HÖR AV DIG!
När jag för många år sedan fick barn insåg jag hur mycket man oroar sig för allt. Har det sovit nog, har de ätit nog, är de varma nog. Är det feber? Ska de inte börja gå snart? Ska det där talfelet ge sig av sig själv eller måste jag ringa läkare? Har de vänner? Listan är sjukt lång och hela tiden tänkte jag att sen - när de är vuxna och flyttat hemifrån då kommer lugnet.
I helvete det gör!
Trots att mina barn är välartade, fantastiska och hela tiden bevisar hur fina beslut de tar och hur bra de är så oroar jag mig: för om de äter om de mår bra om de har vänner om det går bra på jobbet och om de är lyckliga - mest det faktiskt. Är de lyckliga? Det är en ständig oro och fundering hos mig när jag på natten får mammatimmar eller på väg till och från jobbet i bilen.
Ibland får jag orosfeeling över min underbara son som är i Norge och då skriver jag på Face, han svarar oftast ganska fort (han har lärt sig att jag är hysterisk) och då blir jag lugn. När han är här så synar jag honom för att se om jag ser tecken över att han inte ätit ordenligt eller att han ser orolig ut. Jag funderar när jag hör att det är storm över Norge och direkt undrar jag hur det ser ut där Sebastian är. Vet jag om att han är och festar undrar jag alltid hur det är. Men värst är när de på nyheterna säger att någon ung man blivit mördad eller nerslagen - då hetsar jag som fasen på nätet tills han svarar med en lugn ton fast att jag inser att han himlar med ögonen och suckar. ... När jag ser den gröna pricken på facebook inser jag att han är uppkopplad och då blir jag så lugn.... Tänk vad en liten grön prick kan göra gott!
Min dotter fick (varför säger man fick? hon slet och betalade själv) körkort för ett antal månader sedan. En dag fylld av glädje - frihet och lycka för både henne och mig.
I samma veva fick hon sitt nya hus på landet och jag var så glad och fick av en fantastisk vän, Dahlberg, hjälp (han gick ur sitt skinn och gjorde långt mer än han behövde eller vad jag förtjänat) att köpa henne en bil. Lyckan var total. Trodde jag.
Sedan denna dag har jag oroat ihjäl mig över att hon är ute i trafiken. Sara är jätteduktig bilförare, tro inget annat, men alla andra idioter??! Alla som jag dagligen själv ser. För att inte tala om väder - helt plötsligt har jag blivit medveten om snö, is och regn. Jag bävar för mörkret och skräcken över vilda djur har plötsligt blivit oproportionerlig.
När det var storm var jag helt vild på sms när hon skulle hem!
I morse gjorde jag det - igen. Jag sms:ade Sara tidigt för att berätta hur HALT det är på grusvägen till mig där hon ska åka och lämna hundarna innan jobbet. Hon svarade lika lugnt och trevligt som alltid - hon har en ängels tålamod med sin stirriga mamma.
Jag inser att aldrig kommer oron över barnen lägga sig och jag får jobba hårt med att inte tjata ihjäl dem och förlita mig på att de står ut.
Jag ska försöka skärpa mig - jag ska bara messa och kolla att de är okej först...
I helvete det gör!
Trots att mina barn är välartade, fantastiska och hela tiden bevisar hur fina beslut de tar och hur bra de är så oroar jag mig: för om de äter om de mår bra om de har vänner om det går bra på jobbet och om de är lyckliga - mest det faktiskt. Är de lyckliga? Det är en ständig oro och fundering hos mig när jag på natten får mammatimmar eller på väg till och från jobbet i bilen.
Ibland får jag orosfeeling över min underbara son som är i Norge och då skriver jag på Face, han svarar oftast ganska fort (han har lärt sig att jag är hysterisk) och då blir jag lugn. När han är här så synar jag honom för att se om jag ser tecken över att han inte ätit ordenligt eller att han ser orolig ut. Jag funderar när jag hör att det är storm över Norge och direkt undrar jag hur det ser ut där Sebastian är. Vet jag om att han är och festar undrar jag alltid hur det är. Men värst är när de på nyheterna säger att någon ung man blivit mördad eller nerslagen - då hetsar jag som fasen på nätet tills han svarar med en lugn ton fast att jag inser att han himlar med ögonen och suckar. ... När jag ser den gröna pricken på facebook inser jag att han är uppkopplad och då blir jag så lugn.... Tänk vad en liten grön prick kan göra gott!
Min dotter fick (varför säger man fick? hon slet och betalade själv) körkort för ett antal månader sedan. En dag fylld av glädje - frihet och lycka för både henne och mig.
I samma veva fick hon sitt nya hus på landet och jag var så glad och fick av en fantastisk vän, Dahlberg, hjälp (han gick ur sitt skinn och gjorde långt mer än han behövde eller vad jag förtjänat) att köpa henne en bil. Lyckan var total. Trodde jag.
Sedan denna dag har jag oroat ihjäl mig över att hon är ute i trafiken. Sara är jätteduktig bilförare, tro inget annat, men alla andra idioter??! Alla som jag dagligen själv ser. För att inte tala om väder - helt plötsligt har jag blivit medveten om snö, is och regn. Jag bävar för mörkret och skräcken över vilda djur har plötsligt blivit oproportionerlig.
När det var storm var jag helt vild på sms när hon skulle hem!
I morse gjorde jag det - igen. Jag sms:ade Sara tidigt för att berätta hur HALT det är på grusvägen till mig där hon ska åka och lämna hundarna innan jobbet. Hon svarade lika lugnt och trevligt som alltid - hon har en ängels tålamod med sin stirriga mamma.
Jag inser att aldrig kommer oron över barnen lägga sig och jag får jobba hårt med att inte tjata ihjäl dem och förlita mig på att de står ut.
Jag ska försöka skärpa mig - jag ska bara messa och kolla att de är okej först...
Utgångsläge
Världen är så liten trots att den är så stor, vi har tillgång till hela världen via internet och kommunikationsvägar - vi har en infrastruktur som gör att du kan resa över hela världen väldigt snabbt och på några timmar befinna dig på en annan kontinent. Eller genom ett knapptryck är du i en annan del av världen, läser nyheter där det händer när det händer. Vi har möjligheten att dela våra liv med alla och vi matas med andras liv i stort och smått emellanåt mer än vi önskar.
En del säger att Sverige är ett välfärdsland - andra säger att Sverige är i kris.
Att läsa ett annat språk, att studera eller jobba i ett annat land. Köpa saker från hela Sverige och världen - inga problem längre. Ett knapptryck och det är klart. Att läsa på distans i Sverige - inga problem. Alla har chansen möjligheten att göra vad man vill. Allt är möjligt och det är bara du som är bromsen i dina drömmar.
Många gånger har jag sagt att det finns jobb. Det handlar om vilka dörrar du stänger eller öppnar, om du kan få det jobbet eller inte. Jag är den som ofta lite raljerande (otrevligt) ställer mig frågan: Hur jävla svårt kan det vara? Detta är oavsett det gäller att skaffa jobb, byta ett däck, sluta röka, gå ur eller i en relation, flytta ett kontor, fostra ett barn, undervisa en grupp, rida in en häst, banta, träna, laga en måltid eller vad som. Igen och igen slår jag ut händerna när folk hittar svårigheter och säger: MEEEEN hur svårt kan det vaaaaara???
Jag har tänkt så mycket den sista tiden på våra chanser och möjligheter - våra utgångspunkter.
Jag vill här ge er ett exempel:
En praktisk utbildning lider mot sitt slut, det är test och certifiering. Allt hänger på att hon får certifikatet, får du det kan det bli så mycket mer lätt att få ett jobb. Det är inte en jättehög nivå på utbildningen och har man läst och förstått boken, då kan man detta. Hon, en kvinna i 30 års åldern från Thailand, har slitit varje dag i 12 veckor med att läsa boken och jobba hårt i alla praktiska moment. Hon har skrivit ner orden, översatt, frågat och förberett sig för detta certifikat. Reglerna för testet är. Ingen ordbok, ingen bok. Bara datorn och klicka i svaren.
Hon har gott om tid på sig. Men det är svårt. Hon blir stressad, hon har oerhört svårt att sova på nätterna, hennes pappa, 800 mil bort har fått en stroke, hon vill åka dit. Han är gammal och mamma är gammal. De behöver henne. Hon vill finnas där. Men hon måste göra test. Orden är svåra och hon blandar ihop lite begrepp och blir mer stressad. Hon har inte ätit ordentligt på länge, läkaren hon träffade förra veckan säger att hon lider av vitaminbrist och att hon är undernärd. Hon räcker upp handen och jag går dit och förklarar ord. För att du ska förstå lite vill jag ge ett exempel: Vad behöver mikroorganismer för att överleva? Förklara vad systematiskt miljöarbete innebär för dig som servicemedarbetare? Det är ganska svåra ord. Speciellt om man inte pratar svenska från start och speciellt när man är undernärd för att man mår skit för att pappa är dödssjuk på andra sidan jorden.... I samma rum sitter svenska deltagare och deltagare från andra länder som har det stabilt i livet som för att du ska fatta vidden, de har också har svårt men reder sig.
Har alla i det rummet samma utgångspunkt? Nej - men de spelar på samma villkor och förväntas att klara samma test.
Ett exempel till:
En svensk man som ska söka jobb, han är i 20 års åldern och har haft det lite stökigt under uppväxt, av något skäl har han oerhört dålig självbild, han har alltid varit "stökig", "bråkig" och det har blivit sanningar. Han är oerhört tuff mot sig själv. Han sitter på kåken. Han ska sona sitt brott, när han kommer ut börjar han söka jobb och ska göra det på samma villkor som alla andra, de som är uppvuxna i trygga miljöer som inte varit i kriminalitet. De som har gott självförtroende och blivit matade med att de duger och är bra. Den unge mannen på kåken har haft en mamma som trott på honom och en bra relation till pappa men övriga vuxenvärlden har sagt att han är bråkig. Han var bråkig - för att världen inte var så begriplig. För att det var så mycket som rusade i kroppen. För att han inte hann med att stoppa situationen eller sig själv. För att han har ADHD. Nu medicinerad och med lite lugnare huvud gör han kloka val, men han börjar sitt vuxenliv med skulder på grund av rättegångar och med ett oerhört tilltufsat självförtroende.
Är det samma utgångspunkt för alla unga män och kvinnor? Nej - men det förväntas att de ska söka jobb och bostad på samma villkor.
Eller flickan som inte lär sig läsa för att mamma är full hemma, eller pojken som aldrig gör läxor för att han redan som 12 åring är den mest intelligente i familjen. Eller mannen som är så rädd för vad andra tycker om honom att han i ren panik tröstäter och går upp i vikt och inte tar sig ur sitt matmissbruk. Eller den odiagnosticerade kvinnan som inte förstår sin omvärld och knarkar för att fly alla jobbiga svåra intryck som bultar i varenda cell hon har men som egentligen är bipolär. Kvinnan som är ensamstående och har fullt ansvar för sina barn och sin ekonomi, när hennes bil går sönder är det inte en självklarhet att det ligger 12000 på ett konto att reparera för sista veckan innan lön i januari.
Men omvärlden säger, ofta med en självklarhet att det där är väl inte så svårt, farligt, jobbigt, konstigt eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så? Ja, jag har ju funderat, det jag tror är att det handlar om att vi alla upplever världen och omvärlden i vårt eget universum. Det som är svårt för mig är svårt men tillexempel att göra ett test på svenska är inte svårt för mig. Jag har ganska lätt för många saker - för att jag är en person som har lätt att få fokus och jag faktiskt är en person som inte känner så mycket. Å andra sidan är det just det som är mitt tillkortakommande. Jag kan inte alls förstå det här med närhet och kramar, jag gillar inte folksamlingar och det är något som folk runt mig tycker är det mest naturliga i världen. En del säger till mig: Nu tar jag en kram av dig idag! Jag kramar naturligtvis personen men jag personligen mår inte bra av det, tycker det är svårt och jag kan ibland analysera den kramen i timmar efteråt. När folk ringer och berättar hur tråkigt de har för att de är själva så fattar jag ingenting - det är väl det bästa man kan vara tänker jag? - det är så lätt för mig att uppskatta ensamhet medan många tycker att det är det värsta som finns.
För trots vårt explosivt moderna samhälle spelar vi inte på samma villkor, ofta glömmer vi det som inte applicerar på oss själva, för det är också en ganska egocentrisk värld.
Det jag bara tänker på mer och mer är att den där personen utanför butiken, den där flickan på McDonalds som är jättetjock, den där arbetslöse som aldrig verkar kunna få jobb, den där nyanlände som verkar så arg, den där stela personen med flackande blick, den där vildsinta ungen i ditt barns klass, den där narkomanen som står på tunnelbanan och ber om pengar eller den där andre - ja den andre personen. Den som inte är du. Den som precis som du har sina svårigheter och problem att tacklas med, bara på ett annat sätt.
Kanske kan du komma ihåg och ha som utgångsläge att vi är olika, vi presterar olika, vi gör olika för att även om det inte syns utanpå så har vi olika utgångsläge och ta mig fan att du är den som sitter i position att bedöma om det är bra eller dåligt eller rätt eller fel.
Jag är bara människa
Folk köper nya bilar, åker på resor, får nya välbetalda jobb, gör sina naglar, inreder sina hus och lägenheter, köper kläder och verkar ha alla möjligheter till att delta i konsumtionsracet, men jag - jag bara står här bredvid och tittar på - ibland känns det så. Då är det svårt att inte bli avis och missunnsam, att inte vilja prata illa om eller önska folk problem och otrevligheter.
Eller när någon på jobbet provocerande struntar i koka nytt kaffe fast de tar det sista, eller hackar på mig. När vänner beter sig illa eller sviker.När syskon är så irriterande och dumma att man vill slå dem på käften. Då är det svårt att inte just klappa till, skrika högt, säga något dräpande.
Eller när jag läser i tidningar om orättvisor, tokerier, galenskap och skit. Att då inte vilja debattera in absurdum och föra min egen "sanning" ner i varenda, i mina ögon, trångsynt hals.
Eller när man blir bedragen lurad och sviken i relationer, från människor man gett sitt innersta. Från människor man litat på och behövt. Både relationer man haft och familj som sviker. Då är det svårt att säga att inte vilja slita ansiktet av dem, ställa dem på torget och låta dem försvara sig. Hänga ut dem offentligt.
Förr gjorde jag allt det där. Skrek, bråkade, var missunnsam, jag debatterade med varenda kotte som sa något jag inte höll med om. Jag tog varenda fight med kollegor som inte i mina ögon kunde bete sig . Jag bråkade med syskon om stort och smått. Låg i fosterställning över att ha blivit lämnad eller övergiven, grät floder och förbannade mig själv mina anhöriga och tidigare relationer.
Det var förr.
Jag insåg igår att jag är inte så längre. Har jag blivit gammal? Har jag tappat stinget?
Nej - så känns det inte. Jag bara orkar inte. Orkar inte bråka om ovärda saker med ovärda människor.
Min tid är min tid och mitt liv är så oerhört värdefullt att jag kan verkligen, med handen på hjärtat, säga att jag gläds när det går bra för andra. På riktigt.
När mina kollegor är dumma eller inte sätter på kaffet så gör jag det själv, muttrar lite i huvudet men säger inget. Det är ju inte värt det helt enkelt. Mina vänner är vän med mig för att de tycker om mig - jag är vän med dem av samma skäl. Ibland gör och säger de dumma saker - det är okej det utrymmet har man i vänskap. Åt bägge håll.
Världen är en galen plats - jag kan inte på något sätt säga att mina åsikter är de sanna och rätta så det är ju förmätet av mig att tycka att jag ska ändra folk till att tycka som jag. Istället vill jag och försöker bidra med det jag kan positivt och göra gott.
Relationer tar slut - så är det bara och inte alla tårar i världen kan ändra på det. Folk är idioter och sviker och bedrar - så är det också. Det säger inget om mig som person utan bara något om de som gör det. Om någon får MIG att känna mig illa behandlad så är det så. Det är MIN sanning och då upplever jag det så. Då får personen som fått mig att känna så ta det på sig även om han eller hon inte håller med. Så är det bara - för ingen i hela världen kan säga att mina känslor är fel. Jag kan bara ta hand om mig och vara rädd om mig och beklaga de människor som inte fattar att jag är värd att vara snäll mot och tycka om.
Min syskon kan jag förstå att det gör och är som de är av skäl, samma skäl som jag själv är som jag är. Det är okej - och nu måste jag ju sticka ut hakan lite och säga att trots att de alla är äldre än jag så tror jag att det beror på att de inte kommit lika långt som jag. Å andra sidan måste väl ett par års terapi göra någon skillnad?
Så här klok är jag på nätterna när jag ska sova, jag kan ärligt säga att igår var det Mikael Persbrandt som gav mig en del insikter. Bra intervju i en pod jag lyssnar på. #varvet
Men framför allt känns det bra att känna att jag kommit en bit på väg med mig själv. Jag gör fortfarande misstag och ibland ger sig mitt tidigare temperament till känna och jag brusar upp, missunnar, gråter, skriker och debatterar fast jag det är okej för det visar att jag har en del kvar att jobba med och jag är bara människa.
Socialt - helt klart
Jag lyssnar mycket på pod, i bilen, när jag ska sova, diska eller på promenader. Det är ofta dokumentärer men också ofta två eller fler som diskuterar ett ämne eller två.
Jag har upptäckt att förvånansvärt ofta diskuteras sociala medier, vårt agerande där och allas våra behov av bekräftelse och uppmärksamhet.
Som en av alla de som har instagram och Facebook så är jag en del av allt detta och sitter inte här och förhäver mig.
Med det sagt:
Det som diskuterats ofta är just hur vi berättar om vad vi gör, ofta in i minsta detalj. Så som: Jobb idag mellan 7-16, sedan hämta barnen, laga middag och ha tvättstugan. Avslutar kvällen med benpass på gymmet.
Varför man ska berätta om vilket schema man har på jobbet eller vilka vardagliga sysslor man utför kan vi fundera kring...
Eller när vi kör den här: Fått en stor varböld på stortån som bultar!! Hjälp vad göra??? (till detta en detaljerad osmaklig bild)
Vem vill se sånt? Varför ringer man inte läkare?
Sen har vi bitterbertorna. De som lägger upp det ena inlägger efter det andra om olycklig kärlek, otur på jobbet, väder som är för kallt för varmt för regnigt eller soligt. Jag känner bara: TA DIG SAMMAN!
Länkarna: de som ständigt länkar till olika tester om diverse trivialiteter som är test bara för att få tillgång till dina uppgifter på fb tex... Eller länkar till artiklar som är gamla eller ena dagen länkar till en högerextrem artikel för att nästa dag länka till en vänster artikel... Ingen källkritik inget eget ansvar...
Eller ego och bekräftelsetörstande: selfie efter selfie med filter och retuch som bara skriker: se mig!!!!!
Eller den med duktighetssyndromet: bakat bullar! Bytt däck på bilen! Oljat in altan! (alltid bild)
Den här typen gillar jag ändå personligen rätt mycket, gillar när folk är glada och stolta. Är det för många eller för ofta tappar det glansen men dock.
Sen har vi så klart lyckofanatikerna. De som ständigt matar ut bilder på sin "lyckliga" tillvaro och klyschiga tillrop om att fånga dagen.
Värst, i mina ögon, också i många av de poddar jag lyssnar på (arkiv samtal, Alex och Sigge, amk morgon, värvet och bcbuddz) tycker likadant, värst är de med storhetsvansinne. Börjar dagen med ett: Hoppas ni alla får en härlig dag! Detta är då personer med några hundra vänner eller ett par hundra följare och inte flera tusen. Lägger sedan upp tips på olika saker och varvar gärna med kloka ord och bilder med vägvisare till ett bättre liv. Vägvisare blir lätt pekpinnar och det kan ju bli fel, speciellt om man inte sopat framför sin egen dörr...
Så vem är jag själv i allt detta? Antagligen lite av varje - kanske värst av alla eftersom jag nu tar upp detta... Men jag är mest imponerad och tänker på detta efter alla olika vinklar jag hört i poddarna. Det är ett intressant ämne och fenomen detta hur vi beter oss idag på sociala medier och vilka behov det fyller.
Känslan av att kunna styra och påverka, fick jag önska skulle jag önska att alla hade lite ödmjukhet inför andra och inte tar allt så allvarligt. Den viktigaste resan är vår egen trots allt.
Klyschigt? Japp - men det är okej för jag håller taktpinnen i mitt liv. Det gör ingen annan.
Fråga frågor!
Nytt år. Nya chanser nya möjligheter. Men låt oss stanna till och blicka bakåt lite.
Blev året som du tänkt? Har du försökt vara den bästa versionen av dig själv som du kan?
Det är frågor alla kan ställa sig och jag tänker att man som förälder gör det ofta. Jag ifrågasätter mig själv. Mycket och ofta som vän, kollega, syster, djurägare och mamma. Och jag tycker att man ska fråga sig själv saker.
Ibland säger min dotter att jag överanalyserar saker, det ligger lite i det men jag tror också att det gör mig gott.
Jag gillar att ställa frågor för i svaren lär jag mig oftast något och jag gillar att lära mig men jag älskar att förstå saker.
Jag har firat jul. Med bägge mina barn, vi åt de saker vi gillar och då blir det skinka, prinskorv, sill, varmrökt lax, ägghalvor och jag gjorde köttbullar. Det blev Bingolotto och lite paket. Det var intensivt, lite hetsigt men mycket skratt. Jag fick egentid med vart och ett av barnen och jag fick chansen till att laga lite god mat till Sebastian som jag träffar så sällan. Att stå och se hur han sover är fortfarande speciell känsla fast han nu är vuxen.
Lite bra samtal om framtid och livet i allmänhet. Han kom från Oslo den 23:e och åkte tillbaka redan den 25:e så det blev kort. Men det blev och jag är så oerhört glad över det.
Eftersom det blir intensivt hinner vi också mycket och vi var ute och red en sväng bara han och jag. En tur jag sent kommer glömma!
Nu ligger jag i min säng några dagar in på det nya året. Samma säng som jag la mig i på nyårsnatten som jag firat med Sara, min helt magiskt starka dotter.
Jag har haft ett antal frågor som grott i mig som jag inte får någon rätsida på.
Lelle - barnens pappa - hur tänker du under julen? Stör det inte dig att du inte får chansen att se vår son sova så där rofyllt? Vill inte du vara med och se hur fin han är? Vill du inte le åt hur otroligt lik han är dig? Önskar inte du att du visste att han bröt ett finger när vi red? Känns det inte viktigt att springa mot honom när han kommer av bussen från Oslo? Är du inte rädd att kramen vid bussen han tar tillbaka är den sista gången du får ha honom i din famn??
Blir du inte förtvivlad över att du inte får se samspelet mellan vår dotter och hennes hundar, se glädjen i hennes ögon med dem? Skulle du inte vilja få del av vår dotter, som alltid, verkligen alltid tänker på andra och är generös givmild och omtänksam? Får du inte en klump i magen över att du inte sett hur fint hus hon har? Finns det ingen del i dig som vill vara med och måla där, lära henne om varmvattenberedare, luftvärmepumpar och paraboler? Blir du inte galen av att du missat hur fantastisk , rolig, smart och vacker kvinna hon blivit?
Jag förstår inte. Frågorna är många och det fullständigt surrar i huvudet på mig för att jag själv hela tiden tänker att jag inte gör nog, är rädd att jag missar någon del i deras liv. För nu är de vuxna och den här underbara lånade tiden man har med sina barn på heltid blir nu korta intensiva stunder.
Nytt år. Nya chanser. Är 2016 året då du Lelle tar chansen och försöker få del av våra underbara barn? Ytterligare en fråga som egentligen allra mest är en förhoppning.
