Det bästa i livet

Idag tänker jag på mamma och mammarollen. Det är fem år sedan mamma gick bort. När jag pratar med folk säger jag som det är. Vi var inte speciellt nära. Jag är inte känslig kring det - det är som det är. Var som det var. 
Men. 
Visst fan är det lite trist att INTE sakna mamma. Det är som att häda i kyrkan när man säger det. Men faktum kvarstår. Vi var inte nära. 

Jag tänker på henne ibland. Undrar hur hon tänkt eller har en fråga jag aldrig kommer få svar på. 
Jag är yngst av en skara på sex. Min pappa är gammal, snart är jag utan föräldrar. Pappa är kvar ett tag. Det blir ett tomrum när han lämnar. 

Men det är som varande mamma jag tänker på min egen mor. Hur gör man för att vara nära sina barn? Det är fan inte lätt. När jag är gammal vad tänker mina barn då? 

Jag tror att en stor del till att jag inte var nära mina föräldrar är hur jag är. Jag har alltid överanalyserat och funderat för mycket. Kanske är det därför. 

Det trista med döden är att man har inte en chans att ställa frågor längre. Det är faktiskt något jag ofta hört under min uppväxt: det värsta ord som finns är: för sent. Och det är ju så jävla rätt. 

Föräldraskap är svårt. Make no misstake. Att göra ditt bästa är det ända du kan göra. Jag hoppas att mina barn känner och fattar hur fantastiska jag tycker att de är. Att jag är så tacksam över lånet jag anser att tiden man har med dem är. 

Fattar dem de är jag rätt nöjd. Och då är allt okej. Att jag personligen inte dryper av tårar över min mamma eller pappa kanske beror på att de fostrade mig självständig. DET är ju bra. 

Mamma och jag. Jag undrar vad jag tänkte just där... 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0