Helgen har varit nästan som en silent retreat. Jag har från fredag till idag på eftermiddagen bara varit. Lyssnat på naturen och tystnaden. Ett samtal i telefon  och ett kort möte i Katrineholm var den enda verbala kontakten. Oerhört skönt. 

På eftermiddagen idag kom grannflickan och vi lagade mat. Sedan kom verkligheten tillbaka. 

Telefonen ringde och samtalet var oerhört upprörande. 

Jag hade jobbat i trädgården och var rätt loj i hela kroppen men blev så rastlös att jag gick ut och sprang. Tungt. Svettigt. Och svårt. 

Ringde en vän och fick ösa ur mig. 

Gick sedan till Bus. Alltid samma värme kärlek och lugn. 

Tog en lång dusch. 

Pratade med min syster, hon sa bra saker och nu sitter jag här. Lugnare. 

Jag undrar om den som upprört mig tänker. 

Jag undrar om min syster fattar hur hennes ord gjorde skillnad. "Du har alltid löst dina saker" - tack för de orden. Ett erkännande jag behövde. 

Jag är arg och det har tagit tid att kunna säga det. But once unleashed...