle förstå om du ändrade dig
och vände om
Om du lutar dig mot solen
om jag lutar mig mot dig
Jag blir bättre med tiden
om du har tålamod med mig
Man måste inte tolka in det som dåligt - jag ser massa positivt i den. Vacker - Ellerhur?
Vi i omvärlden
Under året dyker det upp tv-galor där man samlar in pengar till behövande. Det finns bössor lite överallt och det pågår insamlingar hela tiden. Det finns mängder av organisationer som är aktiva för att samla in pengar. Rädda Barnen - Röda Korset - Amnesty och flera. Det finns otaliga som samlar in till världens barn och man kan gå med och donera, skänka, bidra och ge tilll dem. Pappa staten skänker också pengar i miljonbelopp varje år.
Allt är nobelt och bra. Det ger de fattiga och det är självklart att man ska tycker jag. Det dövar dåligt samvte över att man stod så länge i duschen eller slängde en överblivna maten till middagen.
MEN
Jag undrar verkligen och nu lär jag få på huvudet antar jag.
Var tar pengarna vägen?????
Är det verkligen möjligt att vi sedan jag då är typ 7 alltså i mitten av -70 talet skänker miljon (miljard?) belopp och att behovet aldrig mättas? Det är ju fler länder än Sverige som bidrar och skänker. Det måste alltså röra sig om enorma summor.
Jag vill här och nu säga: JAG MISSUNNAR INGEN DESSA PENGAR. Men verkligen vart tar de vägen?
Kan man verkligen säga att det är så att de som förvaltar denna ström av pengar gör det ansvarsfullt och bra? Att det är med framförhållning - planering och självförsörjande på sikt?
Är det inte rimligt att när pengar kommer in i inte strid men dock jämn ström under mer än 30 år och det sker helt utan att problematiken försvinner, är det då inte rimligt att säga att något är galet?
Man borde kunnat borra brunnar - leda vatten - rena vatten - odla mark och investera i maskiner och utbildning så ATT man i länderna blir självförsörjande för många år sedan.
Katatrofer som sker - naturkatastrofer, krig och terrorism ja det är klart att det då behövs insatser men snälla rara? Kan det som jag växte upp med: De fattiga barnen i Afrika som inte har någon mat. Kan de fortfarane vara utan mat och utan möjlighet till att vara försörjda? De som var små då de som får hjälp och utbildning. När tar deras generation vid och gör något bättre och utvecklande av sitt land?
Det känns som om vi i omvärlden ger dem pengar men att antingen, och det är väl så det är, så går pengarna inte fram. Eller så går de till fel saker alltså mat för stunden och inte mer.
All den hjälp som gick till utbildning för över 30 år sedan.......vad har hänt med den generationen? Är inte det de som styr nu? Är det inte de som driver landen framåt?
Den största risken är nog att det är organisationerna och framåtdrivandet av dem, fetlagda administratörer som skor sig på folks välvilja och i andra änden egocentriska maktgalna styrande i länderna bidragen kommer till som snor åt sig för egen vinning.
Jag önskar verkligen att bidragen kom fram och fick göra nytta. Jag bidrar en del själv och kommer att fortsätta med det men visst undrar jag varenda gång jag ser fattiga barn med flugor i ansiktet - den bilden har varit etsad på min näthinna i 30 och några år nu.
Hur det än är så är det bedrövligt - Ellerhur?
Tyngdlagen.
Jag brukar bryta en och annan lag det kan jag inte förneka men i det mesta håller jag mig till lagen och i de regler som finns. Det är skönt och får samhället att fungera och bli förutsägbart. Det finns dock en lag jag VILL bryta.
Tyngdlagen. En lag utan polis domare eller advokater.
Vad är det för jävla lag? VAD är den bra för? Nä bort med den tycker jag.
Helt utan hänsyn kliver tyngdlagens väktare in och draaaaar ner huden och allt blir hängit och slängit. Ögonlocken ligger som sovsäckar över ögonen. Det är mer lätt att lägga på sig kilon och svårare att bli av med dem. När man väl blir av med dem är huden ÄNNU mer slapp och rynkig. WTF??
Jag vet, man kan träna och få musklker. Visst men så här 20 och några år senare tar det tid och evinnerlig diciplin att bygga muskler - det är svårare helt enkelt. Dessutom så är man (jag alla fall) lite lite bekvämare, latare och prioriterar så mycket annat.
Det är så mycket som angrips - ögon - mage - rumpa - knän -lår ja allt. Det är obamhärtigt och som skrivet i sten. Man försöker med krämer och träna och äta rätt.
Men det är så lätt att glömma - det är så jobbigt att ge sig ut efter en dag på jobbet och det finns så god mat.
Dagarna är långa och att festa är fan inte att tänka på längre. Då hänger ögon och kinder så man ser ut som bulldog. Även med en normal dag så det som förr klarade sig med ett par tre timmar sömn för att se ut som 19 kräver nu sina goda 8 -9 för att inte se ut som 190 när man vaknar.
Tidens tand - vi ska alla den vägen vandra men va fan?
Jag vill överklaga - jag vill bryta lagen och säga ifrån.
Absolut kalla mig kokett fånig och löjlig det skiter jag högaktningsfullt i. Jag är väl det. Men att bli brutalt söndertrasad utan att kunna stoppa - säga ifrån eller överklaga det tycker alla fall jag är orättvist - Ellerhur?
Under löven
Finns på Spotfy och Facebook.
Jävligt bra. Hon har gjort det igen - Ellerhur?
En kaskad av bilder
En kaskad av bilder....
Hade inte en chans
Det andra är innehållet - handlingen och upplösningen.
Innehållet höll mig fången. Fullständigt. Det var meningar, beskrivningar av tankar som satte ord på saker jag tänkt själv. Ibland tänker jag så ännu. Boken fullständigt kastade mig ikull. Jag fick insikter - tankar och hela mitt inre tumlade runt. Det är en häftig känsla - även om det inte var allt för angenämt. Ibland vill man inte se sig själv ibland vill man inte höra orden man tänkt. Höra någon sätta ord på känslor man har och har haft.
Så vad gör man då med sådana insikter? Det viktiga för mig är att få vända det till något meningsfullt och för mig bra. Det är inte helt givet för mig hur det ska gå till.
Mest var det nog beskrivningarna över hur en av personerna i boken tänkte och kände och gjorde. Det kunde lika gärna vara mig hon beskrev. Det var tufft, för jag insåg att jag ibland varit destruktiv kan man väl säga. Boken väckte också frågor - det är frågor jag inte har svar på. Just nu funderar jag på om jag ens VILL ha svar på dem.
Det roliga i det hela är att när jag valde boken gjorde jag det utifrån namnent på den och med det som stod beskrivet på baksidan. Jag trodde att det var en bok som skulle mynna ut i en kaskad av bitska lite bittra rader här i bloggen. Jag trodde jag skulle få lite vatten på min kvarn..... men icke. Jag blev fullständigt tagen på sängen av det den här boken gav mig. Jag hade inte chans att värja mig och nu sitter jag här och vet inte riktigt hur jag ska hantera det faktum att jag blev berörd och det handlade om mig.
För att gå vidare måste jag adressera den känslostorm det gav.
Och vidare - framåt är den enda vägen att gå - Ellerhur?
Det är bara tragiskt och trasigt
Tänkte jag skulle skriva lite om det här med ljudbok. Det är verkligen bra, för mig funkar det ypperligt. Jag älskar läsandet och det blir en ny nivå med ljudbok. Avslappningen är total när jag sitter i bilen och lyssnar. Men. Javisst det finns ju alltid ett men när det är jag.....jag är ju FULL av åsikter och ensidiga tankar, småsint och med en hel del egenkomponerade sanningar vräker jag ur mig saker. Så jag bara fortsätter här. Det är så otroligt viktigt vem som läser eller mest HUR man läser. Den bästa och ljudböckernas okrönta drottning är Katarina Ewerlöf. Hon är fanatastisk. Hon gör kvinnor, män, beskriver omgivningar, små barn - hon gör det i olika sinnesstämningar och hon gör det med den äran. Jävligt bra. Shanit Roney däremot - entonigt och helt utan någon jävla inlevelse - så illa att jag faktiskt inte lyssnade klart. Jag försökte verkligen. Men näääää!
Men när det är bra, och det finns fler än Katarina, då är det en resa och upplevelse. Jag är fast så är det bara.
Nu till något helt annat:
Häromdagen var jag på ett ställe och när jag sitter där så inser jag att rent allmänt - rent allmänt vill de flesta vara igenkända. Jag menar inte kändis kända utan igenkända. Man vill vara n å g o n. Igenkänd på den lokala pizzan eller ett hej på macken där man tankar, så känd så man får gå före i kön till krogen man brukar besöka eller bara någon som kommer fram och säger något om att de känner igen en på den lokala Willysbutiken man handlar på. Eller en fest man kommer till där någon (helst flera) brister i stort leende och säger HEEEEEEEEEEEEJ!
Men det finns ställen - det finns ställen - ett av dem besökte jag i veckan av skäl jag inte går in på här. Men när jag och min vapendragare för dagen sitter där kommer det in en man och anmäler sig i kassan och då säger han: Ja ni vet nog vem jag är - jag brukar vara här.....och så rabblar han sitt personnummer.... han gör det och få de svar han behöver. När han lommar iväg för han behöver gå vidare - då slår det mig. Att går från okänd till ökänd är bara verkligen och faktiskt två prickar..... Att ibland är det faktiskt inte cool att var igenkänd - det är bara tragiskt och trasigt. Ellerhur?
PUH!!
Den här skylten satte jag upp direkt när jag kom hem i fredags. Ja, rent virituellt men dock. Det har varit en hektisk tid och jag har verkligen jobbat hårt, det har dessutom varit en hel del saker jag varit tvungen och behövt lägga tid på och kring så ja, det har varit intensivt.
I fredags hade jag tester med nya gänget och de kom iväg tidigt så jag kunde sätta ihop nästa veckas material. Det blev en 25 sidor power point presentation och två stycken word-dokument med uppgifter. Jag är nöjd med min insaats - det kräver lite omstavning såg jag idag när jag gick igenom allt men det är allt som allt bra. Jag är nöjd. Faktiskt så är det sådant som jag gillar extra mycket att hålla på med.
När jag kom hem i fredags så stannade jag i stan och köpte Thai-mat och när jag kom hem blev det tv, mat och vin. Väldigt mysigt och avslappnande. Vaknade i morse och då fixade vi frukost och sen låg vi och kollade film långt in på eftermiddagen.
Alexandra kom till middag och hon hade en blåbärspaj med sig - väldigt god. När vi fixat här hemma för lite nytta har vi gjort i form av städning så åkte vi till en kräftskiva på en gård i närheten. Det var mycket folk där och trevligt men jag var inte riktigt på humör så jag åkte hem och sitter nu här och lyssnar på musik och ska fixa lite med bilder på face tror jag. Medan det laddar ska jag kika igenom vad jag har i min lista att skriva kring och faktiskt ägna mig åt det.
PUH!! Precis nu fick jag ett samtal, det var polisen som frågade om jag hade en son som heter Alexander. Nej sa jag men en som heter Sebastian........ det var inte min son det gällde - men för en kort stund for hjärtat upp i halsen och jag trodde något hänt honom något........... någon mamma får en lördagskväll som inte blir så angenäm - Ellerhur?
Hur stabilt och självklart livet kan vara
Det har hänt mycket utan att det egentligen hänt något speciellt. Det är bara intensivt.
Jag har massor att skriva egentligen men får inte till tiden för det riktigt. Nu blir det lite upraddat med ämnen och mest är uppradning för att jag själv ska komma ihåg vad jag ska ta tag i för ämnen....
Jag har tänkt kring det här med svälten och problemen vid Afrikas horn - vad kan man göra åt det - på riktigt?
Jag har funderat på vad som gör en bra ljudboksuppläsare - hur kan vissa ens få bli publicerade?
Jag har funderat kring chefer, kollegor, jobb och framtid - inte min egen speciellt utan mer i min närhet. En bra chef är fan inte givet.
Jag har irriterat mig på andras blogg och ständiga statusuppdateringar som är motsägelsefulla, pinsamma och lite sorgliga. Mest irriterat mig på mig själv som läser det.
Jag har värderat min plats och tillhörighet i vissa avseende och inser att det är svårt det här med sociala förhållanden.
Jag har förundrats över hur kär jag fortfarande är och hur stabilt och självklart livet kan vara.
Jag har insett att det är tungt att flytta och att det fan aldrig tar slut.
Jag har lyssnat på en bok som var tung att höra och som drog fram minnen och belyste tankar och känslor jag har och har haft. Svårt men lärorikt - nu ska jag bara klura ut vad jag gör med den insikten
Jag har med full kraft förstått att de flesta vill vara kända men det finns de platser man inte vill vara känd för att är man det vittnar det bara om misär och misslyckande.
Jag har noterat att folk som åker tåg är en intressant skara att betrakta.
Jag har saknat mina barn och tänker på dem så mycket samtidigt som jag imponeras av deras självständighet och framåtanda.
Ja det blir mycket att skriva om framöver, jag lär få ta semester......eller ägna en natt eller så. Men sen ska jag hålla tempot av skrivande uppe. Jag får nog skärpa mig - Ellerhur?
