Idag åkte jag till jobbet och på täget så somnar jag, vaknar just som vi glider in på Flempan och rusar ur tåget. Inser när jag kommer av att det hänt igen. Jag har tappat min mobil.JAG ÄR SÅ KLANTIG!!!! Hur som så börjar jag febrilt att leta efter min jobblur och hittar inte den heller.

KANON - måndag morgon och jag har lyckats igen. Inte en utan bägge mina mobiler.

Jag tar mig till Årstaberg och där på tvärbanan möter jag Ewa, min kollega. Hej säger jag och ska precis berätta för henne att jag behöver låna hennes mobil för att informera Lovisa om läget. Men jag hinner inte säga något alls - Ewa tittar på mig och säger: Hej - jag har koll på dina mobiler! Som i plural! Bägge alltså. Jag fattar inte men Ewa förklarar att jo, privatmobil blir upphittad på tåget, killen ringer Lovisa och hon i sin tur hemma ser min jobblur och ringer Ewa och förklarar.

Både Ewa och Lovisa är lite oroliga för mig och min tilltagande seniliet. Jag med om jag ska vara ärlig.
Jag pratade sedan med Lovisa och när vi ska avsluta sänker hon rösten och säger: Men du........vi måste prata om det här med mobilen. Det är en allvarlig röst och jag inser att jag kommer få ha ett samtal där jag sitter ner och Lovisa med myndig, lugn stämma och armarna i kors förklarar att det nog är bäst om jag har ett snöre på mobilen och hänga den om halsen. Vidare gissar jag att hon nog tycker att det vore bäst om jag fick en sådan där ledsagare på tåget som små barn har. Lapp runt halsen med destination....då kanske alla saker är med hela vägen och kanske det minimerar risken för att jag ska kidnappa någon liten tysk dam igen.

Jag stålsätter mig för samtalet, men inser att hon kanske har rätt - Ellerhur?