Det är inte riskfritt att tycka, det visar sig i Vietnamn - där tre bloggare dömts till fängelse! Bland annat en kvinna som jobbat som polis och skrivti om maktmissbruk inom kåren, hon fick 10 år.

I Sverige, får vi tycka och skriva vad vi vill. Det är yttrandefrihet verkligen. Eller - är det så? Jag klurar lite. För de som bloggar, mig själv inkluderad och de flesta andra jag vet så blir det lite svårt emellanåt. Man skriver inte helt det man tänkt eller det man känner för att man inte vill hamna i onåd hos de man skriver om. Det gäller familj och vänner mest då tänker jag.

Inte heller berättar man om sina misslyckanden eller alla förehavande man har för sig för att man inser att det uppfattas på ett visst sätt hos läsaren. Det är ju också så att det är mestadels vänner och familj som läser våra bloggar. Ja, om man nu inte blivit storbloggare som Blondinbella eller så. Gemene man bloggar för sig själv och sina närmaste med en del okända läsare. Om jag VETAT att det bara var för mig okända människor som läste min blogg så skulle jag skriva andra saker eller uttrycka mig på andra sätt än jag gör idag. Helt klart.

Det är ju trodde jag och tänkte jag mig nog som en dagbok eller anteckningsblock att skriva blogg - man får ösa ur sig. Det kan vara att jag är så väldigt ledsen eller arg på någon eller glad för något. Att jag har haft en dröm eller att jag längtar efter något. Att jag har en känsla som jag vill skriva ner för att själv se vad jag tänker och i det bli klarare i huvudet. Att dela med sig på en blogg - är att dela med sig av sina tankar. Men, inte kan jag skriva allt som far i mitt huvud? För det är kul när man har läsare och det är naturligt att de flesta blir de man känner och har relation till. Då i det försvinner ju dagboksläget. För en dagbok är just det - bara privat och man skriver om sitt innersta. Utan att någon dömer eller fördömer det. Utan att någon läser.

Privata bloggar med lösen eller med namn så ingen hittar den - det går. Det vet jag för jag har och ibland ännu praktiserar det. Men det är med viss darrning och lite lite försiktig med orden blir jag alla fall för jag VET inte om någon trots allt hittar den, det vill jag inte.
Att hamna i onåd hos en vän eller familjemedlem kan vara väl så obehagligt och jobbigt, även om jag nu inte på något sätt försöker jämställa det med att hamna i fängelse.