FAN!

Idag har jag många känslor.
Jag är nervös: Jag skulle få besked idag kring min anställning som i och för sig inte borde vara ett problem, men det finns en del nedskärningar på jobbet vilket gör att jag känner oro. Min chef skulle träffa mig idag men något hände och han meddelade via en kollega att han skulle ringa mig. Han har ännu inte ringt. Jag har så svårt för att vänta!

Jag är ledsen: Det är faktiskt den största känslan just nu. Jag är besviken och ledsen. Det handlar om min familj. Det är så svårt och just nu gör det ont så in i helskotta ont. Jag vågar inte skriva ut här vad som hänt för då lär jag få det i ryggen hårt djupt och direkt.
Regelboken håller hårt.
Det som hänt är en lögn. En käftsmäll. Ett överslätande.
Om man bara sagt det direkt hade jag kunnat ta det. Om man bara bett om ursäkt för lögnen, det får man. Jag har själv ljugit och påkommen ber man om ursäkt. Om man bara tagit ställning. Men det funkar inte så i min familj. FAN!
 En familj

Det som är mest trist, tragiskt och ledsamt är: Jag ser en annan familj, en familj som bryr sig oavkortat, ställer upp för varandra med självklarhet som förtecken. Alltid. Rak, ärlig, lite rörig familj med mycket hetsiga diskussioner men allt. ALLT är okej. ALLA duger. Oavkortat - hur man än är och hur man än gör bort sig eller har ett utbrott eller vad som. Så duger man och är älskad. Man tar alltid parti för varandra.
 En annan familj

Det är helt omöjligt att inte tänka tanken att det som nu hänt är något jag förtjänat. NEJ - jag söker inte medlidande! Jag önskar bara så in i helvete hett att jag kunde förstå och få möjlighet att förändra mig. Önskar att jag kunde få förklarat för mig VAD det är jag gjort/gör/är som är så fel att det blir så här. Jag fattar faktiskt inte.

Jag har ingen aning om hur jag ska fortsätta från det som hänt. För nu har jag ju sett den andra sidan, den andra familjen som visar på hur det kan vara. Jag vill ha det i min familj, jag kan inte tro eller se att det bara hänger på mig och jag kan inte fatta att det bara skulle vara mitt sätt att vara som gör att det blir så här. Jag ska verkligen ta en djup innerlig ärlig blick på mig själv. Jag ska verkligen se. Jag vill ha det i min familj men jag tror det är försent. Däremot ska jag göra allt jag kan för att låta mina barn och mig få en annorlunda kontakt och bryta ett mönster. Jag kanske inte kan få men jag kan skapa själv.  Ellerhur?

 



Kommentarer
Anonym

Allvarligt talat Annakarin tycker jag att du ska sluta med ditt självömkande om din familj!!!

Om du är missnöjd med någon så ta en diskussion med den personen, inte vara så förbannat kryptisk.. Det blir bara fegt!!

2011-05-14 @ 11:12:50
DD

Jag tror jag känt den känslan jag med. Att andra familjer ställer upp för varandra, finns där i våttochtorrt, älskar en och diskuterar och gapar och kramar om vartannat. Tycker allt är OK och så går man vidare med kärlek och respekt. Det hänger inte på EN individ tyvärr, alla måste ha samma inställning. Mor och far först givetvis, sen smittar det av sig neråt till barn och barnbarn osv.

Min familj tycks vara som din. Min mjosters familj är som den andra du beskriver. Två systrar - så olika familjer.



Det är inte självömkan, det är bara en stark längtan efter att ha det "bra". En saknad efter "det bättre", precis som man beklagar sig i mörker och kyla över att man saknar sol och värme. Det är inte fel att vilja ha det bättre och att vilja att ens familj ska ha ett bra förhållande. Det borde ju ligga i allas intresse....



Skapa själv AK. Om inte med den gamla familjen, så med den nya.

2011-05-14 @ 18:30:33


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0