En bild och tusen ord
Jag har skrivit blogg länge. Läser en del andra och igår gick jag igenom en av mina gamla. Ikväll tittade jag igenom denna och en annan jag har sedan en tid tillbaka. Alla skriver olika, jag var mer öppenhjärtig i min gamla. Här är jag mer eftertänksam. Säkert tycker någon att jag är otroligt privat här men det får stå för dem. I min andra skriver jag helt opersonligt men mer innerligt.
Jag och min mamma, den enda bild jag vet att jag har på oss.
Alla gör olika och det tycker jag är bra. Men min tanke nu är: får man, kan man skriva vad som helst? Svaret är väl ja men å andra sidan tänker jag att man ska tänka sig för. Viktigt dock för mig är att det är jag.
När jag var i Skåne pratade vi om minnen av de vi inte har kvar. Jackie förlorade sin mamma för ett år sedan och hon tittade på mig och sa: ta kort på dig och dina barn, jag har nästan inga bilder på mig och mamma tillsammans. Det var så klokt sagt. Likaså pratade vi om det fantastiska i FB som gör att minnen, konversationer finns kvar. Att man kan se hur den man saknar tänkte och vad hon/han gjort.
Så det slog mig, hur bra det är med bloggen. Mina barn, om de vill kan läsa hur jag tänkt och tyckt. De känner mig dessutom så väl att de kan läsa mellan raderna och i det veta lite mer än andra. Jag gillar det.
Då blir helt plötsligt fåniga vardagsinlägg viktiga. Mina tankar kring världen intressanta för att det säger något om vem jag är och om jag försvinner tidigt så finns det liksom kvar att läsa.
Nu ska jag dessutom ta Jackies råd och beväpna mig med kameran när jag träffar barnen nästa gång!
Kommentarer
Trackback
