Glad mamma!


I fredags laddade jag luren med bra poddar och styrde mot Norge. Köpte skräpmat i Karlstad och sedan godis i Töcksfors. Jag verkligen gillar att köra bil! 
Kom fram och Sebastian och hans kompis höll som bäst på att flytta in i deras nya lägenhet. Den ligger på Tjyvholmen i Oslo. Riktigt fint!! Sedan följde en helg med lite pyssel i lägenheten, god mat och sightseeing. Det var riktigt regnigt och kallt men det gjorde verkligen ingenting eftersom jag fick kaffe på starbucks :) På kvällen var vi och drack ett glas vin och pratade. Så där som man kan få prata med sina barn när de är vuxna. 

Söndagen bestod i att sova ut och förbereda hemresa. 
I bilen på väg hem satt jag och funderade lite. 
Jag är så glad att jag har fin kontakt med mina barn, det är så oerhört viktigt för mig. Träffar Sebastian mycket mindre än Sara men känner att vi kan prata och jag ser hur bägge mina barn gör kloka val och är glada trygga vuxna. 

Som förälder vill jag att mina barn känner och vet att de alltid kan vända sig till mig och att de vet att jag älskar dem. Då är jag nöjd. 
Jag tycker att det är en föräldrars ansvar att relationen funkar. Spelar ingen roll om barnen är vuxna, även om det är då vi föräldrar skördar det vi sådde till våra barn då de var små. 

Som mamma och förälder får vi det vi förtjänat och jobbat ihop till. Så är det bara. 

Jag vet att jag är lite extra orolig för barnen men det beror på att mina barn inte har en pappa värd namnet och det faktum att jag inte vill att mina barn ska känna som jag gjorde när jag växte upp.

Här kommer lite bilder från helgen:  

Tjyvholmen. 
Operahuset
Sebbe skapar kontakter? 
Starbucks! 



När magkänslan får styra

Blev väckt kl 4 i morse av ett samtal från Södertälje som var oerhört upprivande och jag bara kunde inte somna om. Lyssnade på pod men inget hjälpte så jag gick upp och gjorde lite yoga, en kortis med plankan och åkte till jobbet. 

Jag har under en månad varit utlånad till en anstalt. Det har varit intressant, roligt, utvecklande och skitjobbigt. Anspänning över att man inte får slappna av och svårigheten med att inte ha internet och låsandet, detta evinnerliga låsandet. Rigida tider och förhållningssätt.  Kollegorna därute är inte de jag är van vid och stämningen är om jag uttrycker mig milt; aningen statlig. 
Men idag var jag tillbaka på mitt jobb, mitt kontor. Som vanligt. 

När jag ätit min gröt, pratat med kollegor och fått kaffe träffade jag mina deltagare och satte mig sedan vid datorn. Ett gäng mail, en månads släpande fakturering och reseräkningar i massor skulle åtgärdas.  Gjorde paus för lunch som var god fisk med spenat och bara färska tomater till, som sällskap kollegor som vet hur man beter sig bland folk (alltså inte rapar konstant) och fortsatte sedan. Gjorde planering för resten av veckan och åkte sedan hem. 

Möttes på gården av två vattkoppiga barn och tillsammans med grannen blev det en snabb kopp kaffe. Sara och finaste killarna kom också. 

Gick ner till stallet och vi tog hästarna på en avslappnande promenad - vi är allihop möra i leder och muskler efter alla påskens intensiva pass. Och handen på hjärtat - vi har gått/sprungit nästan tre mil per dag - så en lugnare dag var på sin plats. Avslutade med lite stadsträning för hundarna och nu har jag ätit kvällsmat (gröt) och nu lockar sängen. 
Jag ringde ett samtal som kan få effekter för mig på jobbet och sedan sökte jag faktiskt idag ett jobb. DET jobbet. Fick svar nu ikväll och de vill veta mer om mig. Riktigt kul och samtidigt har jag lite att fundera på. Får sova på saken och i natt sover jag ovaggad. 


 

Selfies

Under en tid nu har jag funderat på det här med selfies. Personligen tycker jag att det är svårt att ta och "få till" en bild som är något jag blir nöjd med, som jag kan känna att jo den här är okej. 

I mina högst personliga ögon är det så att jag funderar på varför jag vill lägga upp en bild på mig själv. Idag har jag gått igenom min Facebook och mitt instagram och tittat. De sista 6 veckorna har jag lagt upp ett 25-tal bilder och 2 är på mig. Jag har 20 profilbilder 14 av dem är på mig varav 2 är dubletter. (Varför kan jag själv undra).
En kavalkad av bilder på mig sen 2010 ser ut så här: 




Det är typ de bilder som finns på mig - däremot tappade jag räkningen när jag skulle se hur många bilder jag har på min häst.... 

 Jag har klurat på om det är åldersrelaterat, att man tar mer och fler bilder i yngre år. Men nja det stämmer inte alltid. Det finns kvinnor i medelåldern som ofta lägger ut bilder på sig själv medan tjejer i 20 års åldern som har 4 profilbilder. Så ålder är inte svaret. 

Så jag gick ut och tittade på andra. Både vänner, kändisar och annat. En person är klart mer aktiv än jag och har de 6 sista veckorna lagt upp 40+ bilder varav 10 då är på personen i fråga, en vän på face har mängder av profilbilder, (tappade räkningen), en man har 1 bild, en annan ett 15-tal, en kvinna har 5 och så vidare och så vidare. Det varierar alltså stort. 

Varför lägger man då upp en bild? Jag kan bara svara för mig själv och tänker här ge ett exempel: 
Denna bild gillar jag. Tycker den är bra på mig, känns som om den visar mig och jag gillar att jag är ridklädd och jag kan känna känslan från den dagen. 

Varför jag la upp den? För att jag vile bevara och förmedla den känslan. För att det är en bild jag är nöjd med. 

Är det för likes? Är det för bekräftelse? Ja, säkert till viss del men också för att jag tycker att vissa bilder är kul, cool eller visar en känsla en stund jag vill dela. 
Är det fel att lägga upp bilder på sig själv för att få likes och bekräftelse? Nej, det kan jag inte tycka. Det är upp till var och en. Däremot känns det lite tomt och ihåligt när jag tänker tanken.... Samtidigt som jag tycker att var och en får avgöra själv. 

Ett mönster som är tydligt att kvinnor/tjejer lägger upp fler och mer selfies än killar/män. Och när jag tittar på de som har många selfies så så är det ofta (ingen regel utan undantag) kvinnor/tjejer som gillar/behöver bekräftelse. 

Samtidigt - ett visst mått av självförtroende krävs för att lägga upp en bild och ärligt talat så inser jag att det är något jag saknar. Den kritiska inre rösten är ljudlig. Jag är medveten om mina tillkortakommanden, väldigt medveten. 

Så idag, råkar också vara internationella kvinnodagen, funderar jag om det är så att det är cool att kvinnor har självförtroende nog att vilja/kunna lägga ut bilder på sig själv eller om det är trist att vi inte kommit längre än att vi kvinnor fortfarande är beroende av att vara till lags och att vårt utseende på något sätt definierar vem vi är och vad vi betyder? 

En intressant fråga tycker jag. 


Texten på den här bilden

Texten på den här bilden kunde varit skriven av ett barn, en granne, kvinnan på stan, mannen på cafeét, tjejen som kör buss, killen i det stora kompisgänget, min syster och texten kunde varit skriven av mig.
 
Texten på den här bilden skulle kunna vara menad till en mamma, en pappa, en kollega, ett syskon, en vän, ett ex och texten skulle kunna vara skriven till dig.
                                                         
 
 
 

Var inte så lättlurad!

För många år sedan tittade jag på film, jag har glömt vilken det var, men det handlade om en person som var med och bevittnade något farlig miljöutsläpp och när det sedan nystades upp så var regeringen inblandad och mörkade ner händelsen. Det som kom fram till media och allmänheten var det som regereingen då "ville" få fram och inte sanningen. Jag vet att jag kände och tänkte då - fasen, det är så himla verklighetstroget! Jag har sedan dess sett liknande filmer som till exempel: Enemy Of The State, The Manchurian Candidate och natruligtvis Zeitgeist.
 
Jag gillar den typen av film för att den får mig att tänka och den får mig att bli lite mer kritisk till det jag ser, hör och läser. Det är numer tydligt för mig att det är inte så för alla i samhället, det skrämmer mig lite.
Jag tänker så här: i dagens samhälle där vi snabbt får information och där vi snabbt kan sprida information och åsikter är också det samhälle som styrs av pengar och makt. Trots allt är det så att den som har mest pengar när han dör är "lyckligast" - lite så är ju tänket i den stora massan.
 
Att vi har många män(niskor) som vill ha makt och mer makt vet ju varenda kotte. Att det finns många människor som vill och kan använda det digitala samhället för sin egen vinning är ju inte heller okänt. Eller?
 
Med det sagt kan man ju enkelt dra slutsatsen att när vi "vanliga dödliga" sitter på facebook, instagram och twitter och vräker ut åsikter mot och för det mesta - där vi delar den ena artikeln efter den andra i det ena eller andra ämnet - ja då tänker jag att kanske vi ska tänka lite till?
 
OM vi, "fotfolket" är upptagna med att "slåss" med varandra - finns det då risk att vi missar något som vi annars skulle lagt märke till?
VEM tjänar på att det är krig?
VILKA tjänar på/vinner på att det finns ett visst mått av tillexempel rasism, feminism, kriminalitet, drogmissbruk?
 
Jag kan ärligt säga att jag är helt övertygad om att det är så att vi är så jävla marionettstyrda och manipulerade så det liknar ingenting! Tänker man lite kritiskt så dyker det ena ämnet upp efter det andra som får gemene man att reagera och tycka och då finns det alltid ett gäng som tycker tvärtom och alla hävdar sin ståndpunkt.
 
Vi dividerar om invandring, tiggare, homosexualitet och annat, vi oroar oss för fågelvirus, Ebola och andra farsoter. Vi har långa diskussioner kring för och emot legalisering av hasch och så vidare och så vidare.
Men om du nu som läser detta stannar upp och tänker. Vem tjänar på att gemene man i världen sitter vid sitt köksbord och knyter näven? Vem vinner på att det ser ut som det gör?
 
Det finns ett drag av filmen Truman Show i det vi gör just nu problemet är bara att i filmernas värld är det ett manus som man kan styra till ett lyckligt slut där de onda få sitt - i riktiga världen är jag inte lika säker.

Jag tror att vi alla människor behöver se oss i kring med lite mer tveksamma ögon, där vi ifrågasätter och kritiserar det vi läser oavsett vad det gäller. Jag tror att vi ska försöka hålla ihop, vi människor.
 
Ofta skriver folk på fb att man måste "öppna ögonen" och "nu är det nog" - men gör du det själv då? Öppnar du ögonen?
Läs nästa mening och låt den sjunka in:
 
Världens 85 rikaste personer har mer pengar än jordens fattigaste hälft, 3,5 miljarder människor, tillsammans
 
• Världens rikaste procent äger hälften av världens rikedom – 712 biljoner kronor
 
Finns det inte någon del i dig nu som blir lite tveksam till allt som sker i samhället?
Är det inte så att dessa 85 personer som är rikast - har blivit just rika genom att trampa på andra?
Är det inte så att med så mycket pengar så håller man ihop som en egen liten grupp och har då i det möjlgheter att styra väldigt många saker?
 
Är det en slump att det är just på sociala medier vi vanliga blir fast i vårt tjafsande och kacklande när det är  Bill Gates och Mark Zuckenberg är några av världens rikaste människor? Eller att Carlos Slim är världens rikaste man och blivit det med telecomföretag bland annat.
Nej just det - Skulle inte tro det.....
 

HÖR AV DIG!

När jag för många år sedan fick barn insåg jag hur mycket man oroar sig för allt. Har det sovit nog, har de ätit nog, är de varma nog. Är det feber? Ska de inte börja gå snart? Ska det där talfelet ge sig av sig själv eller måste jag ringa läkare? Har de vänner? Listan är sjukt lång och hela tiden tänkte jag att sen - när de är vuxna och flyttat hemifrån då kommer lugnet.

I helvete det gör!

Trots att mina barn är välartade, fantastiska och hela tiden bevisar hur fina beslut de tar och hur bra de är så oroar jag mig: för om de äter om de mår bra om de har vänner om det går bra på jobbet och om de är lyckliga - mest det faktiskt. Är de lyckliga? Det är en ständig oro och fundering hos mig när jag på natten får mammatimmar eller på väg till och från jobbet i bilen.

Ibland får jag orosfeeling över min underbara son som är i Norge och då skriver jag på Face, han svarar oftast ganska fort (han har lärt sig att jag är hysterisk) och då blir jag lugn. När han är här så synar jag honom för att se om jag ser tecken över att han inte ätit ordenligt eller att han ser orolig ut. Jag funderar när jag hör att det är storm över Norge och direkt undrar jag hur det ser ut där Sebastian är. Vet jag om att han är och festar undrar jag alltid hur det är. Men värst är när de på nyheterna säger att någon ung man blivit mördad eller nerslagen - då hetsar jag som fasen på nätet tills han svarar med en lugn ton fast att jag inser att han himlar med ögonen och suckar. ... När jag ser den gröna pricken på facebook inser jag att han är uppkopplad och då blir jag så lugn.... Tänk vad en liten grön prick kan göra gott!

Min dotter fick (varför säger man fick? hon slet och betalade själv) körkort för ett antal månader sedan. En dag fylld av glädje - frihet och lycka för både henne och mig.
I samma veva fick hon sitt nya hus på landet och jag var så glad och fick av en fantastisk vän, Dahlberg, hjälp (han gick ur sitt skinn och gjorde långt mer än han behövde eller vad jag förtjänat) att köpa henne en bil. Lyckan var total. Trodde jag.

Sedan denna dag har jag oroat ihjäl mig över att hon är ute i trafiken. Sara är jätteduktig bilförare, tro inget annat, men alla andra idioter??! Alla som jag dagligen själv ser. För att inte tala om väder - helt plötsligt har jag blivit medveten om snö, is och regn. Jag bävar för mörkret och skräcken över vilda djur har plötsligt blivit oproportionerlig.
När det var storm var jag helt vild på sms när hon skulle hem!

I morse gjorde jag det - igen. Jag sms:ade Sara tidigt för att berätta hur HALT det är på grusvägen till mig där hon ska åka och lämna hundarna innan jobbet. Hon svarade lika lugnt och trevligt som alltid - hon har en ängels tålamod med sin stirriga mamma.

Jag inser att aldrig kommer oron över barnen lägga sig och jag får jobba hårt med att inte tjata ihjäl dem och förlita mig på att de står ut.
Jag ska försöka skärpa mig - jag ska bara messa och kolla att de är okej först...

Utgångsläge

 
Idag är det långt - försök stå ut :)
 
Världen är så liten trots att den är så stor, vi har tillgång till hela världen via internet och kommunikationsvägar - vi har en infrastruktur som gör att du kan resa över hela världen väldigt snabbt och på några timmar befinna dig på en annan kontinent. Eller genom ett knapptryck är du i en annan del av världen, läser nyheter där det händer när det händer. Vi har möjligheten att dela våra liv med alla och vi matas med andras liv i stort och smått emellanåt mer än vi önskar.
En del säger att Sverige är ett välfärdsland - andra säger att Sverige är i kris.
 
Att läsa ett annat språk, att studera eller jobba i ett annat land. Köpa saker från hela Sverige och världen - inga problem längre. Ett knapptryck och det är klart. Att läsa på distans i Sverige - inga problem. Alla har chansen möjligheten att göra vad man vill. Allt är möjligt och det är bara du som är bromsen i dina drömmar.
 
Många gånger har jag sagt att det finns jobb. Det handlar om vilka dörrar du stänger eller öppnar, om du kan få det jobbet eller inte. Jag är den som ofta lite raljerande (otrevligt) ställer mig frågan: Hur jävla svårt kan det vara? Detta är oavsett det gäller att skaffa jobb, byta ett däck, sluta röka, gå ur eller i en relation, flytta ett kontor, fostra ett barn, undervisa en grupp, rida in en häst, banta, träna, laga en måltid eller vad som. Igen och igen slår jag ut händerna när folk hittar svårigheter och säger: MEEEEN hur svårt kan det vaaaaara???
 
Jag har tänkt så mycket den sista tiden på våra chanser och möjligheter - våra utgångspunkter.
 
Jag vill här ge er ett exempel:
 
En praktisk utbildning lider mot sitt slut, det är test och certifiering. Allt hänger på att hon får certifikatet, får du det kan det bli så mycket mer lätt att få ett jobb. Det är inte en jättehög nivå på utbildningen och har man läst och förstått boken, då kan man detta.  Hon, en kvinna i 30 års åldern från Thailand, har slitit varje dag i 12 veckor med att läsa boken och jobba hårt i alla praktiska moment. Hon har skrivit ner orden, översatt, frågat och förberett sig för detta certifikat. Reglerna för testet är. Ingen ordbok, ingen bok. Bara datorn och klicka i svaren.
 
Hon har gott om tid på sig. Men det är svårt. Hon blir stressad, hon har oerhört svårt att sova på nätterna, hennes pappa, 800 mil bort har fått en stroke, hon vill åka dit. Han är gammal och mamma är gammal. De behöver henne. Hon vill finnas där. Men hon måste göra test. Orden är svåra och hon blandar ihop lite begrepp och blir mer stressad. Hon har inte ätit ordentligt på länge, läkaren hon träffade förra veckan säger att hon lider av vitaminbrist och att hon är undernärd. Hon räcker upp handen och jag går dit och förklarar ord. För att du ska förstå lite vill jag ge ett exempel: Vad behöver mikroorganismer för att överleva? Förklara vad systematiskt miljöarbete innebär för dig som servicemedarbetare? Det är ganska svåra ord. Speciellt om man inte pratar svenska från start och speciellt när man är undernärd för att man mår skit för att pappa är dödssjuk på andra sidan jorden.... I samma rum sitter svenska deltagare och deltagare från andra länder som har det stabilt i livet som för att du ska fatta vidden, de har också har svårt men reder sig.
 
Har alla i det rummet samma utgångspunkt? Nej - men de spelar på samma villkor och förväntas att klara samma test.
 
Ett exempel till:
En svensk man som ska söka jobb, han är i 20 års åldern och har haft det lite stökigt under uppväxt, av något skäl har han oerhört dålig självbild, han har alltid varit "stökig", "bråkig" och det har blivit sanningar. Han är oerhört tuff mot sig själv. Han sitter på kåken. Han ska sona sitt brott, när han kommer ut börjar han söka jobb och ska göra det på samma villkor som alla andra, de som är uppvuxna i trygga miljöer som inte varit i kriminalitet. De som har gott självförtroende och blivit matade med att de duger och är bra. Den unge mannen på kåken har haft en mamma som trott på honom och en bra relation till pappa men övriga vuxenvärlden har sagt att han är bråkig. Han var bråkig - för att världen inte var så begriplig. För att det var så mycket som rusade i kroppen. För att han inte hann med att stoppa situationen eller sig själv. För att han har ADHD. Nu medicinerad och med lite lugnare huvud gör han kloka val, men han börjar sitt vuxenliv med skulder på grund av rättegångar och med ett oerhört tilltufsat självförtroende.
 
Är det samma utgångspunkt för alla unga män och kvinnor? Nej - men det förväntas att de ska söka jobb och bostad på samma villkor.
 
Eller flickan som inte lär sig läsa för att mamma är full hemma, eller pojken som aldrig gör läxor för att han redan som 12 åring är den mest intelligente i familjen. Eller mannen som är så rädd för vad andra tycker om honom att han i ren panik tröstäter och går upp i vikt och inte tar sig ur sitt matmissbruk. Eller den odiagnosticerade kvinnan som inte förstår sin omvärld och knarkar för att fly alla jobbiga svåra intryck som bultar i varenda cell hon har men som egentligen är bipolär. Kvinnan som är ensamstående och har fullt ansvar för sina barn och sin ekonomi, när hennes bil går sönder är det inte en självklarhet att det ligger 12000 på ett konto att reparera för sista veckan innan lön i januari.
 
Men omvärlden säger, ofta med en självklarhet att det där är väl inte så svårt, farligt, jobbigt, konstigt eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så? Ja, jag har ju funderat, det jag tror är att det handlar om att vi alla upplever världen och omvärlden i vårt eget universum. Det som är svårt för mig är svårt men tillexempel att göra ett test på svenska är inte svårt för mig. Jag har ganska lätt för många saker - för att jag är en person som har lätt att få fokus och jag faktiskt är en person som inte känner så mycket.  Å andra sidan är det just det som är mitt tillkortakommande. Jag kan inte alls förstå det här med närhet och kramar, jag gillar inte folksamlingar och det är något som folk runt mig tycker är det mest naturliga i världen. En del säger till mig: Nu tar jag en kram av dig idag! Jag kramar naturligtvis personen men jag personligen mår inte bra av det, tycker det är svårt och jag kan ibland analysera den kramen i timmar efteråt. När folk ringer och berättar hur tråkigt de har för att de är själva så fattar jag ingenting - det är väl det bästa man kan vara tänker jag? - det är så lätt för mig att uppskatta ensamhet medan många tycker att det är det värsta som finns.
 
För trots vårt explosivt moderna samhälle spelar vi inte på samma villkor, ofta glömmer vi det som inte applicerar på oss själva, för det är också en ganska egocentrisk värld.
Det jag bara tänker på mer och mer är att den där personen utanför butiken, den där flickan på McDonalds som är jättetjock, den där arbetslöse som aldrig verkar kunna få jobb, den där nyanlände som verkar så arg, den där stela personen med flackande blick, den där vildsinta ungen i ditt barns klass, den där narkomanen som står på tunnelbanan och ber om pengar eller den där andre - ja den andre personen. Den som inte är du. Den som precis som du har sina svårigheter och problem att tacklas med, bara på ett annat sätt.
Kanske kan du komma ihåg och ha som utgångsläge att vi är olika, vi presterar olika, vi gör olika för att även om det inte syns utanpå så har vi olika utgångsläge och ta mig fan att du är den som sitter i position att bedöma om det är bra eller dåligt eller rätt eller fel.
 
                                                    
                                                                                          
 
 
 
 

Jag är bara människa

 
Folk köper nya bilar, åker på resor, får nya välbetalda jobb, gör sina naglar, inreder sina hus och lägenheter, köper kläder och verkar ha alla möjligheter till att delta i konsumtionsracet, men jag - jag bara står här bredvid och tittar på - ibland känns det så. Då är det svårt att inte bli avis och missunnsam, att inte vilja prata illa om eller önska folk problem och otrevligheter.
 
Eller när någon på jobbet provocerande struntar i koka nytt kaffe fast de tar det sista, eller hackar på mig. När vänner beter sig illa eller sviker.När syskon är så irriterande och dumma att man vill slå dem på käften. Då är det svårt att inte just klappa till, skrika högt, säga något dräpande.
 
Eller när jag läser i tidningar om orättvisor, tokerier, galenskap och skit. Att då inte vilja debattera in absurdum och föra min egen "sanning" ner i varenda, i mina ögon, trångsynt hals.
 
Eller när man blir bedragen lurad och sviken i relationer, från människor man gett sitt innersta. Från människor man litat på och behövt. Både relationer man haft och familj som sviker. Då är det svårt att säga att inte vilja slita ansiktet av dem, ställa dem på torget och låta dem försvara sig. Hänga ut dem offentligt.
 
Förr gjorde jag allt det där. Skrek, bråkade, var missunnsam, jag debatterade med varenda kotte som sa något jag inte höll med om. Jag tog varenda fight med kollegor som inte i mina ögon kunde bete sig . Jag bråkade med syskon om stort och smått. Låg i fosterställning över att ha blivit lämnad eller övergiven, grät floder och förbannade mig själv mina anhöriga och tidigare relationer.
 
Det var förr.
 
Jag insåg igår att jag är inte så längre. Har jag blivit gammal? Har jag tappat stinget?
Nej - så känns det inte. Jag bara orkar inte. Orkar inte bråka om ovärda saker med ovärda människor.
Min tid är min tid och mitt liv är så oerhört värdefullt att jag kan verkligen, med handen på hjärtat, säga att jag gläds när det går bra för andra. På riktigt.
 
När mina kollegor är dumma eller inte sätter på kaffet så gör jag det själv, muttrar lite i huvudet men säger inget. Det är ju inte värt det helt enkelt. Mina vänner är vän med mig för att de tycker om mig - jag är vän med dem av samma skäl. Ibland gör och säger de dumma saker - det är okej det utrymmet har man i vänskap. Åt bägge håll.
Världen är en galen plats - jag kan inte på något sätt säga att mina åsikter är de sanna och rätta så det är ju förmätet av mig att tycka att jag ska ändra folk till att tycka som jag. Istället vill jag och försöker bidra med det jag kan positivt och göra gott.
 
Relationer tar slut - så är det bara och inte alla tårar i världen kan ändra på det. Folk är idioter och sviker och bedrar - så är det också. Det säger inget om mig som person utan bara något om de som gör det. Om någon får MIG att känna mig illa behandlad så är det så. Det är MIN sanning och då upplever jag det så. Då får personen som fått mig att känna så ta det på sig även om han eller hon inte håller med. Så är det bara - för ingen i hela världen kan säga att mina känslor är fel. Jag kan bara ta hand om mig och vara rädd om mig och beklaga de människor som inte fattar att jag är värd att vara snäll mot och tycka om.
 
 Min syskon kan jag förstå att det gör och är som de är av skäl, samma skäl som jag själv är som jag är. Det är okej - och nu måste jag ju sticka ut hakan lite och säga att trots att de alla är äldre än jag så tror jag att det beror på att de inte kommit lika långt som jag. Å andra sidan måste väl ett par års terapi göra någon skillnad?
 
Så här klok är jag på nätterna när jag ska sova, jag kan ärligt säga att igår var det Mikael Persbrandt som gav mig en del insikter. Bra intervju i en pod jag lyssnar på. #varvet
Men framför allt känns det bra att känna att jag kommit en bit på väg med mig själv. Jag gör fortfarande misstag och ibland ger sig mitt tidigare temperament till känna och jag brusar upp, missunnar, gråter, skriker och debatterar fast jag det är okej för det visar att jag har en del kvar att jobba med och jag är bara människa.
 
 

Socialt - helt klart

Jag lyssnar mycket på pod, i bilen, när jag ska sova, diska eller på promenader. Det är ofta dokumentärer men också ofta två eller fler som diskuterar ett ämne eller två. 

Jag har upptäckt att förvånansvärt ofta diskuteras sociala medier, vårt agerande där och allas våra behov av bekräftelse och uppmärksamhet. 

Som en av alla de som har instagram och Facebook så är jag en del av allt detta och sitter inte här och förhäver mig. 

Med det sagt:
Det som diskuterats ofta är just hur vi berättar om vad vi gör, ofta in i minsta detalj. Så som: Jobb idag mellan 7-16, sedan hämta barnen, laga middag och ha tvättstugan. Avslutar kvällen med benpass på gymmet. 
Varför man ska berätta om vilket schema man har på jobbet eller vilka vardagliga sysslor man utför kan vi fundera kring... 

Eller när vi kör den här: Fått en stor varböld på stortån som bultar!! Hjälp vad göra??? (till detta en detaljerad osmaklig bild) 
Vem vill se sånt? Varför ringer man inte läkare? 

Sen har vi bitterbertorna. De som lägger upp det ena inlägger efter det andra om olycklig kärlek, otur på jobbet, väder som är för kallt för varmt för regnigt eller soligt. Jag känner bara: TA DIG SAMMAN! 

Länkarna: de som ständigt länkar till olika tester om diverse trivialiteter som är test bara för att få tillgång till dina uppgifter på fb tex... Eller länkar till artiklar som är gamla eller ena dagen länkar till en högerextrem artikel för att nästa dag länka till en vänster artikel... Ingen källkritik inget eget ansvar... 

Eller ego och bekräftelsetörstande: selfie efter selfie med filter och retuch som bara skriker: se mig!!!!! 

Eller den med duktighetssyndromet: bakat bullar! Bytt däck på bilen! Oljat in altan! (alltid bild) 
Den här typen gillar jag ändå personligen rätt mycket, gillar när folk är glada och stolta. Är det för många eller för ofta tappar det glansen men dock. 

 Sen har vi så klart lyckofanatikerna. De som ständigt matar ut bilder på sin "lyckliga" tillvaro och klyschiga tillrop om att fånga dagen. 

Värst, i mina ögon, också i många av de poddar jag lyssnar på (arkiv samtal, Alex och Sigge, amk morgon, värvet och bcbuddz) tycker likadant, värst är de med storhetsvansinne. Börjar dagen med ett: Hoppas ni alla får en härlig dag! Detta är då personer med några hundra vänner eller ett par hundra följare och inte flera tusen.  Lägger sedan upp tips på olika saker och varvar gärna med kloka ord och bilder med vägvisare till ett bättre liv. Vägvisare blir lätt pekpinnar och det kan ju bli fel, speciellt om man inte sopat framför sin egen dörr... 

Så vem är jag själv i allt detta? Antagligen lite av varje - kanske värst av alla eftersom jag nu tar upp detta... Men jag är mest imponerad och tänker på detta efter alla olika vinklar jag hört i poddarna. Det är ett intressant ämne och fenomen detta hur vi beter oss idag på sociala medier och vilka behov det fyller. 

Känslan av att kunna styra och påverka, fick jag önska skulle jag önska att alla hade lite ödmjukhet inför andra och inte tar allt så allvarligt. Den viktigaste resan är vår egen trots allt. 
Klyschigt? Japp - men det är okej för jag håller taktpinnen i mitt liv. Det gör ingen annan. 




Fråga frågor!

Nytt år. Nya chanser nya möjligheter. Men låt oss stanna till och blicka bakåt lite. 
Blev året som du tänkt? Har du försökt vara den bästa versionen av dig själv som du kan? 

Det är frågor alla kan ställa sig och jag tänker att man som förälder gör det ofta. Jag ifrågasätter mig själv. Mycket och ofta som vän, kollega, syster,  djurägare och mamma. Och jag tycker att man ska fråga sig själv saker. 

Ibland säger min dotter att jag överanalyserar saker, det ligger lite i det men jag tror också att det gör mig gott.
Jag gillar att ställa frågor för i svaren lär jag mig oftast något och jag gillar att lära mig men jag älskar att förstå saker. 

Jag har firat jul. Med bägge mina barn, vi åt de saker vi gillar och då blir det skinka, prinskorv, sill, varmrökt lax, ägghalvor och jag gjorde köttbullar. Det blev Bingolotto och lite paket. Det var intensivt, lite hetsigt men mycket skratt. Jag fick egentid med vart och ett av barnen och jag fick chansen till att laga lite god mat till Sebastian som jag träffar så sällan. Att stå och se hur han sover är fortfarande speciell känsla fast han nu är vuxen. 
Lite bra samtal om framtid och livet i allmänhet. Han kom från Oslo den 23:e och åkte tillbaka redan den 25:e så det blev kort. Men det blev och jag är så oerhört glad över det. 

Eftersom det blir intensivt hinner vi också mycket och vi var ute och red en sväng bara han och jag. En tur jag sent kommer glömma! 

Nu ligger jag i min säng några dagar in på det nya året. Samma säng som jag la mig i på nyårsnatten som jag firat med Sara, min helt magiskt starka dotter. 

Jag har haft ett antal frågor som grott i mig som jag inte får någon rätsida på. 
Lelle - barnens pappa - hur tänker du under julen? Stör det inte dig att du inte får chansen att se vår son sova så där rofyllt? Vill inte du vara med och se hur fin han är? Vill du inte le åt hur otroligt lik han är dig? Önskar inte du att du visste att han bröt ett finger när vi red? Känns det inte viktigt att springa mot honom när han kommer av bussen från Oslo? Är du inte rädd att kramen vid bussen han tar tillbaka är den sista gången du får ha honom i din famn?? 

Blir du inte förtvivlad över att du inte får se samspelet mellan vår dotter och hennes hundar, se glädjen i hennes ögon med dem? Skulle du inte vilja få del av vår dotter, som alltid, verkligen alltid tänker på andra och är generös givmild och omtänksam? Får du inte en klump i magen över att du inte sett hur fint hus hon har? Finns det ingen del i dig som vill vara med och måla där, lära henne om varmvattenberedare, luftvärmepumpar och paraboler? Blir du inte galen av att du missat hur fantastisk , rolig, smart och vacker kvinna hon blivit? 

Jag förstår inte. Frågorna är många och det fullständigt surrar i huvudet på mig för att jag själv hela tiden tänker att jag inte gör nog, är rädd att jag missar någon del i deras liv. För nu är de vuxna och den här underbara lånade tiden man har med sina barn på heltid blir nu korta intensiva stunder. 

Nytt år. Nya chanser. Är 2016 året då du Lelle tar chansen och försöker få del av våra underbara barn? Ytterligare en fråga som egentligen allra mest är en förhoppning. 



Våra barn.

  

Det här är ett inlägg jag önskar jag inte ville skriva, ett inlägg jag samtidigt känner att jag borde skrivit för så otroligt länge sen. Det är säkert så att det är de som läser detta som kommer att tycka att jag är en idiot och det får man så gärna tycka. Om det däremot är så att du läser detta och tänker att ja, jag vill veta mer – fråga. Fråga mig – fråga personen inlägget handlar om. Om du dessutom tycker att det ligger något i det jag skriver – dela och ta ställning. 

Detta handlar om pappan till mina barn. Lelle Gisslén. Vi har två gemensamma barn, som är vuxna nu. Vår separation var inte vacker det ska sägas, jag kommer inte på något sätt i detta inlägg säga att jag varit ofelbar eller bättre eller på något sätt förhäva eller framhäva mig själv. Jag kan vara en riktigt planta och gör och säger många dumma saker. Jag gör och har gjort många misstag och fel. Absolut. Men detta handlar inte om mig. 

För lika lite som hans tillkortakommande ursäktar mitt beteende så är mina tillkortakommande inte någon form av ursäkt för hans beteende. 

Våra barn känner inte sin pappa, det är trist och fel. Men han känner inte våra barn och det är tragiskt och helt galet. Han vet inte hur de tänker, han vet inte hur de röstar, hur de känner. Vad som gör dem glada, ledsna och arga. Han vet inte ens var de bor?! Får det vara så? Är det okej? Nej jag tycker inte det och jag har inte tyckt det under väldigt lång tid. 

Visst kan man nu tänka att barnen är vuxna så det är även deras ansvar. Fast nej – dina barn är dina barn alltid och det är din uppgift som förälder att kämpa för dem och det är du som är ansvarig. Barnen har ett ansvar i att bibehålla och vårda det som finns men ATT en relation finns är förälderns ansvar.

I detta har Lelle brustit. Kraftigt.

Jag gissar och tror att han tycker att det är mitt fel. Eller barnens fel. Men i mina ögon och just idag är det jag som talar, det är mina ord och tankar, i mina ögon har man som förälder aldrig den rätten att skylla på andra eller den andre föräldern. För även om jag nu är en idiot och gjort många fel så är ju barnen nu sedan länge vuxna och han har fortfarande inte kontakt med dem. Vid ett par tillfällen har han för många år sedan sagt att jag varit en dålig mamma och den meningen har väckt så mycket i mig och gjort mig jävligt ont vilket är något jag får handskas med men det jag inte förstår är hur i hela friden det kommer sig att han då aldrig slogs för våra barn? Var de inte värda det?

Nu tänker jag inte ägna detta inlägg till att diskutera det som var för många år sedan. Det var då.

Men nu – när barnen är vuxna och jag ser och hör hur det påverkat dem att han aldrig funnits där och finns där – för det är så.

Det är en tomhet jag som mamma aldrig kan fylla. 

Trots att barnen är vuxna behöver de förebilder i form av bägge oss föräldrar.

Det gör ont att höra hur Sara säger att hon tänker att hon inte har någon pappa. I många år har hon varit arg och besviken nu är hon likgiltig och det är skrämmande, riktigt skrämmande.

När hon har relationer så är hennes förebild på män vad då? Ja, jag har varit gift och haft relationer men de har inte varit helt lyckade (har ju gjort en massa misstag) och oavsett det är det inte pappa. 

Även vuxna barn behöver stöd och vägledning och vikten av oss bägge föräldrar går inte nog att betona, det finns det mängder av forskning och belägg för. 

Kontakt och relation är något man får bygga upp, det tar tid energi och kräver att man är autentisk och närvarande. En skadad relation får man slita hårt för att reparera. När man brister som förälder så brister tilliten och förtroendet och det får man som förälder jobba hårt för att reparera. Jag hade hoppats att Lelle skulle välja att kämpa för sina två äldsta barn. Jag önskar så oerhört mycket att han fick lära känna våra två fantastiska barn och vara en del i deras liv. Och de i hans. 

Så varför gör jag detta nu?

För det första för att jag under längre tid gått i samtal och i det hittat styrka jag inte visste att jag hade. Jag har lärt mig massor om mig själv. Jag har också hittat modet att säga ifrån kring vissa saker. Och jag har hittat orden för att uttrycka detta. Tidigare har jag inte vågat. 

För det andra slog det mig nu att bägge våra barn har/håller på att flytta och deras pappa vet inte var de bor – någon av dem! När jag funderade på vad barnen säger och har sagt under åren så kände jag att jag ville säga mer. 

För det tredje så skrev jag ett brev till Lelle i somras och bad/krävde att han skulle ta tag i sin relation med bägge barnen. Det har han inte gjort. 

För det fjärde är det idag Fars dag och jag skulle vilja hylla honom idag – tänk vad härligt och fint det vore om jag kunnat skriva detta i positiva ordalag och hylla att han är en fantastisk pappa till våra fina fina barn. 

För det femte så tänker jag att det aldrig är försent och trots allt har jag hoppet om att han någon gång någonstans tar sitt föräldraansvar. 

Avslutar detta första av flera inlägg i ämnet med att säga: nej jag är inte bitter, jag gör detta för mina barn för att jag ser, förstår och inser att när de är likgiltiga eller säger att de inte bryr sig är det ett resultat av deras strategi för att överleva och klara av att känna sig ratade. Som mamma till dessa barn kan jag inte tolerera att någon gör mina barn illa oavsett vem det är.

      

Mina underbara och omtänksamma barn. Hur kan man inte vilja vara en del av deras liv?

Semester!

Jag brukar inte ta semester på sommaren. Men på hösten när det sprakar i naturen men också då mörkret börjar komma - DÅ. 

Jag bestämde dessutom att inte göra som många gör på sin semester - tillbringa den på Facebook. Jag har valt att uppleva mina två veckor och vara närvarande i det. Nu är jag utvilad och laddad för 8 veckors jobb innan nästa semesterläge. 
Här är min semester i bilder, ja delar av den. 

Jag fyllde år och fick fina presenter av många - en av dem en efterlängtad handduk. Min dotter överraskade som vanligt med underbara presenter som är mitt i prick och genomtänkta. Tack till alla som firade mig!! 💕

Jag har gått många promenader med Sara och med hästar 

Jag har NH tränat Lady Oddie 
Jag har druckit kaffe med världens bästa granne/hyresvärd. (Hennes kopp, hon gillar grädde!!)


Jag har varit med Bus i ridhus för första gången

Jag blev förkyld och liggandes vilket gjorde mig syrlig otrevlig och lite bitter

Jag har varit i Saras hus och målat och målat och målat - med mornar med uppvaknande med Kompis blir man glad kan jag lova! 

Jag har ätit gott och haft gäster på middag och då ett glas vin också. 


Jag har ridit massor trots förkylning! 

Mina två veckor ägnade jag mig åt mig och Bus. Idag var det meningen att han skulle få semester och då blev han halt. Jag har precis varit nere och pussat extra på honom och sagt godnatt - det är skitlöjligt, jag vet det men han är min finaste och bästa bästa och nu när han har ont så blir jag löjligare än vanligt :)

Nu är det sängen och fullt ös imorgon igen. Jag gillar vardag också så det är okej. 


En pojke

Det var länge sedan mina barn var små och det dröjer innan jag får barnbarn i mänsklig form. Men barn - oavsett relation är härligt. 
Utöver det är det så att några gånger i varje människas liv dyker personer upp som är lite extra. En person som berör. 

Jag har i helgen träffat Elias. Jag såg honom som nyfödd och då blev jag rörd till tårar över hur fantastisk han var,  och sedan någon gång sporadiskt. Nu för några veckor sen sågs vi igen. Nu är han två år. 

Det hände något. Han tittar på mig som om han vet. Som om han fattar. Jag blir glad. 

I helgen var han här. Jag förundras över hur bra,  söt och rolig han är. Känner mig avslappnad i hans närhet. Han dömer inte. Jag duger. När han matade mig med pommesfrites igår kväll och gjorde "Lady och Lufsen" tricket blev jag omåttligt rörd. 

Känner mig avslappnad och glad. 
Denna fantastiska pojke som har alla möjligheter. 

Tänk att få vara med, att få vara en del i att han blir det bästa han kan bli. Och det viktgaste: att få vara med och se till att han blir lycklig stabil och glad. Coolt. 

I helgen när jag tittade såg jag rätt in i min egen historik men jag såg också hans framtid. 
Den blir bra tror jag. Och jag hoppas hoppas att jag får vara med på ett hörn. 
❤️




Tacksam

Sommaren har kommit och med värmen infinner sig en lycka och ett lugn. När jag skulle lägga mig häromkvällen tänkte jag en massa och insåg: 

Sebastian - min fina son som ringer ibland och alltid är rapp i truten och snabb i tanke och tal. Han är den som trycker till mig verbalt och ger mig diskussioner som är hjärngympa och allmänbildande i ett. Tack för att du håller mig vaken på fler än ett sätt!

Sara - fantastiska flicka! Tack för att du ger så otroligt med glädje och omsorg, med dig i svåra stunder har jag orkat mer och sett klarare. Du är så klok och du talar alltid sanning vare sig jag vill höra eller inte men alltid med omsorg. Extra tack för att jag får vara med på resan med Kompis - det är en ynnest. 

Åsa - tänk vad bra det blev när vi fick pratat. På riktigt. Jag tror att när vi vågade ta av våra hårt hållna masker så hittade vi likheterna och himmel vad skönt det är. Att prata med en person som fattar och känner som jag är galet skönt. Tack för att du tror på mig, tack för att du hjälper mig att bli bättre och hel. Extra tack för att du lurade fram löparen i mig - jag visste inte att hon fanns. 

Bus - bästa bästa Bus. Alla promenader allt jobb. Alla gånger jag fått gråta hos dig och alla oändliga samtal du lyssnat och lyssnar på. Den fina värme och allt mod du gett mig - skillnaden är världsvid. Jag älskar dig så oerhört mycket. ❤️ 


Motsägelsefullt?

Kan ingen förklara för mig hur det kommer sig att man säljer vanliga alvedon och panodil nu när Zapp och Novum kommit? 

Jag menar vem fan vaknar upp med huvudvärk, ryggskott eller annan smärta och tänker: nej du jävel - idag ska jag ha ont lite längre än jag behöver.....!

Har inte vanliga tabletterna lite gjort sitt nu? 


Mina barn!

Var just ute och sprang - det är skönt att ta på skorna och bara gå helt upp i musiken och nuet. 
Jag kan inte springa. Det har jag alltid sagt och jag är ingen tävlingsmänniska. Men något har hänt. Jag springer och jagar tid och jag lyckas ganska bra. 

En stor fördel som jag aldrig tänkt på är att jag känner inte - jag har en förmåga att trycka undan känslor och det underlättar ju. 

Jag springer från en massa och till annat. Det är väldigt bra. Rensar huvudet helt. Idag tänkte jag på dagen - söndag. Mors-dag. 

Brukade fira ute i Hjorthagen med brännboll och min mammas sista var vi i hennes trädgård. En vacker dag. Ett avsked. 

Själv blev jag firad av min son för två veckor sedan och min dotter var här hela helgen. Väldigt mysigt. 
Och när jag då tog steg efter steg idag kände jag hur glad och oerhört stolt jag är över att mina barn och jag har en bra kontakt. Jag kan inte förstå  hur man kan inte vilja finnas i sina barns liv. Den kontakten jag har med barnen är nog det jag är mest rädd om i livet. Och framför allt: jag tar det inte för givet. 

Trots att de är vuxna nu försöker jag hålla ett vakande öga över att de är okej. Oron över att de inte ska vara okej kommer väl aldrig att ge sig. 

Bägge två visar ofta hur fantastiska vuxna människor de är och i det avseendet är jag lugn - de kommer klara sig i livet - oron gäller andra. Dom som kan göra mina barn besvikna, ledsna och sårade. 

Så idag - mors dag. Min dag. Fylld av tacksamhet och glädje över att få kalla mig mamma. Idag vill jag tacka för ynnesten att få vara del av deras liv. 

Ni som får chansen och lyckan att möta dem - ta den chansen för jag lovar att de är värda att lära känna. Och ni som missat chansen - rätt åt er. 




Det är mycket nu

Skulle vilja/behöva skriva så mycket just nu. Mycket som upprör, i världen, samhället och i min lilla krets - det gör mig arg och jag vill skriva av mig. Det är också en hel del jag funderar över för att jag inte fattar - jag vill fråga, vrida och klura i text. Ett par personer som är så dum - att jag verkligen vill hänga ut dem här. Ett par saker i min historia som tränger på och det får bli i min andra blogg. Men också så mycket härligt och glädje som gör mig glad och sprudlande - då vill jag dela med mig. 

Jag väljer just nu en fundering och glädje - för den känslan är starkast. 

Funderingen är varför man kallar det Eurovision Song Contest - när Australien är med?? Jag är askass på geografi men att Australien inte tillhör Europa. Det vet jag. 

Jag vet att jag borde säkert vänja mig och jag vet att jag tjatar. Jag fattar att det mest är jag som bryr mig och säkert borde jag ägna mig åt mänskliga relationer men alltså hallå i luvan vad härlig häst jag har!!!! 
Dagens NH - träning var magisk - vi går framåt och kontakten blir bättre och banden starkare! 

Helgen som gått har varit ridning mys prat promenader och kontaktövningar. 

Han är så fin!!
Sedan är han genuin och ärlig på ett sätt jag aldrig mött i någon människa och han gillar mig - ynnest. 

Jag är så otroligt glad för att jag har honom. 


Ett lyckat recept

Det är inte alltid lätt att göra och tänka klokt. Man är så påverkad av historik, förväntningar i samhället, vänner och familj, yttre värderingar och egna inre krav och önskningar. 

Många är vi som går på pumpen för att vi haft otur när vi tänkt, blundat för något uppenbart eller bara gjort ett tokigt val. 

Det kan gälla så många saker: jobbet, vänner, boende, bilköp, kläder, fester eller vad som. Jag har gjort så många tokiga val, minns när jag valde lön framför trygghet när hade två jobberbjudande - det resulterade i 6 månader av yrkesmässig härdsmälta. 
Eller alla gånger jag ställt upp för vänner som sedan visat sig vara mer intresserade av sig själva vilket gjort mig besviken - mest på mig själv. Eller när jag valt att helt gå upp i en relation och många gånger satt mig själv på sidan av och som resulterat i svartsjuka, kontrollfreak,  långa bråk, otrevligheter och lögner. 

Men varför är det då så här? Jag tror som jag sa först att samhällets krav, våra yttre värderingar och inre önskningar är det som gör att vi vill att något ska vara på ett visst sätt. Vi inte lyssnar på varningssignaler. Magkänslan trängs undan. 

Jag tycker att vi är ansvariga för våra liv och jag försöker leva efter att det bara finns 2 måsten i livet. Välja och dö. 
Ibland gör man val som gör att man för en kort stund känner att döden kunde få komma fort. 
 
Man pratar om att hitta sig själv, jag har inte fattat vad man menat och gör det inte än. Det jag har fattat är att man måste våga stå upp för sig själv. Och balansen till att vara egocentrisk är hårfin. Jag har många exempel på människor som tycker att de är självsäkra och trygga men egentligen är de egocentriska och jävligt otrevliga.  För när man står upp för sig själv behövs den en skopa ödmjukhet en nypa omsorg, en skvätt mjukhet och drivor av ärlighet. 
Det är inte lätt att göra. Jag påstår inte på något sätt att jag lyckas men jag har koll på hur jag behöver göra och jag tror att om jag försöker det så kommer jag att bli en bra person. Framför allt för mig själv. 
Sen kommer jag fortsätta göra tokiga val och tokiga saker. Men det är också en del av livet och spänningen däri. 




Väx upp

När Hillevi Wahl pratade på "Vardagspuls" för en tid sedan om vikten av att inte dricka inför våra barn kan jag ärligt talat säga att det slog som en rak höger i solar plexus. Hon menar att det inte är bra. Alls. Att i en familj borde alltid en av föräldrarna vara helt nykter. För att barn inte ska behöva se den förändring som sker redan vid ett glas vin. 


Det är högaktuellt med alkohol - grillsäsongen närmar sig med full kraft och matprogram på tv är fortfarande trendigt vilket gör inslag av alkohol en "naturlig" del. 
Samtidigt har jag vänner på face som på olika sätt står upp för sina val som nykterister. 

I media höjs också röster kring alkohol och familjer men framför allt barn och alkohol. Jag har också sett en del dokumentärer på tv kring att vara medberoende i alkoholism, hört på radio om att växa upp i alkoholens förtecken. 

Jag är ett av de barnen. Alla mina syskon med, jag kan naturligtvis inte säga hur det påverkat dem men mig har det påverkat. På många sätt. Min mammas drickande var förkastligt och oavsett skäl gjorde de upplevelserna saker med mitt inre och min uppfattning om anknytning tillit och stabilitet skadade. Jag jobbar oerhört hårt med att hitta vägar för att jag ska bli okej med mig. 

Min historik har påverkat mig så som alla människors historik påverkar dem. Jag har den senaste tiden fått nytt perspektiv och nya ord att förhålla mig till. Det är svårt och mödosamt men värt det. Däremot är det så att det jag kände då, på 70-talet och det som följt med mig som en av de svåra delar jag har med mig är något jag inte önskar någon. 

Så ni föräldrar - se till att någon är vanlig. Som vanligt. När barnen flyttat hemifrån ja då får ni väl rumla om precis hur ni vill. Barn är barn hela tiden.  Man vill inte möta mammas eller pappas fylleblick eller det där extra ordet som kommer redan efter en öl eller ett glas vin. Oavsett man är 3 eller 13. 









Sova

Att få lägga sig i ett svalt sovrum med lakan som frasar lite och dessutom i god tid för möjlighet till att bli utsövd är sjukt skönt.

Lägg till möjligheten att helt slippa ta hänsyn till någon annan i rummet eller ens huset. Att ogenerat kunna ligga på rygg och snarka hejdlöst (jag låter som en 100 kilos vinberusad skogshuggare). Att vakna på natten och kunna tända lampan om jag vill. Bestämma mig för att läsa, spela spel eller kolla film. Och det bästa av allt: kunna ligga tvärsöver hela sängen precis som jag vill det är underbart! 
Hade jag bara haft en säng som gungade likt en hammock också ja då hade jag varit i himmelriket. 

Men jag ser fram mot besöket i helgen och kanske får jag till och med sovsällskap det är ju också trevligt som omväxling. 







RSS 2.0