Du jag och alla andra
Förra omgången deltagare hade jag en kille som var svår. Hade ett säreget utseende och ljög om det mesta för att slippa komma. I slutet fick jag honom mellan fyra ögon och jag ställde honom mot väggen. Han berättade då att han faktiskt mår skit. Jag lämnade över till af och hans handläggare som är bra, tog över. För några dagar sedan fick jag samtal från handläggaren om att han ville börja om hos mig.
Igår var starten, han kom inte. Men - han mailade. Och i god tid. Idag kom han. Vi pratade och gjorde upp planer. Han berättade massor i förtroende. Jag berömde honom för att han hört av sig och sa att han verkade lite starkare nu.
Då tittar han på mig och säger: det beror på dig. När du pratade med mig så kändes det hemskt. Men bra. Nu vill jag förändra. Vad bra sa jag. Då lägger han till: du var den första som frågat...
Hur kan det vara så att vi inte ser våra barn? Hur kan vuxenvärlden inte vilja/orka bry sig?
Det är så många unga vuxna jag möter som inte mår bra. Som till slut lever destruktivt.
Nu blir inlägget personligt och förmodligen borde jag inte men gör det alla fall.
I min egen uppväxt, yngst av 6 barn, ansågs jag som bortskämd. Men själv upplevde jag att jag inte räknades. Att jag inte dög. Jag har spenderat en stor del av mitt liv till att försöka få ordning på allt min ryggsäck innehåller. Jag har insett att jag styrs otroligt av jantelagen.
Mer än så går jag inte in på mitt eget liv och de konsekvenser min uppväxt och mina upplevelser fick i mitt vuxna liv.
Min dotter har ingen kontakt med sin pappa. Här skulle jag kunna skriva milslångt inlägg men avslutar det med att man kan göra mycket skada genom att göra ingenting.
Tillbaka till de unga jag möter och allas vårt ansvar kring medmänniskor och framför allt unga.
Vi måste se dem. Vi måste våga fråga och vi måste bry oss. Alla måste det.
Bilden jag lägger upp idag syftar inte till något specifikt och absolut inte till den deltagare jag pratade med idag. Hur hans föräldrar är vet jag inget om. Jag tycker bilden är talande i sig.
Kommentarer
lena
Mycket kloka ord! Vi vet så lite om människor i vår närhet för att allt för mångs tycker det är obekvämt och jobbigt att höra. Det är tur att det finns engagerade och intresserade medmänniskor som vågar! <3
Trackback
