Själv klarar jag torkan som är väldigt bra. På alla nivåer. 

Men ibland är det faktiskt bra. 

Min dotter tog studenten i juni och kom ut från skolan i klänning, hon har aldrig  klänning. Jag blev så glad och rörd över gesten att jag grät. 

Idag fick jag ett mms, bilden var två händer med ringar. Min dotter är förlovad. Jag blev så himla glad för deras skull. Peter är bra, riktigt bra och de två tillsammans är guld. Det verkar för mig som om de tar fram goda sidor hos varandra.  Så. Jag grät. Igen. 

Deras liv ihop hoppas jag ska bli fyllt av bra saker och jag tror att de har kapacitet att lösa det svåra. Sara är en bra kvinna, hon står upp för sig själv på ett bra sätt med en integritet jag avundas henne. Peter är en mjuk omsorgsfull kille och smart som attan. Dessutom har de humor bägge två. 

Självklart hoppas jag nu på bröllop och kanske kanske får jag se Sara i klänning en gång till. Då gissar jag att jag gråter floder. 

Hon är verkligen en person jag beundrar och Mimikrys låt: en flicka som är stark stämmer så bra. Eller som hon själv sa som vild tvååring när hon sprang med en blå t-shirt och röd cape: Superqinnan!!! 

Grattis till er bägge och välkommen Peter, till en väldigt liten, ganska skruvad men glad familj. 

 

Det är när en sång jag hört sagt mig något som jag blir fylld av insikt. 

Det är när maten jag lagat och ätit var god som jag fylls av ro. 

Det är när jobbet är i fas och huset är städat jag fylls av kontroll. 

Det är när kvällen är så här varm och vacker jag blir fylld av hopp. 

Ja, sen är det ju lön imorgon, det kan ha en påverkan - det fyller allt det tidigare nämnda. :-)

Igår var starten, han kom inte. Men - han mailade. Och i god tid. Idag kom han. Vi pratade och gjorde upp planer. Han berättade massor i förtroende. Jag berömde honom för att han hört av sig och sa att han verkade lite starkare nu. 

Då tittar han på mig och säger: det beror på dig. När du pratade med mig så kändes det hemskt. Men bra. Nu vill jag förändra. Vad bra sa jag. Då lägger han till: du var den första som frågat... 

Hur kan det vara så att vi inte ser våra barn? Hur kan vuxenvärlden inte vilja/orka bry sig? 

Det är så många unga vuxna jag möter som inte mår bra. Som till slut lever destruktivt. 

I min egen uppväxt, yngst av 6 barn,  ansågs jag som bortskämd. Men själv upplevde jag att jag inte räknades. Att jag inte dög. Jag har spenderat en stor del av mitt liv till att försöka få ordning på allt min ryggsäck innehåller. Jag har insett att jag styrs otroligt av jantelagen. 

Mer än så går jag inte in på mitt eget liv och de konsekvenser min uppväxt och mina upplevelser fick i mitt vuxna liv. 

Min dotter har ingen kontakt med sin pappa. Här skulle jag kunna skriva milslångt inlägg men avslutar det med att man kan göra mycket skada genom att göra ingenting. 

Tillbaka till de unga jag möter och allas vårt ansvar kring medmänniskor och framför allt unga. 

Vi måste se dem. Vi måste våga fråga och vi måste bry oss. Alla måste det. 

Bilden jag lägger upp idag syftar inte till något specifikt och absolut inte till den deltagare jag pratade med idag. Hur hans föräldrar är vet jag inget om.  Jag tycker bilden är talande i sig. 

En person sticker ut, en snäll person som är lite uråldrig ibland men som har ett hjärta av guld. En person som alltid menar väl. Inte för att hon alltid är ärlig att hon tvättar åt mig, bjuder på goda middagar eller kommer med sinnligt inpackade presenter. Utan för att hon bryr sig. Ringer ofta bara för att fråga hur jag mår och det gör andra också, men hon lyssnar när jag svarar. Även på det jag inte säger. 

Hon står ut med att jag är svår och hon accepterar att jag inte gillar kramar. Hon tar inte illa upp när jag behöver vara ifred. 

Väldigt genuin tjej som inte har ett ont ben i kroppen. 

Tack Jennie för att du finns i mitt liv. 

Eller är det något konstigt medicinskt jag inte begriper? Det här med att åldras , jag fattar att man blir rynkig, att gråa hår kommer. Men den lösa huden? Vem fan har släppt loss den? Är jag på väg att luckras upp fullständigt? 

Ser för varje dag nästan hur pannan formligen rinner ner över ögonen och axlarna skaver ner under armarna för att inte tala om ryggen som gör en resa ner över rumpan. 

Det som tidigare gick att stoppa in i bh, tighta jeans  och dölja med tröjor lägger sig nu mer som korvar utmed kroppen. 

Antingen luckras skelettet upp eller så växer huden okontrollerat. Jo jag vet att man ska träna och jag rör mig. Nej inte på elitnivå men kontinuerligt. 

Att stoppa utvecklingen i det här kräver något annat. 

Lägga sig under kniven? Inget för mig tror jag. Varken ekonomiskt eller ett ställningstagande - än alla fall. 

Men jag tycker ju nu inte att man ska gnälla utan lösningar så: kan inte någon uppfinna kläder som löser det här? Helst också ett hårband så de 4 cm av huvudsvålen som runnit ner i ansiktet hålls i schack. Har alltid haft dålig syn men fortsätter det här kommer jag bli blind. Eller alla fall se ut som en Shar Pei i ansiktet. Inte kul! 

Nu tycker säkert många att jag är fånig och måste fatta att jag inte är 20 längre. Det gör jag men bara för att man blir äldre vill man väl inte ha extrahud som räcker till en person till? 

Men just nu. När jag skriver så kommer jag på vad många bra saker jag har. Tjockt starkt hår - slipper en panna som sträcker sig till mitten av huvudet. Starka naglar som håller för till och med hästliv. Jag är ganska stark och har ett psyke som pallar det mesta. 

Och så är jag snäll. 

Så nä jag är inte missnöjd.

Lite extra hud är nog bra att ha i den värld vi lever i. 

För att den är kul. 

För att det är roliga kommentarer. 

För att han är så jäkla skön. 

Och speciellt för att det är bilder från Los Angeles. Längtar tillbaka så det kliar. 

En annan sak är röster. 

En "skön" röst är nog något som verkligen kan få mig att falla. Behöver inte vara romantiskt fallande utan personligt mer. 

1990 kom Bengt Magnusson in i våra vardagsrum och läste nyheter. Han har en röst som jag gillar och jag har honom att tacka för mitt nyhetsintresse. Med Bengt på morgonen blev 90-talets nyheter något jag inte kunde var utan. 

I musiken har det varit många, för att nämna några så Terrence Trent Darby, Promoe och Simply Red. 

En gång hittade jag ljudbok med Katarina Ewerlöf och jag blev som hypnotiserad. En insensitet och hängivenhet som gjorde att jag slukade bok efter bok. 

När jag först hörde Kodjo Acolor blev jag irriterad över hans då i mina ögon naiva röst och ordval men allt efter tid blev han mer mogen och hans röst något jag gillar starkt. När han gjorde Kodjos val inför EU valet var jag fast. 

Nu senast, Achmed Berhan på Tankesmedjan. Där föll jag för rösten omedelbart, gillar hans sätt att tänka och rösten som gungar lite med en svag antydan till Rinkebysvenska och motsägelsen i ett artikulerat och intellektuellt ordval gör det mäkta intressant och jo, jag är fast. 

Privat finns det och har passerat revy människor med röster jag gärna lyssnar på länge. Det gör att personerna blivit viktiga för mig. 

Det är häftigt att upptäcka sånt här om sig själv, att röster är något jag så starkt förknippar med vad jag tycker om någon eller hur jag uppfattar en person. 

Min egen röst, den låter på ett sätt att om jag träffade mig själv skulle jag inte bli det minsta imponerad. Jag har försökt jobba med min egen röst men har fattat att det är som det är :) 

Skulle vilja vara så där lugn och lite beslöjad men nä - det är jag inte och kan nog inte bli heller. Jag har en mörk men lätt hysterisk röst som kan skrämma djur och små barn i flykt. 

Men jag lyssnar på andra och blir inspirerad och glad. 

Tack Bengt, Katarina, Kodjo, alla i musiken och Achmed. 

Två sorter och gurka :) 

Just minnen kan vara så mycket och vad som utlöser det varierar. En låt, ett ord eller en doft. 

Idag var jag ute och plockade lite färska blommor, det är en av sommarens fina saker. Att alltid kunna ha blommor inne. 

Var sedan nere och löshoppade Bus och när jag kom upp igen slog doften av blommor mot mig. Färska, solvarma blommor doftar godare än något rengöringsmedel i världen. Då fick jag bilden av Torshult i huvudet. Vill minnas att vi alltid hade blommor där. 

Jag längtar dit ibland, har varit där två gånger de sista tio åren. Det är en speciell plats. Mina minnen därifrån är många. De flesta goda minnen att ha. 

Idag kom doften från förr och att ha den här i mitt egna hus, där allt jag skapar är mitt och i det gott. Det är underbart. 

Det är en stor del i många människors liv, själv är jag inte specifikt intresserad så mina omdömen räknas kanske inte riktigt. 

Dock. 

När det pratas om sålda matcher, sålda värdskap till OS och VM hur mycket genuinitet finns det då? 

När fotbolls-VM kantas av filmande spelare. När friidrottsdeltagare mer ofta än sällan är dopade. Hur mycket prestation är det då? 

När nu senast Tyskland fullkomligen manglar Brasilien - hur mycket genuin glädje för tyskarna kan man känna utan en misstanke om uppgjord match klingar i bakhuvudet? 

Nä, jag är inte ett sportfan så jag ska väl vara tyst. Men jag tänker på alla unga och barn som har idoler och förebilder i sporten. Hur de senare finner att det bara var ett luftslott..... Vad ska då vara moroten att träna, göra rätt och sitt bästa?

Att sätta sig och se en match, VM eller ett OS har ju tappat sin glans lite. Dessutom fyller det tv-tablån så de som är ointresserade tvingas genomlida något man inte är intresserad av. Sedan är det ett vakum eftersom man måste invänta pressens besked om eventuell dopning eller annat fusk innan man kan glädjas åt eventuell prestation. 

Fast-track till berömmelse och pengar spelar större roll än den verkliga glädjen känslan och lyckan över att ha gjort något bra och i det bli en verklig hjälte. 

Trist tycker jag. 

En blomma, gulmåra blommar alltid till den 8 juli. Det är min mormors födelsedag och hennes favoritblomma. Det blev också min mammas favorit. 

Det är även min favorit. 

Idag blommar den igen. Jag vet inte hur gammal mormor skulle blivit idag. Jag är tillika lite osäker på om det var 7 eller 8 juli. Lik förbaskat. Vacker är den. Och grattis mormor, en kvinna jag aldrig fick möta. 

Idag hoppas jag att alla som läser min blogg läser klart. 

Därför måste det delvis statliga flygbolaget Sas ta sitt ansvar och göra vad de kan för att motverka den typen av brott, menar Marita Ljung, statssekreterare på näringsdepartementet.

– Idag informerar till exempel resebolagen Apollo och Ving om det men inga statliga bolag, säger Marita Ljung.

Runt 1,2 miljoner barn i världen utnyttjas av sexhandeln, visar FN:s siffror från 2006. Och många svenskar reser till länder med hög barnprostitution, såsom Thailand.

– Det är viktigt att svenskar får information om den barnsexhandel som finns runt om i världen. Hur gör man som svensk när man reser, var kan jag anmäla ett brott, säger Marita Ljung.

Nu ska hon föra frågan vidare. Först och främst ska hon kontakta finansdepartementet som ansvarar för de statliga bolagen.

Även Ecpat menar att Sas måste informera om brottsligheten.

– Det är en bit på vägen mot att kunna stoppa barnsexhandeln. Då gäller det att alla aktörer som är med i resenäringen tar sitt ansvar. Det är en skyldighet, säger Anders Petersson, generalsekreterare för Ecpat Sverige.

Henrik Edström, pressansvarig på Sas i Sverige, säger att de inte fått näringsdepartementets synpunkter förrän nu.

– Men vi är givetvis beredda att föra en diskussion med dem kring den frågan. 

Här blir jag förbannad. Är det inte så att de på SAS och alla, verkligen alla som jobbar inom turism kan tänka ut det här själva??? Är det dessutom så att de sitter på sina stolar och inte aktivt söker efter möjligheter att påverka och förändra? 

Jag blir så frustrerad men mest, jag blir rädd när jag inser att det finns många människor med position möjlighet och makt att påverka. Och gör ingenting. 

Henrik Edström och hans gelikar: skäms! Ni har inte fått frågan.... Ni är beredda att föra en diskussion. Snacka inte. Agera. Har ni svårt att veta hur man gör så följ Ving och Appollos goda väg eller faktiskt. Byt jobb! 

Bättre start är svårt att få. 

Helgen har varit nästan som en silent retreat. Jag har från fredag till idag på eftermiddagen bara varit. Lyssnat på naturen och tystnaden. Ett samtal i telefon  och ett kort möte i Katrineholm var den enda verbala kontakten. Oerhört skönt. 

På eftermiddagen idag kom grannflickan och vi lagade mat. Sedan kom verkligheten tillbaka. 

Telefonen ringde och samtalet var oerhört upprörande. 

Jag hade jobbat i trädgården och var rätt loj i hela kroppen men blev så rastlös att jag gick ut och sprang. Tungt. Svettigt. Och svårt. 

Ringde en vän och fick ösa ur mig. 

Gick sedan till Bus. Alltid samma värme kärlek och lugn. 

Tog en lång dusch. 

Pratade med min syster, hon sa bra saker och nu sitter jag här. Lugnare. 

Jag undrar om den som upprört mig tänker. 

Jag undrar om min syster fattar hur hennes ord gjorde skillnad. "Du har alltid löst dina saker" - tack för de orden. Ett erkännande jag behövde. 

Jag är arg och det har tagit tid att kunna säga det. But once unleashed...  

Jag förundras över naturen och är verkligen ödmjukt tacksam för att varje dag få se och uppleva vilda djur. 

Fåglar hör sommaren till. Absolut. Men what is up med the fucking tranan???!

Den skriiiiiker på natten dagen och gärna tidig morgon. Jag känner bara: Lägg av!! Tyst. Låt mig sova!

Men nä då, varje morgon och då talar vi fyrarycket - då skriker de. Eller sen kväll. Just som jag ska sova. Tur för dem att jag ser dåligt inte har ett vapen och siktar ändå dåligt. 

Bättre är då det som hände för en stund sedan: sitter på altan, njuter av vinden, solen och doften av grillen. Då flyger en rovfågel, stor som fan, men tyst, majestätiskt och elegant förbi.

Eller tidigare en ödla smyger fram mellan fötterna på mig när jag sitter och solar. 

Tysta vackra coola djur. På dagtid. Passar mig bra. 

 

Drack kaffe på altan och har suttit och bara varit. Extremt skönt. 

Det blåser lite och det är inte fel på något sätt. 

Idag är det powermeet Västerås, en del av mig ville åka dit men faktum är att det blir för dyrt och förra årets fiasko har tagit bort en del av charmen. 

Det blir mycket Bus och god mat i helgen, men jag ska också passa på att lägga allt jag har omkring mig på minnet för det är så vackert ute nu. Jag fattar inte hur man kan välja semester nu när kvällar och helger fullkomligen sprutar energi, klorofyll och vitaminer. I höst när mörkret kommer, då behöver man ledigt för att få lite ny energi. Så tänker jag alla fall 

Pigg som en pelikan och stark som en oxe, bra kombo :)