Det här är ett inlägg jag önskar jag inte ville skriva, ett inlägg jag samtidigt känner att jag borde skrivit för så otroligt länge sen. Det är säkert så att det är de som läser detta som kommer att tycka att jag är en idiot och det får man så gärna tycka. Om det däremot är så att du läser detta och tänker att ja, jag vill veta mer – fråga. Fråga mig – fråga personen inlägget handlar om. Om du dessutom tycker att det ligger något i det jag skriver – dela och ta ställning. 

Detta handlar om pappan till mina barn. Lelle Gisslén. Vi har två gemensamma barn, som är vuxna nu. Vår separation var inte vacker det ska sägas, jag kommer inte på något sätt i detta inlägg säga att jag varit ofelbar eller bättre eller på något sätt förhäva eller framhäva mig själv. Jag kan vara en riktigt planta och gör och säger många dumma saker. Jag gör och har gjort många misstag och fel. Absolut. Men detta handlar inte om mig. 

För lika lite som hans tillkortakommande ursäktar mitt beteende så är mina tillkortakommande inte någon form av ursäkt för hans beteende. 

Våra barn känner inte sin pappa, det är trist och fel. Men han känner inte våra barn och det är tragiskt och helt galet. Han vet inte hur de tänker, han vet inte hur de röstar, hur de känner. Vad som gör dem glada, ledsna och arga. Han vet inte ens var de bor?! Får det vara så? Är det okej? Nej jag tycker inte det och jag har inte tyckt det under väldigt lång tid. 

Visst kan man nu tänka att barnen är vuxna så det är även deras ansvar. Fast nej – dina barn är dina barn alltid och det är din uppgift som förälder att kämpa för dem och det är du som är ansvarig. Barnen har ett ansvar i att bibehålla och vårda det som finns men ATT en relation finns är förälderns ansvar.

I detta har Lelle brustit. Kraftigt.

Jag gissar och tror att han tycker att det är mitt fel. Eller barnens fel. Men i mina ögon och just idag är det jag som talar, det är mina ord och tankar, i mina ögon har man som förälder aldrig den rätten att skylla på andra eller den andre föräldern. För även om jag nu är en idiot och gjort många fel så är ju barnen nu sedan länge vuxna och han har fortfarande inte kontakt med dem. Vid ett par tillfällen har han för många år sedan sagt att jag varit en dålig mamma och den meningen har väckt så mycket i mig och gjort mig jävligt ont vilket är något jag får handskas med men det jag inte förstår är hur i hela friden det kommer sig att han då aldrig slogs för våra barn? Var de inte värda det?

Nu tänker jag inte ägna detta inlägg till att diskutera det som var för många år sedan. Det var då.

Men nu – när barnen är vuxna och jag ser och hör hur det påverkat dem att han aldrig funnits där och finns där – för det är så.

Det är en tomhet jag som mamma aldrig kan fylla. 

Trots att barnen är vuxna behöver de förebilder i form av bägge oss föräldrar.

Det gör ont att höra hur Sara säger att hon tänker att hon inte har någon pappa. I många år har hon varit arg och besviken nu är hon likgiltig och det är skrämmande, riktigt skrämmande.

När hon har relationer så är hennes förebild på män vad då? Ja, jag har varit gift och haft relationer men de har inte varit helt lyckade (har ju gjort en massa misstag) och oavsett det är det inte pappa. 

Även vuxna barn behöver stöd och vägledning och vikten av oss bägge föräldrar går inte nog att betona, det finns det mängder av forskning och belägg för. 

Kontakt och relation är något man får bygga upp, det tar tid energi och kräver att man är autentisk och närvarande. En skadad relation får man slita hårt för att reparera. När man brister som förälder så brister tilliten och förtroendet och det får man som förälder jobba hårt för att reparera. Jag hade hoppats att Lelle skulle välja att kämpa för sina två äldsta barn. Jag önskar så oerhört mycket att han fick lära känna våra två fantastiska barn och vara en del i deras liv. Och de i hans. 

Så varför gör jag detta nu?

För det första för att jag under längre tid gått i samtal och i det hittat styrka jag inte visste att jag hade. Jag har lärt mig massor om mig själv. Jag har också hittat modet att säga ifrån kring vissa saker. Och jag har hittat orden för att uttrycka detta. Tidigare har jag inte vågat. 

För det andra slog det mig nu att bägge våra barn har/håller på att flytta och deras pappa vet inte var de bor – någon av dem! När jag funderade på vad barnen säger och har sagt under åren så kände jag att jag ville säga mer. 

För det tredje så skrev jag ett brev till Lelle i somras och bad/krävde att han skulle ta tag i sin relation med bägge barnen. Det har han inte gjort. 

För det fjärde är det idag Fars dag och jag skulle vilja hylla honom idag – tänk vad härligt och fint det vore om jag kunnat skriva detta i positiva ordalag och hylla att han är en fantastisk pappa till våra fina fina barn. 

För det femte så tänker jag att det aldrig är försent och trots allt har jag hoppet om att han någon gång någonstans tar sitt föräldraansvar. 

Avslutar detta första av flera inlägg i ämnet med att säga: nej jag är inte bitter, jag gör detta för mina barn för att jag ser, förstår och inser att när de är likgiltiga eller säger att de inte bryr sig är det ett resultat av deras strategi för att överleva och klara av att känna sig ratade. Som mamma till dessa barn kan jag inte tolerera att någon gör mina barn illa oavsett vem det är.

Mina underbara och omtänksamma barn. Hur kan man inte vilja vara en del av deras liv?