Tro helt enkelt
Jag har funderat kring det här med tro. Det är så många människor som bekänner sig till en tro och naturligtvis många som inte gör det. Min första tanketråd gick i vad som gör att man tror eller inte tror. Jag har nog tänkt att det är så att de som tror så har det med Gud, Allah eller något annat religiöst att göra.
Jag har nog också tänkt att de som INTE tror är människor som helt igenom människor som bara känner att de är för mycket regler att hålla sig till och för mycket moral att förhålla sig till.
Men nu har jag tänkt igen och mina tankar går så här:
Det är väldigt skönt, bra och faktiskt fundamentalt att tro. De flesta eller nog alla gör det i en eller annan form. Det kan vara tron på vad som helst. Något man förhåller och håller sig till något som ger styrka, kraft och mod. Något eller någon att förlita sig på eller be för, till vid svåra situationer. Det som lyfter en ur och ger orken att gå vidare. Det som känns som en filt av värme när man huttrande kurar i soffan. Det som man delar sin glädje med när man inte har någon annan att göra det med. Det man berättar sitt innersta för och sina dolda, fördolda tankar och händelser för. Det man ibland skyller sin olycka på i tider man inte orkar vara ansvarig för sina egna val.
Det man skänker tacksamhet till när det går bra och livet är underbart.
Tro helt enkelt. Det är inte alls svårt eller komplicerat, man behöver alls inte lägga prestige i det.
Det virvlar massor av tankar kring det här och just nu när jag filat på det här i huvudet ett tag och här nu på vägen hem från jobbet så får jag inte till det, på vägen hem till Flen, där all stress rinner av mig men ibland går tiden lite för fort där, på vägen hem - där jag hittar ro, lugn och massor av kraft. Får inte fram det jag menar eller tänker riktigt. Fast det gör inget, för jag kanske får till det en annan dag. Eller så verkar jag bara tokig nu (mer än vanligt) och läsaren sitter och kliar sig i sitt eget huvud och är övertygad om att jag förlorat förståndet helt.
Men det gör inget det heller för man får tro vad man vill - Ellerhur?
Jag har nog också tänkt att de som INTE tror är människor som helt igenom människor som bara känner att de är för mycket regler att hålla sig till och för mycket moral att förhålla sig till.
Men nu har jag tänkt igen och mina tankar går så här:
Det är väldigt skönt, bra och faktiskt fundamentalt att tro. De flesta eller nog alla gör det i en eller annan form. Det kan vara tron på vad som helst. Något man förhåller och håller sig till något som ger styrka, kraft och mod. Något eller någon att förlita sig på eller be för, till vid svåra situationer. Det som lyfter en ur och ger orken att gå vidare. Det som känns som en filt av värme när man huttrande kurar i soffan. Det som man delar sin glädje med när man inte har någon annan att göra det med. Det man berättar sitt innersta för och sina dolda, fördolda tankar och händelser för. Det man ibland skyller sin olycka på i tider man inte orkar vara ansvarig för sina egna val.
Det man skänker tacksamhet till när det går bra och livet är underbart.
Tro helt enkelt. Det är inte alls svårt eller komplicerat, man behöver alls inte lägga prestige i det.
Det virvlar massor av tankar kring det här och just nu när jag filat på det här i huvudet ett tag och här nu på vägen hem från jobbet så får jag inte till det, på vägen hem till Flen, där all stress rinner av mig men ibland går tiden lite för fort där, på vägen hem - där jag hittar ro, lugn och massor av kraft. Får inte fram det jag menar eller tänker riktigt. Fast det gör inget, för jag kanske får till det en annan dag. Eller så verkar jag bara tokig nu (mer än vanligt) och läsaren sitter och kliar sig i sitt eget huvud och är övertygad om att jag förlorat förståndet helt.
Men det gör inget det heller för man får tro vad man vill - Ellerhur?
Kommentarer
Trackback
