Man får det man förtjänar
Under en tid nu har människor i min närhet börjat fundera på hur jag lever lite. Man lägger huvudet lite på sned och frågar hur jag mår, berättar om den eller den vännen som är singel och jättetrevlig. Hintar om att den eller den nog flirtar med mig. Undrar om jag inte borde träffa någon.
När jag förklarar att nej inte nu säger man att man vill att jag ska vara lycklig eller undrar om jag inte vill ha någon att kramas med alla fall.
De som ställer frågor hintar om kramsällskap eller singelbekanta är allt från nära vänner, människor jag knappt eller inte alls känner till kollegor, släkt och annat löst folk.
Så av det skälet: nej jag vill inte.
Jag tycker inte att det definierar vem jag är om jag har någon eller inte. Jag har inget som helst behov av att leva i någon form av tvåsamhet, kk- relation eller dejtande. Alls.
Det är inte så att jag helt saknar erbjudande Det är inte heller så att jag är bitter. Jag vill inte.
Jag tror stenhårt på att man får vad man förtjänar så om ni också gör det så:
Ni som tycker att jag är dum puckad och idiot - ni kan njuta av att jag sitter ensam i min stuga och ingen har. Rätt åt mig.
Ni som gillar mig kan slappna av och glädjas av att jag är nöjd med mitt eget sällskap och trygg i det.
Nu blir alla nöjda - allra mest jag.
Win win!
Prissättning
Hörde på radion om ett program som gått på tv där man filmat på ett sjukhus och en man som dött efter inspelning gick sedan i sändning att känna igen. De anhöriga stämde bolaget som blev friade i tingsrätt. Nu har hovrätten gett de anhöriga rätt och de ska ersättas med 60000 kronor. Hovrätten anser att man brustit i tystnadsplikten.
All well and done.
Fast näe tycker jag. Menar man på riktigt att tystnadsplikten är värd 60000??? Wtf?
När jag träffar en person som har tystnadsplikt kan det innebära väldiga förtroende och 60000 skulle inte på något sätt ersätta den förlusten.
Är det hit vi kommit? Att förtroende inte är värt ett skit? Är det den signalen som ska ges?
Att folk ljuger och att folk inte menar det de säger har jag förstått och upplevt. Men när det är människor som i sin yrkesutövning ska kunna vara pålitliga och får våra förtroende då måste man väl för i helvete ställa krav?
Jag blir lack så jag ruggar känner jag och så blir jag rädd.
Nu är det dags
I mitt jobb vill jag verkligen ge 100 till mina deltagare och kollegor. Jag anstränger mig för att peppa, hitta lösningar, ställa krav, bolla med ett stänk av humor och omsorg. Det är väldigt viktigt för mig att leverera varje dag hela tiden. Jag brukar likna jobbet vid att stå på scen 8 timmar och bara ösa ösa ösa!
Privat har jag vänner och barn som jag också vill vara bra för och finnas till för.
Service är en självklarhet för mig.
När jag kommer hem älskar jag tystnaden, lugnet. Tid med Bus och att lägga mig tidigt, äta middag i sängen, tända ljus eller bara sitta ute på altan.
Sista tiden med tre grupper och ny personal på jobbet och även mycket privat gör att nästa vecka är efterlängtad.
Semester.
Min tid. Jag behöver inte svara i telefon om någon ringer, jag behöver inte ställa upp, fixa eller på något sätt göra något jag inte vill ingen får något av mig som jag inte har lust med. Min tid. Min återhämtning.
Jag behöver inte vara förstående eller bidra med lösningar.
Jag tar timeout och skiter fullständigt i alla "måsten" "borde" eller "hänsyn".
Jag ska bara ägna mig åt det som ger energi.
Jag hoppas det regnar snöar och haglar. Jag hoppas det är skitmörkt tidigt.
