Det vi tar för självklart i trygghet och liv inte är för alla. Att komma till det nya landet och inte få veta om trygghet blir. Att som förälder inte kunna ge sina barn lugn och stabilitet. Hur fan är det??? 

Att inte förstå det nya att inte veta hur det ska bli. Måste vara svårt. Det är den enda tanke jag förmår att formulera. 

Jag ligger i en varm säng. Trygg. Jag tänker på alla som inte gör det. Bostadslösa. Människor i nöd i världen. Människor som har det svårt av olika skäl. Människor som inte vet vad morgondagen för med sig eller om de klarar en dag till. För dem är det en annan referensram. 

Jag tänker inte hoppa över julen. Jag tänker inte äta is och bark för att andra svälter. Men jag är glad för det jag har. Jag är stolt över mina barn, jag är tacksam för mitt boende. 

Men jag tar inget för givet. Längre.