Satt i solen och njöt, då fick jag sällskap.....

Helt orädd med en utstrålning om att vara på helt rätt plats. Den kände sig nog lite hemma, som i gott sällskap.

  Två skator - Ellerhur?

Lamin Abdikarim Ali har sagt att han var så berusad att han inte minns händelsen i Falun och han har inte bestämt om han ska överklaga.
- Vi kommer inte att klaga i ansvarsdelen.
- Men om vi klagar så blir det i påföljdsdelen. Frågan är om nio år är en rimlig påföljd, säger hans advokat Per Borgblad. (källa Expressen.se)


Man klagar på påföljdsdelen. Hur kommer det sig att 9 år är en orimlig påföljd? Jag bara undrar?
Kan man säkerställa att de bägge offer som han utsatt kommer att vara hela, fungerande männsikor om 9 år? Jag är långt från säker och tänker att det är väldigt relevant i sammanhanget.

Offren kan inte säga att: Nej jag vill inte vara med om detta så här länge. De kan bara göra sitt allra bästa för att komma över igenom och ur. Men faktum är att de förmodligen kommer att leva med skräcken, förödmjukelsen och ångesten resten av sina liv.

Påföljdsdelen för dem går inte att överklaga - Ellerhur?

Jag har fått kommentarer om att jag är feg och kryptisk i inlägget som heter FAN!
I inlägget som heter: Viktigast just nu kommenterar jag just det. Då får jag en kommentar att jag inte är kryptisk utan bara feg och låg.

I inlägget FAN! Skriver jag just att det är för att jag inte vill gå ut med vissa saker här som jag inte skriver ut vad det gäller.
I inlägget: Viktigast just nu skriver jag också att jag på torsdag ska göra det som kommentatorn uppmanar till: Ta diskussion med den det gäller. Jag skriver också att jag är helt ansvarig själv för mina egan tolkningar.

Jag väljer själv vad jag vill ha med här och som jag alltid hävdat behöver man inte läsa min blogg eller överhuvdtaget ha med mig att göra om man inte vill. Att jag skriver lite otydligt eller kryptiskt när jag så känner för det är mitt val och som jag också skriver helt beroende på min egen ryggsäck som är mitt eget ansvar.
Jag antar att jag vet vem det är som kommenterar och det är verkligen helt okej - lite förvånadnde dock att man följer min blogg. Säkert beroende på att man vill se hur jag i personens ögon "gör bort mig", hänger ut folk eller vad man nu kan ha för åsikter att jag gör. Det är helt okej och jag lägger ingen värdering i det alls.


Man får vara som man är när man inte blev som man skulle - Ellerhur?

Det var visst hockey igår. När det går bra på en match då brukar man säga: Sverige ville verkligen vinna!
Vad säger man idag då? Sverige ville inte vinna igår? Va??

Idag tror jag blir ursäkternas dag - Ellerhur?

Idag har jag många känslor.
Jag är nervös: Jag skulle få besked idag kring min anställning som i och för sig inte borde vara ett problem, men det finns en del nedskärningar på jobbet vilket gör att jag känner oro. Min chef skulle träffa mig idag men något hände och han meddelade via en kollega att han skulle ringa mig. Han har ännu inte ringt. Jag har så svårt för att vänta!

Jag är ledsen: Det är faktiskt den största känslan just nu. Jag är besviken och ledsen. Det handlar om min familj. Det är så svårt och just nu gör det ont så in i helskotta ont. Jag vågar inte skriva ut här vad som hänt för då lär jag få det i ryggen hårt djupt och direkt.
Regelboken håller hårt.
Det som hänt är en lögn. En käftsmäll. Ett överslätande.
Om man bara sagt det direkt hade jag kunnat ta det. Om man bara bett om ursäkt för lögnen, det får man. Jag har själv ljugit och påkommen ber man om ursäkt. Om man bara tagit ställning. Men det funkar inte så i min familj. FAN!
 En familj

Det som är mest trist, tragiskt och ledsamt är: Jag ser en annan familj, en familj som bryr sig oavkortat, ställer upp för varandra med självklarhet som förtecken. Alltid. Rak, ärlig, lite rörig familj med mycket hetsiga diskussioner men allt. ALLT är okej. ALLA duger. Oavkortat - hur man än är och hur man än gör bort sig eller har ett utbrott eller vad som. Så duger man och är älskad. Man tar alltid parti för varandra.
 En annan familj

Det är helt omöjligt att inte tänka tanken att det som nu hänt är något jag förtjänat. NEJ - jag söker inte medlidande! Jag önskar bara så in i helvete hett att jag kunde förstå och få möjlighet att förändra mig. Önskar att jag kunde få förklarat för mig VAD det är jag gjort/gör/är som är så fel att det blir så här. Jag fattar faktiskt inte.

Jag har ingen aning om hur jag ska fortsätta från det som hänt. För nu har jag ju sett den andra sidan, den andra familjen som visar på hur det kan vara. Jag vill ha det i min familj, jag kan inte tro eller se att det bara hänger på mig och jag kan inte fatta att det bara skulle vara mitt sätt att vara som gör att det blir så här. Jag ska verkligen ta en djup innerlig ärlig blick på mig själv. Jag ska verkligen se. Jag vill ha det i min familj men jag tror det är försent. Däremot ska jag göra allt jag kan för att låta mina barn och mig få en annorlunda kontakt och bryta ett mönster. Jag kanske inte kan få men jag kan skapa själv.  Ellerhur?

Idag har jag jobbat med gruppdynamik - vi har pratat om: Bilden av mig själv och andra. Jag berättar här hur ryggsäcken vi alla bär på får oss att uppfatta saker och värdera saker, händelser och människor på olika sätt. Hur vi blir/tar en roll i grupp. Det är oerhört intressant och helt naturligt kommer vi in på fördomar.

Det är i gruppen väldigt mycket fördomar. Det är intressant tycker jag. Det är också så att merparten av deltagarna i denna grupp är av utländsk härkomst. Det i sig innebär olika religion och olika kulturer.
Det som var väldigt tydligt just idag var att det finns mest fördomar kring kvinnligt/manligt och ...... kring homosexualitet. Väldigt intressant tycker jag. Två av kvinnorna, en svensk äldre och en utländsk bägge äldre pratade högt och ljudligt kring detta. De hade massor av åsikter kring både män och kvinnor som är homosexuella. Det är inte rätt och så kan man inte göra och så vidare och så vidare. Bägge damerna visar att de gillar mig personligen och ja - jag behöver inte gå in mer på vad jag tänkte. Nej jag gick inte in på min egen situation eller mitt egna liv.

Varför? Ja det är så enkelt som att det i min roll som utbildare så försöker jag vara så neutral som möjligt i ALLA frågor. Det för att skapa en tillåtande atmosfär. Det är viktigt som attan. Alla får tycka, känna och vara som de vill och jag vill inte att deltagarnas utbildning färgas av hur jag lever.

Men det var spännande och kul och inom mig log jag och tyckte att det var otroligt intressant.
Det blir lätt så när man jobbar med människor.
För människor är intressanta - Ellerhur?

Sitter och laddar på jobbet för att gå in i gruppen kl 9 och köra "Bilden av dig själv och andra" Det är rätt tufft pass för gruppen och den här gruppen lär få det extra tufft. Det handlar om vad man skickar för signaler och hur de uppfattas. Väldigt bra pass.

Jag satt i bilen på väg hit och funderade på en sak. Ofta säger man att åh det är det värsta jag varit med om! Dels är det ofta väldigt överdrivet att säga så i flera sammanhang men sen började jag tänka: VAD har varit MITT värsta?
Var det när jag var liten och jag och pappa blev jagade?
Var det sommaren när allt rasade?
Var det att sitta i ambulansen med Sebastian, när jag trodde det skulle gå så illa?
Var det när Sara var så ledsen och jag kände hur hjärtat gick i bitar?
Var det när mamma gick bort?
Var det en av de gånger man blivit sviken av en vän eller partner?
Var det den där sommarnatten i Värmland?
Var det beskedet i ett konferensfrum på Niva?
Var det den insikten om vem det var som skickade sms:en för några år sedan, och vad det gjorde mig?
Var det åren av uppväxt som inte fungerade?
Var det ett av de tillfällen bägge mina barn inte velat ha med mig att göra alls?

Jag kom fram till att jag inte VET när det värsta var. Just där och då så var det nog de där tillfällena som jag känt att: Det här är det värsta som hänt mig. Men i retroperspektiv och idag när jag mår bra och är lycklig, så vet jag inte. Det är verkligen svårt det här med det värsta, just i en situation så känns det så så så svårt men när man inser att man har flera, många saker som skulle kunna vara ens värsta ja då är det inte så lätt att urskilja vilket.

Det kan ju också vara så att det värsta inte hänt än - Ellerhur?

Dagen var tung. Deltagare som betedde sig som skrutt, deltagare som vimsar, deltagare som säger otrevliga saker. Det var varmt - för att inte säga kladdigt svettigt i klassrummet. Men det gick och jag gick därifrån med en riktigt bra plan för imorgon och jag gick därifrån med en känsla av att jag gjort något bra. På fredag får jag dessutom gå på ett seminarium som jag ser fram mot.
Kom hem och Linda hade gjort väldigt god tacopaj så jag och Lovisa åt och tog oss lite tv-tid. Skönt.
Sedan åkte jag med Sara och fick lite kvalitetstid. Väldigt roligt och väldigt efterlängtat.
Allt som allt har dagen varit väldigt bra. Enormt bra avslut i form av: Två bra samtal - ett live som var behövligt och lite djupt, ett i telefonen - efterlängtat. Kärlek, värme och lugn med Lovisa och nu Grey's.
En BRA' dag - Ellerhur?

 Fika med med bästa bästa Sara!

Först och främst: Vilken rolig kommentar jag fick från någon på kundservice på Mc Donalds! Av två skäl: 1. Jag hade ingen aning om att de kunde få tag i min blogg och nr 2. Jag jobbar ju med service och utbildar i det och det här kära Mc Donalds - BRA service och verkligen det där lilla extra. Jag är imponerad, verkligen. Jag kommer hålla Er som exempel på det lilla extra i vår utbildning på Lernia.

Det ser ut att bli reklamvecka. Jag tittar på tv mycket, för mycket antar jag och ser då reklam. En del ger upphov till längtan (HM) och en del ger bara illa mående. Den jag nyss såg, från Trafiskolan tror jag det är.
Upplägget är följande: En kille och en tjej sitter i bilen och ska åka till landet. De ser otroligt kära ut och hon säger: Det ska bli skönt att åka till landet. Han svarar: Ja, bara vi två. Då säger hon: Men........måste din pappa alltid vara med? Då säger han: Men jag har inget körkort. Hon ser lite förstående ut och sen zoomar man ut och ser pappan som kör och paret i baksätet.

VA?? Är reklamen från 1961?? Hon undrar varför pappan är med? Varför tar hon inte körkort själv? Det här är en riktig pissreklam. En stereotyp mansreklam och jag ger mig fan på att det är en man som kommit på den. En sån där man med alldels för stor ölmage som putar ut under pikéskjortan. Han sitter i sin stol på PR-byrån och smeker sig själv över den runda kulan. Han kliar sig sedan i tredagarsstubben som han spar för att han ska se lite cool och manlig ut lite för att kompensera den begynnande flinten. Hemma får han inte bestämma ett skit för hans fru har för länge sedan genomskådat hans veka mentalitet. Men för att kompensera sin svaghet så försöker han vara en riktig karlakarl på jobbet och drar grova kvinnoförnedrande skämt vid kafferasten. Hans svaga mentalitet och bristande intellekt gör att han sedan går in på sitt alldeles förstora AD-rum och konstruerar denna typ av reklam.

Körskolan som köpt in reklamen är också en samling självgoda män med alldeles för stort ego som tycker att det här - det här är grejer det! FY FAN! Usch!

Jag är är ingen kvinnosakskvinna på något sätt och kan absolut hålla med om att var och en gör det han/hon är mest lämpad för det är absolut så. Jag tycker att det inte har med att göra vilket kön man är. Sen är jag absolut med på det faktum att det är skillnad på kvinnor och män.
Det är stor skillnad - TACK och LOV för det. - Ellerhur?

Vår och sommar i Sverige.

Rätt så vackert - Ellerhur?

Då var det dags att summera/informera om helgen. Men först, dagens kommunalåkar miss:
Jag klarar mig hela vägen fram till Kista och när jag ska hem går det n ä s t a n hela vägen...... jag ska precis kliva av i Liljeholmen när jag ser (försöker se) lite berest ut och går fram till dörrarna för att kliva av (jag vill kliva av först). Tuben stannar men dörrarna öppnas inte. Jag tittar irriterat upp och - det är på andra sidan man öppnar dörrarna!!!!!! Jag fick kliva av sist med högröda kinder av rodnad....

                                                                                                     Så kan det gå.

I helgen åkte vi ner till Flen, Sara och Michaela följde med på fredagen.Sara ville rusta sig för Valborg och Michaela behövde vila från sin hjärskakning och ett miljöbyte. Vi bestämde att vi skulle grilla, chilla och bara njuta innan Valborgslördagen. Så blev det inte riktigt. Vi grillade och gjorde god mat, drack lite vin och bara njöt. Det blev lite mer vin och sedan lite mer..... en och annan öl och lite cider. Men det var lugnt. Vi spelade "Med andra ord" och det måste jag säga var ett extremt roligt spel. När vi gjort det så ringde allas vår lilla Kanariefågel och vi åkte ner till puben Eufronio har i sitt hus. Där satt han själv och Micke och pratade lite. Vi drack - ja det finns inga andra ord. (fast att jag spelat just det spelet) Det var mojito - jägermeister - vodka och öl. Lovisa och Sara var i högform kan jag säga. Framåt halv 2 gick Michaela och jag tillbaka till Kvarnis men Lovisa och Sara höll formen och sången skallade över nejden....... Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att det var två ganska trötta tjejer dagen efter. Men trevligt var det verkligen.

Valborg blev väääldigt stillsam. Denice och Alexandra kom över och vi grillade med dem. Lugnt och stillsamt. Jag och Lovisa åkte till Valla och hyrde film och köpte smågodis. Tända ljus och mysigt avslutade vi kvällen. På söndagen jobbade vi hårt i trädgården. Jag fick ta ner en buske som var alldeles för stor och sen fick jag elda! Jag älskar att elda - hur det sprakar och brusar. Jag var lite för ivirig för jag svedde halva kalufsen - Lovisa kom och tittade till mig och då såg hon att håret var krusigt av eldsveda!! Totally worth it!
När gräset var klippt och allt var på plats åkte vi hem. Trötta, smutsiga och mycket nöjda.


Valborg var lyckat - nu planerar vi inför Midsommar - det lär bli stort - roligt och förmodligen ganska blött.
Det kommer bli kul det VET jag redan. Mickis och Sara - ni antar väl utmaningen????

Man lever bara en gång - Ellerhur?