Igår var jag på fest

Det här med att vara bortbjuden....
När jag får en fråga eller inbjudan säger jag alltid: vad kul! Och helt ärligt tycker jag det. Där och då. 
Vartefter tiden för festen eller vad det nu är närmar sig blir jag mer osäker och på dagen för festen är jag i upplösningstillstånd. 

Låt mig ta er med på den senaste. 

Fick för länge sedan en inbjudan till min mycket fantastiska systerdotter som fyller 40 (hur det är möjligt när hon fortfarande ser ut som 20?) 
Bestämde med glädje att jag skulle gå. För ett par dagar sedan var jag ute och skulle ordna med kläder till festen. Det är här det börjar.
Jag köpte ett par nya tygskor, tog 38:or för att vara säker på att slippa skav, vanliga oansenliga svarta. Skulle ha en topp också till de svarta byxor jag bestämt mig för hemma. 
För några veckor sedan hade jag varit på en HM butik och sett massa fina toppar så jag gick dit. Hittade en blå topp och tänkte att den kan funka. Skulle ha smink men det märket jag brukar köpa fanns inte. Letar och till och med frågar och inser att jag får ta ett annat märke. Börjar känna mig obekväm och tittar nu på toppen jag tagit och känner att nej nej den funkar inte. Sliter åt mig ett vitt linne snedställt med ett axelband och betalar. 

Igår fick jag en känsla av att jag borde prova toppen. Tar fram en bh som man kan ta av axelbanden på. Provar tröjan och tittar i spegeln. Det ser fördjävligt ut!! Springer upp och hämtar fler bh.  (tackar högre makter för att jag har många olika) provar och provar men med samma resultat. Nu svettig, sittande i ett hav av bh's inser jag att jag måste fixa något annat. 

Idag åkte jag då till stan (Katrineholm) med min fantastiska tålmodiga och otroligt snälla dotter. Får en idiot i trafiken framför mig så jag går upp i puls rejält och det gör att jag är varvad när jag kommer in i affären. Hittar inget. Absolut inget. Allt är fult, stormönstrat och inget jag kan tänka mig. Jag ger upp. Jag åker hem. Duschar och tvättar håret, i duschen tappar jag en lins, letar i ögat, ja du läser rätt, letar i ögat om den bara "försvunnit" upp men den är borta. 


Ute ur duschen tar jag fram ett vitt vanligt linne. Sätter mig framför spegeln och tänker att nu måste vi utföra lite mirakel här. Men att måla sig är inte lika lätt nu som förr. Ljuset är sämre tror jag, för det är svårt att se vart eyelinern ska vara, inte kan det vara att jag ser dåligt....? Mascaran blir lite som den blir men det får duga. Håret släpper jag bara löst, ( sänder en tacksam tanke till höger makter att jag har ordentligt med hår alla fall)På med kläder och sätter på skorna. De är för stora! Som jävla kanoter... Strumporna jag har gör dessutom att jag ser ut som Mimmi Pigg...  ringer syrran... Jag är lätt panisk och syrran bara flinar. Jag börjar känna stress kl är 15.15.... Plockar ihop presenten, tar med alla attiraljer och ramlar ut i bilen. Trycker på startknappen men inget händer. In igen i huset och letar upp nyckeln. Sedan åker jag. 
Kommer fram för tidigt till syrran som ser sval skön och balanserad ut, (hon ser alltid så ren och fräsch ut) så vi åker till city gross och där får jag handla bättre strumpor alla fall. Sedan åker vi till festen och självklart för tidiga men sitter i bilen en stund och andas. Då ser vi alla fina uppklädda människor och då känner jag mig än mindre rätt klädd... 
Vi går in och det är folk och familj på plats. Trevligt och fint ordnat. God mat till alla och vin för de som kunde. 

40-åringen såg fantastisk ut det var flera i rummet som är betydligt yngre men som såg äldre ut (är man otrevlig eller utan spegel så sliter det tror jag) Jag satt med flera av gästerna i köket, jag trivs i kök, och vi pratade om allt och som alltid när jag är nervös så pladdrar jag och insåg att allt som kom ur min mun var saker som fick mig att framstå som en halvgalen person som kör som en vilde... Typiskt mig. 
Vi åkte hem och det ösregnade helt hysteriskt. Såg en bil som fått vattenplaning och jag stannade bilen för att kolla om de vill ha hjälp, men de bar som en skänk från ovan oskadda. 

Tog min bil från syrran och åkte för att tanka och köpa kaffe. Träffade en kvinna där inne som började småprata med mig.... När jag kom ut efter henne stod hon vid sin bil och sa: jag brukar aldrig göra så här...sedan mumlade hon något om vart hon skulle och jag sa att nu måste jag åka innan regnet kommer igen och då frågade hon: orkar du köra då? Ja absolut sa jag. När jag styrde bilen mot Katrineholm insåg jag att kvinnan stötte på mig 😂😂😂. 

Väl hemma bytte jag till mjukisar och gjorde bubbelvatten, satte mig ner och kände att aldrig mer..... Men vet ju att snart kommer det en inbjudan och jag säger: ja!! Vad kul! 


Kommentarer
Anonym

Du ser allt gick ju bra!!
Om två år fyller jag 50, säger dom...... 😇
Då är du välkommen som alltid och precis som du är 💕

2016-06-19 @ 11:12:07


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0