Jag kan inte springa. Det har jag alltid sagt och jag är ingen tävlingsmänniska. Men något har hänt. Jag springer och jagar tid och jag lyckas ganska bra. 

En stor fördel som jag aldrig tänkt på är att jag känner inte - jag har en förmåga att trycka undan känslor och det underlättar ju. 

Jag springer från en massa och till annat. Det är väldigt bra. Rensar huvudet helt. Idag tänkte jag på dagen - söndag. Mors-dag. 

Brukade fira ute i Hjorthagen med brännboll och min mammas sista var vi i hennes trädgård. En vacker dag. Ett avsked. 

Själv blev jag firad av min son för två veckor sedan och min dotter var här hela helgen. Väldigt mysigt. 

Och när jag då tog steg efter steg idag kände jag hur glad och oerhört stolt jag är över att mina barn och jag har en bra kontakt. Jag kan inte förstå  hur man kan inte vilja finnas i sina barns liv. Den kontakten jag har med barnen är nog det jag är mest rädd om i livet. Och framför allt: jag tar det inte för givet. 

Trots att de är vuxna nu försöker jag hålla ett vakande öga över att de är okej. Oron över att de inte ska vara okej kommer väl aldrig att ge sig. 

Bägge två visar ofta hur fantastiska vuxna människor de är och i det avseendet är jag lugn - de kommer klara sig i livet - oron gäller andra. Dom som kan göra mina barn besvikna, ledsna och sårade. 

Så idag - mors dag. Min dag. Fylld av tacksamhet och glädje över att få kalla mig mamma. Idag vill jag tacka för ynnesten att få vara del av deras liv. 

Ni som får chansen och lyckan att möta dem - ta den chansen för jag lovar att de är värda att lära känna. Och ni som missat chansen - rätt åt er.