Igår jobbade jag och det slog mig på vägen hem hur många otroliga människor och öden jag möter i jobbet.

Här är ett axplock:

Deltagare P, från Iran och han har när han börjar en ganska svag svenska. Han är ambitiös och sliter vilket nu efter 10 veckor gör att hans svenska har fått en otrolig utveckling. Han rättar sig själv då det blir fel. Han är också otroligt musikalisk och spelar gitarr när vi har avslutning för julen. Han verkligen bjuder på sig själv. Igår höll han ett föredrag om skolor och hade en bra, djup analys och hade tankar kring skillnader mellan skolan i sitt hemland och här.

Deltagare MB, lite äldre tjej som har en del bekymmer rent medicinskt. Hon har utvecklats otroligt i sitt sätt att tänka och våga. Hon ser nu framåt och har fått självförtroende och styrka. En riktig inspirationskälla och framgångssaga.

Sen har vi ett par damer som haft det extremt tufft i livet och deras självkänsla är klart tilltuffsad. Det är hukade tjejer som kommer in och nu gör framträdande och redovisningar inför gruppen. Det är tjejer som nu tror på sig själv och vågar tänka tanken på att jo då - de kommer få jobb och det finns folk som tror på dem.

Vi möter människor som av olika skäl har haft det svårt eller är nya i Sverige - det är rätt stukade människor som efter ett par veckor hos oss tror på sig själv och utvecklas. Vi får förmånen att komma in i deras liv och vara med på resan framåt. Att se förvandlingen är otroligt rolig.
Jag säger ofta att det vi bidrar med är inget hokus pokus - vi gör inget som inte vem som helst kan göra. Det är de själva som gör förändringen och vi är där och stöttar. Gruppdynamik och individuell anpassning är nyckeln. Att tro på de som kommer in och att förstå att den ryggsäck de bär på är svår men att allt går - det är det vi bjuder på - det är det som är skillnaden.

Vi har haft deltagare som suttit i rullstol och ändå kunnat ta truckkort, vi har deltagare som har dyslexi och ADHD och i det haft en tuff tuff skolgång men som vi med tilltro och stöd ger en känsla av att det kommer gå. Vi har äldre deltagare som inte har ett mailkonto eller ens rört en dator som skriver cv och skickar ansökningar elektroniskt efter ett par veckor. Kvinnor som är vana att vara hemma och ta hand om sin familj och som är analfabeter i sitt hemland som efter tid hos oss vågar tro att de kan ta ett jobb och läser platsanonnser lika lätt som de lagar baklava eller polerar en silverkanna.

Listan är otroligt lång, men lika fantastisk varje gång.



Jag satt en gång för inte allt för länge sedan uppe på Mulholland drive och tittade ut över Los Angeles - man ser milsvida över staden. Mängder av hus och det slog mig att där bor människor - alla med en historia. Alla med ett förflutet ett nu och en framtidsönskan. Mitt liv är en del av det och när jag jobbar med människor så berörs jag av alla dessa öden. Man kan inte förstå hur människor kan ta sig själv på så jävla stort allvar att de bara tror att det de själva går igenom är allt. Det finns ALLTLID någon som har det värre eller gått igenom något större än du. Det finns så många som kämpar och försöker. Så många som har fantastiska kunskaper och människor som besitter talang. När man tänker så - ja då kan man inte annat än att bli ödmjuk - Ellerhur?