Idag är det långt - försök stå ut :)

 

Världen är så liten trots att den är så stor, vi har tillgång till hela världen via internet och kommunikationsvägar - vi har en infrastruktur som gör att du kan resa över hela världen väldigt snabbt och på några timmar befinna dig på en annan kontinent. Eller genom ett knapptryck är du i en annan del av världen, läser nyheter där det händer när det händer. Vi har möjligheten att dela våra liv med alla och vi matas med andras liv i stort och smått emellanåt mer än vi önskar.

En del säger att Sverige är ett välfärdsland - andra säger att Sverige är i kris.

 

Att läsa ett annat språk, att studera eller jobba i ett annat land. Köpa saker från hela Sverige och världen - inga problem längre. Ett knapptryck och det är klart. Att läsa på distans i Sverige - inga problem. Alla har chansen möjligheten att göra vad man vill. Allt är möjligt och det är bara du som är bromsen i dina drömmar.

 

Många gånger har jag sagt att det finns jobb. Det handlar om vilka dörrar du stänger eller öppnar, om du kan få det jobbet eller inte. Jag är den som ofta lite raljerande (otrevligt) ställer mig frågan: Hur jävla svårt kan det vara? Detta är oavsett det gäller att skaffa jobb, byta ett däck, sluta röka, gå ur eller i en relation, flytta ett kontor, fostra ett barn, undervisa en grupp, rida in en häst, banta, träna, laga en måltid eller vad som. Igen och igen slår jag ut händerna när folk hittar svårigheter och säger: MEEEEN hur svårt kan det vaaaaara???

 

Jag har tänkt så mycket den sista tiden på våra chanser och möjligheter - våra utgångspunkter.

 

Jag vill här ge er ett exempel:

 

En praktisk utbildning lider mot sitt slut, det är test och certifiering. Allt hänger på att hon får certifikatet, får du det kan det bli så mycket mer lätt att få ett jobb. Det är inte en jättehög nivå på utbildningen och har man läst och förstått boken, då kan man detta.  Hon, en kvinna i 30 års åldern från Thailand, har slitit varje dag i 12 veckor med att läsa boken och jobba hårt i alla praktiska moment. Hon har skrivit ner orden, översatt, frågat och förberett sig för detta certifikat. Reglerna för testet är. Ingen ordbok, ingen bok. Bara datorn och klicka i svaren.

 

Hon har gott om tid på sig. Men det är svårt. Hon blir stressad, hon har oerhört svårt att sova på nätterna, hennes pappa, 800 mil bort har fått en stroke, hon vill åka dit. Han är gammal och mamma är gammal. De behöver henne. Hon vill finnas där. Men hon måste göra test. Orden är svåra och hon blandar ihop lite begrepp och blir mer stressad. Hon har inte ätit ordentligt på länge, läkaren hon träffade förra veckan säger att hon lider av vitaminbrist och att hon är undernärd. Hon räcker upp handen och jag går dit och förklarar ord. För att du ska förstå lite vill jag ge ett exempel: Vad behöver mikroorganismer för att överleva? Förklara vad systematiskt miljöarbete innebär för dig som servicemedarbetare? Det är ganska svåra ord. Speciellt om man inte pratar svenska från start och speciellt när man är undernärd för att man mår skit för att pappa är dödssjuk på andra sidan jorden.... I samma rum sitter svenska deltagare och deltagare från andra länder som har det stabilt i livet som för att du ska fatta vidden, de har också har svårt men reder sig.

 

Har alla i det rummet samma utgångspunkt? Nej - men de spelar på samma villkor och förväntas att klara samma test.

 

Ett exempel till:

En svensk man som ska söka jobb, han är i 20 års åldern och har haft det lite stökigt under uppväxt, av något skäl har han oerhört dålig självbild, han har alltid varit "stökig", "bråkig" och det har blivit sanningar. Han är oerhört tuff mot sig själv. Han sitter på kåken. Han ska sona sitt brott, när han kommer ut börjar han söka jobb och ska göra det på samma villkor som alla andra, de som är uppvuxna i trygga miljöer som inte varit i kriminalitet. De som har gott självförtroende och blivit matade med att de duger och är bra. Den unge mannen på kåken har haft en mamma som trott på honom och en bra relation till pappa men övriga vuxenvärlden har sagt att han är bråkig. Han var bråkig - för att världen inte var så begriplig. För att det var så mycket som rusade i kroppen. För att han inte hann med att stoppa situationen eller sig själv. För att han har ADHD. Nu medicinerad och med lite lugnare huvud gör han kloka val, men han börjar sitt vuxenliv med skulder på grund av rättegångar och med ett oerhört tilltufsat självförtroende.

 

Är det samma utgångspunkt för alla unga män och kvinnor? Nej - men det förväntas att de ska söka jobb och bostad på samma villkor.

 

Eller flickan som inte lär sig läsa för att mamma är full hemma, eller pojken som aldrig gör läxor för att han redan som 12 åring är den mest intelligente i familjen. Eller mannen som är så rädd för vad andra tycker om honom att han i ren panik tröstäter och går upp i vikt och inte tar sig ur sitt matmissbruk. Eller den odiagnosticerade kvinnan som inte förstår sin omvärld och knarkar för att fly alla jobbiga svåra intryck som bultar i varenda cell hon har men som egentligen är bipolär. Kvinnan som är ensamstående och har fullt ansvar för sina barn och sin ekonomi, när hennes bil går sönder är det inte en självklarhet att det ligger 12000 på ett konto att reparera för sista veckan innan lön i januari.

 

Men omvärlden säger, ofta med en självklarhet att det där är väl inte så svårt, farligt, jobbigt, konstigt eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så? Ja, jag har ju funderat, det jag tror är att det handlar om att vi alla upplever världen och omvärlden i vårt eget universum. Det som är svårt för mig är svårt men tillexempel att göra ett test på svenska är inte svårt för mig. Jag har ganska lätt för många saker - för att jag är en person som har lätt att få fokus och jag faktiskt är en person som inte känner så mycket.  Å andra sidan är det just det som är mitt tillkortakommande. Jag kan inte alls förstå det här med närhet och kramar, jag gillar inte folksamlingar och det är något som folk runt mig tycker är det mest naturliga i världen. En del säger till mig: Nu tar jag en kram av dig idag! Jag kramar naturligtvis personen men jag personligen mår inte bra av det, tycker det är svårt och jag kan ibland analysera den kramen i timmar efteråt. När folk ringer och berättar hur tråkigt de har för att de är själva så fattar jag ingenting - det är väl det bästa man kan vara tänker jag? - det är så lätt för mig att uppskatta ensamhet medan många tycker att det är det värsta som finns.

 

För trots vårt explosivt moderna samhälle spelar vi inte på samma villkor, ofta glömmer vi det som inte applicerar på oss själva, för det är också en ganska egocentrisk värld.

Det jag bara tänker på mer och mer är att den där personen utanför butiken, den där flickan på McDonalds som är jättetjock, den där arbetslöse som aldrig verkar kunna få jobb, den där nyanlände som verkar så arg, den där stela personen med flackande blick, den där vildsinta ungen i ditt barns klass, den där narkomanen som står på tunnelbanan och ber om pengar eller den där andre - ja den andre personen. Den som inte är du. Den som precis som du har sina svårigheter och problem att tacklas med, bara på ett annat sätt.

Kanske kan du komma ihåg och ha som utgångsläge att vi är olika, vi presterar olika, vi gör olika för att även om det inte syns utanpå så har vi olika utgångsläge och ta mig fan att du är den som sitter i position att bedöma om det är bra eller dåligt eller rätt eller fel.