Mina barn!
Var just ute och sprang - det är skönt att ta på skorna och bara gå helt upp i musiken och nuet.
Jag kan inte springa. Det har jag alltid sagt och jag är ingen tävlingsmänniska. Men något har hänt. Jag springer och jagar tid och jag lyckas ganska bra.
En stor fördel som jag aldrig tänkt på är att jag känner inte - jag har en förmåga att trycka undan känslor och det underlättar ju.
Jag springer från en massa och till annat. Det är väldigt bra. Rensar huvudet helt. Idag tänkte jag på dagen - söndag. Mors-dag.
Brukade fira ute i Hjorthagen med brännboll och min mammas sista var vi i hennes trädgård. En vacker dag. Ett avsked.
Själv blev jag firad av min son för två veckor sedan och min dotter var här hela helgen. Väldigt mysigt.
Och när jag då tog steg efter steg idag kände jag hur glad och oerhört stolt jag är över att mina barn och jag har en bra kontakt. Jag kan inte förstå hur man kan inte vilja finnas i sina barns liv. Den kontakten jag har med barnen är nog det jag är mest rädd om i livet. Och framför allt: jag tar det inte för givet.
Trots att de är vuxna nu försöker jag hålla ett vakande öga över att de är okej. Oron över att de inte ska vara okej kommer väl aldrig att ge sig.
Bägge två visar ofta hur fantastiska vuxna människor de är och i det avseendet är jag lugn - de kommer klara sig i livet - oron gäller andra. Dom som kan göra mina barn besvikna, ledsna och sårade.
Så idag - mors dag. Min dag. Fylld av tacksamhet och glädje över att få kalla mig mamma. Idag vill jag tacka för ynnesten att få vara del av deras liv.
Ni som får chansen och lyckan att möta dem - ta den chansen för jag lovar att de är värda att lära känna. Och ni som missat chansen - rätt åt er.
Det är mycket nu
Skulle vilja/behöva skriva så mycket just nu. Mycket som upprör, i världen, samhället och i min lilla krets - det gör mig arg och jag vill skriva av mig. Det är också en hel del jag funderar över för att jag inte fattar - jag vill fråga, vrida och klura i text. Ett par personer som är så dum - att jag verkligen vill hänga ut dem här. Ett par saker i min historia som tränger på och det får bli i min andra blogg. Men också så mycket härligt och glädje som gör mig glad och sprudlande - då vill jag dela med mig.
Jag väljer just nu en fundering och glädje - för den känslan är starkast.
Funderingen är varför man kallar det Eurovision Song Contest - när Australien är med?? Jag är askass på geografi men att Australien inte tillhör Europa. Det vet jag.
Jag vet att jag borde säkert vänja mig och jag vet att jag tjatar. Jag fattar att det mest är jag som bryr mig och säkert borde jag ägna mig åt mänskliga relationer men alltså hallå i luvan vad härlig häst jag har!!!!
Dagens NH - träning var magisk - vi går framåt och kontakten blir bättre och banden starkare!
Helgen som gått har varit ridning mys prat promenader och kontaktövningar.
Han är så fin!!
Sedan är han genuin och ärlig på ett sätt jag aldrig mött i någon människa och han gillar mig - ynnest.
Jag är så otroligt glad för att jag har honom.
Ett lyckat recept
Det är inte alltid lätt att göra och tänka klokt. Man är så påverkad av historik, förväntningar i samhället, vänner och familj, yttre värderingar och egna inre krav och önskningar.
Många är vi som går på pumpen för att vi haft otur när vi tänkt, blundat för något uppenbart eller bara gjort ett tokigt val.
Det kan gälla så många saker: jobbet, vänner, boende, bilköp, kläder, fester eller vad som. Jag har gjort så många tokiga val, minns när jag valde lön framför trygghet när hade två jobberbjudande - det resulterade i 6 månader av yrkesmässig härdsmälta.
Eller alla gånger jag ställt upp för vänner som sedan visat sig vara mer intresserade av sig själva vilket gjort mig besviken - mest på mig själv. Eller när jag valt att helt gå upp i en relation och många gånger satt mig själv på sidan av och som resulterat i svartsjuka, kontrollfreak, långa bråk, otrevligheter och lögner.
Men varför är det då så här? Jag tror som jag sa först att samhällets krav, våra yttre värderingar och inre önskningar är det som gör att vi vill att något ska vara på ett visst sätt. Vi inte lyssnar på varningssignaler. Magkänslan trängs undan.
Ibland gör man val som gör att man för en kort stund känner att döden kunde få komma fort.
Man pratar om att hitta sig själv, jag har inte fattat vad man menat och gör det inte än. Det jag har fattat är att man måste våga stå upp för sig själv. Och balansen till att vara egocentrisk är hårfin. Jag har många exempel på människor som tycker att de är självsäkra och trygga men egentligen är de egocentriska och jävligt otrevliga. För när man står upp för sig själv behövs den en skopa ödmjukhet en nypa omsorg, en skvätt mjukhet och drivor av ärlighet.
Det är inte lätt att göra. Jag påstår inte på något sätt att jag lyckas men jag har koll på hur jag behöver göra och jag tror att om jag försöker det så kommer jag att bli en bra person. Framför allt för mig själv.
Sen kommer jag fortsätta göra tokiga val och tokiga saker. Men det är också en del av livet och spänningen däri.
