Om man lämnar staden och åker ut på landet, långt ut på landet, förbi hagar med hästar, får och kor, åkrar med raps som luktar sommar och ut i den djupa Sörmlandsskogen. Man följer den smala slingriga asfalten tills man finner en grusväg, den leder till ett hus och där på kullen ovan ligger en liten stuga. 

I det huset finns det lugn. 

I det huset gäller sanningen. 

Ibland kommer två små fantastiska barn springande med blommor, viktiga frågor, en önskan om plåster eller ett kex. 

Ofta kommer en distinkt labbedam med ögon som är omöjliga att motstå. 

I det huset bor jag. Här har jag byggt en ram av stabilitet. 

Allt som oftast bjuds det på kaffe och fina samtal med grannen. 

I stallet nedanför är det högt i tak på mer än ett sätt vilket ger en skön känsla av att duga. 

I huset har jag skapat mina regler och min framtid. Jag har lärt om mig själv och jag har börjat med ett pussel som är så oerhört svårt att lägga. 

Innan jag kom hit hade jag ingen aning om att jag skulle behöva gräva då djupt och så länge för att hitta mig själv och den person jag är och vill vara. 

Många lager av historik och erfarenheter  gör att ryggsäcken jag bär är ganska välfylld och tung. 

Men här, i denna fantastiska miljö, med mina fina barn, mina håriga "barnbarn", kollegor, vänner och min underbara syster Åsa har jag lärt mig så mycket. 

Att jag dessutom har en hyresvärd som är riktigt härlig och har blivit en person jag ser som en riktigt fin vän gör att tilltron till människor börjat återkomma. 

Det bästa av allt är att jag har min finaste Bus nära varje dag det gör att jag känner mig så förunnad. 

Jag är väldigt tacksam för att jag hamnade just här. Ibland klarar man sig undan en ren katastrof utan att se det precis då. 

Det gäller nog bara att härda ut.