Vänner
Ibland tystnar allt och man blir sittandes.
Min fina elefant! Tack Jennie
Igår hände det där som man behöver och just när man behöver det.
Snurrig stressig dag på jobbet med en hel del samtal jobbiga kommentarer och sanningar.
På väg hem, ett samtal med Uffe, fick skratta och hela jobbdagen försvann. Kom hem och fick sms om middagsbjudning. Orkar inte tänkte jag men åkte alla fall.
Så glad jag är över det. Hus med brasa, god mat och en alldeles egen elefant.
Jag och Jennie gick ut och gick 4,5 km på riktigt bra tid. Pratade om massa viktiga och oviktiga saker.
Kom tillbaka och fick kaffe och en mjuk 6-åring som kröp upp i min famn.
På vägen hem ett samtal med Mats om jobb och livet. Han säger sanningar han med men med värme och klokskap.
Jennie, Janne, A, Uffe och Mats. Ni är fina vänner. Jag vet att jag är svår att få tag på och ibland bara är svår. Jag uppskattar er enormt!
Usch!
Skulle skrivit ett helt annat inlägg om saker som är viktigt. Har faktiskt flera allmänt intressanta inlägg i mitt huvud. Men. Något kom emellan.
Ibland blir sanningen så jäkla uppenbar.
Vad trist det är, när man blir besviken.
Fy fan säger jag. Fy fan.
Rasister
En 6-årig pojke sitter med sin pappa i bilen, de är på väg till stan för att handla, det är lördag och trafiken är tät. Vid ett övergångsställe går en man ut i vägen och pappa bromsar hårt.
- Blattejävel! säger pappan och 6-åringen tittar upp och ser en man med svart hår skynda iväg.
Ett par sitter med sina två flickor 8 och 10 år och fikar på ett kafé i vårsolen. De äter goda bullar. Ett par passerar på andra sidan gatan på väg in i en matvarubutik, kvinnan säger: tror du att de kommer betala något? Fy fan!
Flickorna ser en kvinna med långt svart hår och stor kjol gå in i butiken.
Det är trevlig bjudning hemma, gäster, god mat, tända ljus. Stämningen är hög. Barnen 5 och 9 år, sitter i soffan och lyssnar när de vuxna pratar. Det skojas och skämtas. En av gästerna säger: det är inget fel på utlänningar så länge de håller sig i sina länder.
Middag, en tisdag i november. Nyheterna går i bakgrunden. Familjen samlad. Nyhetsuppläsaren berättar att arbetslösheten är stor, siffror från SIFO och så vidare.
Pappan tittar på mamman och säger ja, va fan så länge vi släpper in varenda blatte som kommer hit så är det vän fan klart de tar våra jobb.
Det här är exempel på hur jag vet att det låter i våra stugor. Helt utan tanke på vad våra barn hör.
Efter attentatet i Skåne i helgen pratar man i media om att det måste till utbildning. Jag håller med.
Men fan i mig att det är föräldrarna som är den stora förebilden. Denna förbannade köksbordspolitiken som jag är så less på!! Dåliga ursäkter till vuxna som efter en gullig reklam på tv för blöjor, en trendig bloggare som fått barn eller bara en fylkekväll kallar sig föräldrar.
Det är ett ansvar!! 24 timmar per dygn. Resten av ditt liv!
Att helt utan belägg koll eller insikt sitta och kasta ur sig saker som våra barn hör och inte fatta att dina barn tror allt du säger är sant. Om du deras förebild, idol och den som är allt för dem, säger att invandrare är fel då är det givet att dina barn växer upp och tycker så.
Det är inte konstigt alls när vi har så många köksbordsrasister som öser ur sig saker.
Det som hände i Skåne är ett resultat av hårt arbete i helt jävla fel riktning och de som kallar sig föräldrar får ta ansvaret.
Idag är jag förbannad.
Följer med hem...
Att ha det jobb jag har kombinerat med den person jag är gör att jag tar en del människor "med hem".
Jag funderar klurar och tänker på de jag har i undervisning eller de jag haft. Det är säkert enligt alla väl utbildade och behöriga människor helt fel. Men, jag anser mig som först människa.
Det finns de som kämpar och inte har goda vuxna, vänner eller släkt som funkar. Det gör att jag tänker vrider vänder på hur man ska nå, peppa eller hjälpa dessa.
Jag är av naturen fostran eller bara som jag är, en person som tänker och vill.
Det kan vara kvinnor som far illa, systemet som inte funkar, djur som inte får kärlek, människor som inte har samma förutsättningar eller värst: barn.
Jag vill så gärna göra gott. Men det är svårt det här med att hjälpa. Fan, det är svårt att göra rätt mot sig själv. Jag önskar jag hade pengar så jag kunde ge mig ut och göra skillnad. Önskar jag kunde sjunga eller skådespela så jag kunde vara en förebild för andra.
Ända sedan jag var liten har jag närt en önskan om att åka till Afrika. Jag satt med en då liten grupp människor som var starten av UFF och sjöng en sång på en skolgård i Södertälje. Jag kände att jag ville göra skillnad.
Nu, många år senare sitter jag här. Och inte ett skit skillnad har jag gjort. Men drömmen är kvar.
Som obehörig, kännande och med bara magkänslan som ledstjärna kommer jag göra allt jag kan. För andra och. För mig själv.
Besta helgen asså
För att inte mycket klår en helg i ridkläder 
Två killar i Tunisien
Den här texten blir kanske (säkert) fylld av faktafel men försök läsa bortom det och se andemeningen i det jag skriver.
Det är från början en av mina vänner som berättat om det här då han känner dem personligen. Min vän, en person jag beundrar för integritet, klokskap och allmänbildning. En dag i höstas satt Ulf och jag inför en lunch på Kolmården, vi satt på ett berg med fantastisk utsikt över Bråviken. Vi pratade om livet i stort, funderingar kring smått en hel del skratt och skojande. Sedan gled samtalet in på vännerna som sitter fängslade i Tunisien.
Det handlar i stort om två killar som för att hjälpa en norsk kvinna i vårdnadstvist, de skulle hämta hennes dotter. Killarna blir tagna av polis och fängslade. De har suttit där sedan dess.
Ett ganska lamt UD och komplicerat rättssystem i Tunisien gör att killarna spenderat inte en utan två jular fängslade.
När jag tänker på det blir det så oerhört svårt, stort och fyllt av frågor. Hur gick det för den norska kvinnan? Hur är det med flickan? Hur i hela friden ter sig vardagen för anhöriga till killarna? Hur förklarar man för sina barn att pappa sitter i fängelse i ett annat land? Hur gör man som äkta hälft för att ta sig igenom vardagen när den är fylld av ovisshet och oro?
Människor går omkring och känner att nu jäklar ska jag ta tag i vikten, träningen, pengar eller maten. Vi ska "förändra" oss och världen. Men fy farao vad smått allt blev. Självklart är mitt värsta det jag kan relatera till men visst kan vi alla höja blicken och tacksamt se oss omkring för att vi faktiskt har det ganska bra.
Jag önskar verkligen att killarna Pelle och Daniel blir fria snart och får komma hem till sina familjer.
Det jag vet är att jag efter samtalet med Uffe blev förtänksam och ofta när jag ser uppdateringar på Facebookgruppen blir jag sorgsen. Idag kom det över mig igen.
Jag kan inte göra så mycket men kan uppmana alla att gå med i gruppen på face som stöd. Den heter Frige svenskarna i Tunisien
Personligen tänker jag dessutom vara tacksam för det jag har.
Tankar, sol och droger
Det är strax över 90 år sedan kvinnor fick full rösträtt. Det har hänt mycket som varit positivt sedan dess. Det känns skönt, idag är det kvinnornas dag. Jag kan inte fatta att det behövs.
Doften av tussilago i näsan och solen på mitt ansikte - går inte att slå.
Med risk för att Sveriges organiserade kvinnor blir röda i ansiktet av ilska vill jag belysa hur jag tycker att vi är bra på jämlikhet i Sverige. Däremot finns det ohyggliga förhållande för andra. Jag tänker den här dagen på alla de 6000 kvinnor runt om i världen som blir omskurna idag, imorgon och nästa och nästa och nästa.....ni fattar. Det är svårt att ta in.
Det är något jag önskar att alla skulle jobba för att det inte ska ske. Alls.
För övrigt denna dag, som för mig är en lördag, har jag ägnat mig åt hemmet och såklart hästen. Jag har ont i min hand, vänster tyvärr jag hoppas det ger sig snart. Har bandage men är nog lite för aktiv för att det ska bli rätt. Kan bara inte göra ingenting. Efter dagens aktivitet bultar det lite....
Sol i massor som ger vitaminkick gjorde att jag kände ett rus. Jag kände en glädje och riktigt skönt bubbel i kroppen.
Jag har aldrig provat droger. Jo ett par tillfällen som vilsen 15 åring när jag hängde ihop med en kille som rökte brass. Jag provade, kände inget speciellt och provade aldrig mer. Inte min grej. (Killen fortsatte, han lever knappt och kommer inte ur heroin och tablettberoende)
Droger är i min värld bara väldigt korkade människor som håller på med. Spelar ingen roll om man bara si eller bara så. Inte jämt och "har koll". Nej nej som jag tycker är det minst lika illa och kanske än mer obegåvat. Det som slår mig är att en hel del människor som "tränar" och lever såååååå hälsosamt, de drogar också. Dubbelmoral, pinsamt och väldigt white trash. En knarkare är en knarkare oavsett hur man försöker dölja det.
Hur som - idag. Känslan jag hade i solen idag, helt övertygad om att det slår alla droger!
Jag erkänner
Att med musik går det mesta att reda ut.
För mig personligen är det fantastiskt skönt att hitta musik jag gillade förut eller ny musik. Jag gillar bäst musik som talar till mig så att säga, musik som står för något eller har ett budskap eller förmedlar känslan.
Jag lyssnar brett, jag gillar när det pumpar och slår i hela kroppen, då blir jag glad och upprymd. En sådan där dag när man känner sig less och nere - då kommer musiken och gör en glad och vild igen. En del musik har text som får en att tänka efter, antingen för att texten precis symboliserar det jag känner eller musik som öser ut sanningar jag förmodligen behöver höra. Musik är verkligen som en riktigt bra vän - och sådana växer ju inte på träd.
Musik kan också vara lugn - avslappning och njutning en tid för andhämtning. Igår hittade jag ett par låtar jag lyssnade mycket på förr - glada låtar som jag glömt bort en tid - det är verkligen som en god vän som kommer på besök.
Jag blir verkligen stark av musik, får bra ideér och stort utlopp av känslor och energi. Jag vet inte något annat som då inte är en livs levande människa som kan göra det för en. Helt fantastiskt.
Alla människor som gör och gjort musik förändrar på många plan i både det lilla och stora sammanhanget. Det är otroligt när man tänker efter vilken genomslagskraft det har. Jag vill bara säga Tack.
Solen kommer
Dagen började efter en sömnlös natt med tv och intervjun med Putin, mannen sitter och ljuger. Och hela världen håller tyst.
Han är så trött på mitt eviga pussande :-)
Jag blir förbannad, för att det politiska spelet får fortgå. Att hela den politiska världen är så jävla ryggradslös!
Det känns friserat, paketerat och inövat. Jag får en känsla av att det är något mer, annat på gång. Det vi i omvärlden får reda på är det topparna vill att vi ska veta. Vi sitter och tror att allt är så transparent för att vi har teknik som avslöjar men fan jag litar inte på det.
På jobbet var det fler goda nyheter i en deltagare som förmodligen har jobb på gång. Informationsmöte på AF som gick bra. Vid lunch blir det en kommentar till mig menad i humor (tror och hoppas jag) som tog illa och jag kom av mig.
Hade onsdagsmöte, det gick så där.
Pratade i telefon på väg hem, lustigt hur man ibland kan vara på långt håll men samtalet känns nära och ibland - precis tvärtom.
Fick ett mms när jag kom hem som värmde. Gick ner till Bus, gjorde kontaktövningar och det blev bra, riktigt bra. Sedan borstade jag spolade ben och tvättade svans, hela tiden men massa kärlek och ett evigt malande.
Lagade sedan mat som faktiskt inte var god och just nu har jag en kopp kaffe, nej det är fan i mig en vas 😊 ackompanjerat med en huvudvärk som inte är mänsklig.
Jag hörde på nyheterna ikväll att det ska bli sol! Det är det bästa jag hört på länge. Det har jag önskat så mycket. Sedan har jag tre önskningar till.
Inte en av dem innehåller rikedom, kändisskap eller befordran.
Det har med löften, tillit och värme att göra.
Sedan är det ju klart att pengar vore skitkul också....
Cups
Jag har sovit dåligt länge och inatt än värre. När jag vaknade fanns noll och ingen ork, kom till jobbet och hade full styrning så tröttheten tvingades ge sig.
Kläder idag fick representera känslan -trasig.
Blev bjuden på semla av restaurangutbildningen och tänkte att det kan ge lite fyllnad till löst hängande byxor.
Fick väldigt glada nyheter där en av killarna fått jobb. Det är alltid en kick och han är så värd det. Han kommer bli saknad i gruppen, men det är ju jobb som är målet.
Vid tre tystnade surret i korridoren och jag öste på ett par timmar, otroligt vad man får gjort när man får möjlighet till fokus. Beställde datorer, skickade otaliga mail, gjorde rapporter och fakturerade. Åkte hem och musiken var öronbedövande.
Nu önskar jag att natten ska bli vettig annars vet jag inte hur mitt regelbundna onsdagsmöte ska bli genomförbart.
Så tycker jag....
Vi är alla ett resultat av de val vi gör, den uppfostran vi fått, det samhälle vi lever i. Alla generationer har sitt och man säger att de som är födda på 60 talet när flower power, Che Guevara och Vietnamnkriget härjade, blev de som blev de stora curligföräldrarna, de hade liksom låtgå metoden väl utvecklad av allt brassrökande, den sexuella friheten och alla jävla manchesterjeans... De som kom sent -60 tal och tidigt -70 tal blev cyniker hela bunten, ambitiösa och självständiga - absolut inte på det allra smickrande viset, de kallades generation X, sedan kom 80 talisterna och de kallas generation Y - som i Why? Verkligen den ifrågasättande tiden.
Sen kom då 90 talisterna. Det är dem min text gäller idag.
Jag har jobbat mycket med 90 talister både i grundskolan och nu i mitt jobb idag. Jag har själv två stycken barn som bägge är 90 talister. Nu är det så att jag faktiskt ser det lite olika - jag tycker nog att uttrycket att det är den lustfyllda generationen är både rätt och fel. Jag ser det nog mer som den fria generationen - dock ska man ha i åtanke att frihet är något man kan få endast under ansvar.
En artikel i SvD skriver man om framtidsforskaren Peter Majanen om detta, han tänker at tdet är en generation som störren än andra drabbats av psykisk ohälsa, så kan det vara tänker jag för jag kan se det också. Varför undrar jag då? Ja, det har väl med 60 och 70 talsföräldrar som då är brassrökande cyniker.......... Vidare i artikeln beskriver man att en 90 talist vill bli bäst i världen - men inte jobba så hårt som sina föräldrar. En otroligt bra inställning om än lite naiv - dock är det ju så att killen som sa detta hade en strategi - han skulle hitta och utveckla sin talang. DET är kanon - och samtidigt lite av min egen tes - 90-talisterna funderar för mycket - de har så mycket frihet att de tror att de måste göra val som håller för alltid och samtidigt är det den mest illojala generation jag någonsin mött.
Peter Majanen beskriver 90 talisterna som att de gärna vill att saker ska vara roliga, att de gillar att pröva på saker och att de inte är rädda för att ändra och uppdatera villkor och regler.
En annan person som skrivit i ämnet är Jenny Strömstedt, hon skrev en krönika i Expressen och uttryckte:
"De är luststyrda, visar generationsforskarna. De har en osviklig "känna-efter" radar som med föräldrarnas hjälp är kalibrerad på att undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar. De kommer möjligen också att lyckas med sin bedrift att glida genom livet utan att känna mjölksyran bränna i låren eftersom det fortfarande inte finns något svar på vilka krav som deras framtida värld kommer att ställa på dem. Det är systemskiftet som är så provocerande"
Detta kan jag tycka är ganska träffande och bra.
För övrigt tycker jag nog att det med 90-talisterna är som med allt annat. Det finns bra folk och riktiga rötägg. Det finns de som jobbar hårt och är empatiska mot andra, det finns de som inser att bara för att det är gamla värdeingar att komma i tid och vara artig inte innbär att det är fel. Det finns en hel del som inte vill att alla ska göra allt åt dig utan att de är beredda att försöka själv och gör då enorma framsteg i sitt liv.
Det finns rätt många som bara ska känna efter och inte är beredda att göra det hårda jobbet livet emellanåt kräver, det finns en hel del som tror att de är lite världsmästare i det mesta och rätt många av dem tänker att de kan göra och säga vad som helst utan att behöva ta konsekvenser av sitt handlande.
Mycket av musiken som är generationstypisk är lite: se-på-mig-jag-är-lite-bättre-än-andra, det är lite fördömmande i att det som varit är mossigt och de äldre kan ingenting. Den delen av inställningen som ofta är det som genomsyrar musiken - ja den är fånig tycker jag.
Självklart ska man betänka att det är vi som gnäller som fostrat dessa barn. Förtydligande från mig är nu att jag gnäller absolut inte. Jag gillar generation 90 - de är snabba, teknikskt kunniga (mer än mig alla fall), openminded väl pålästa och det bästa av allt - de reser - både i tanken och på riktigt. Det gillar jag.
Var dag - vardag
Åkte hem dugligt idag, fick ett samtal om att min tokBus rammat staketet. I bilen var det musik, alltid musik, just nu hjälper det mig att sortera tänka klart och faktiskt. Tänka alls.
Bus hade inte gjort sig illa trots att han dragit 4 trådar låååångt in i sommarhagen. Jag tog in honom och försökte prata honom till rätta. Å andra sidan vet jag hur svårt det är att nå en yster tonåring med känslor och nerver på utsidan och vårkänslor. Men hans straff blev att lyssna på min svada om allt, inget, helgen och livet.
Borstade honom ren under hela samtalet och som tack rullade han sig direkt i hagen. Underbart!!
Lagade massa mat när jag kom in så nu har jag middag och matlåda ett par dagar. Sitter just nu och tittar på tv, men jag ska skriva en stund. Med musik i huset blir det bra. Å andra sidan har jag en film jag vill se,,,,, kan bli bägge :-)
Kri(g)släge
Funderar kring konflikten i Ukraina.
Jag är skrämd över vad som komma skall. Det Ryssland anger som skäl, att värna om ryska intressen känns WW2 all over. Det var väl så Hitler rättfärdigade sin start??
Det som är gott men låååångt från säkert är att det är Obama i USA och inte Bush. Då hade det varit fullskaligt krig nu.... typ.
Det känns lite för välplanerat att det sker precis när OS är över. Jag bekymrar mig och är tacksam över att bo långt bort i skogen.
Om och jag hoppas aldrig det brakar loss så har jag en plan:
Får ta hem mina barn, de jag tycker om, handla stora förråd med konserver, vin, kaffe och ducka.
Gott och blandat
Lustigt hur saker snabbt kan svepa förbi och ändå stanna i ens värld.
Både på gott och ont. Helgen har bjudit på flera saker av den sorten.
Högtalare och förstärkare hemma som skapar musik - en källa till glädje och tankar.
En vandring på en stor affär och av en händelse fick jag syn på något som jag så hårt försöker undvika.
Skratt och tid med en underbar person som är fantastisk - min dotter.
Ett samtal på telefon som inte var bra.
Smärta i armen som gör skönont eftersom det blir muskler sedan.
Musik på radion som på väg hem fick tankar att virvla och inte vill lämna mig ifred.
Tända ljus hemma och lugn, något jag behöver.
Lösgodis i en skål, kolaskruvor som jag älskar.
Skrivit texter för att rensa men det gav precis motsatt effekt.
Hade behövt ringa ett samtal men är rädd att störa.
Massor av bubbelvatten hemma som gör utsikterna för en god natt.
Stort smått - ibland hinner man inte ens se ögonblicket men det stannar där. Det goda, det svåra blandas och ger en mix - jag tror man kallar det livet :-)
Talang Sverige - stereotypernas betong
Igår hamnade jag en stund framför Talang Sverige, det var repris och det nummer jag såg var två flickor som heter Ellen och Linn. Flickorna dansade, de var tolv år.
Duktiga, javisst och i schysst synk.
Det som får mig att reagera är kläder och smink.
Så mycket hud och smink som får dem att se ut som go go dansare från Las Vegas!! Det absolut värsta blir Robert Aschbergs frustande, Gynnings uppspärrade imponerade ögon.
Ingen absolut ingen av domarna kommenterar att flickorna just ser ut som små vuxna, utmanande och absolut inte tolv.
Vi i vuxenvärlden måste för i helvete tänka på vad vi sänder för signaler! Tjejernas talang är dans. Det räckte så väl med det. De var duktiga. Att tv-team , föräldrar och domare inte låter dem bara barn är fel på så många nivåer. Att befästa felaktiga stereotyper är så jävla dumt.
Fy fan vad jag ogillar.
Världen är bra liten ibland
Att ha barn är tålamodsprövande, intressant, skrämmande, fantastiskt och underbart. Ja, det innehåller hela registret av känslor. Det finns inga som gjort mig så arg, rädd, irriterad, glad, full i skratt och lycklig som mina barn.
Det är som jag ofta säger en ynnest och en lånad tid vi får när vi blir belönade med barn i vårt liv.
Inga barn har bett om att få komma till världen och det är vårt ansvar att vara goda förebilder för våra barn.
Vare sig det gäller hur goda relationer är, kroppsuppfattning, hälsa, politiska värderingar och i min egen uppfattning: empati.
Det är ett vanvettigt svårt jobb för vi är bara människor med en egen ryggsäck som påverkar vårt varande. Att se till att våra barn, allas våra barn i världen går ut i sitt vuxenliv med en så välfylld, omsorgsfullt packad trygg ryggsäck, det är det svårt.
När jag häromdagen snubblade över bilden nedan över vart i världen det är olagligt att utöva barnaga blev jag så himla beklämd. Att vår moderna värld inte fattat detta för mig så självklara grundläggande beslut!
Hur är det ens möjligt? Det blir ett perspektiv på andra viktiga frågor tycker jag. Om inte alla människor kan förstå att förtryck, hot och våld på det allra finaste i världen, ja då är vi rätt långt borta från att kunna enas i viktiga frågor.
Barnen - det är vår framtid.
Hur ens någon kan tro att det går att piska in vilja, framtidstro, kunskap eller lydnad det går över min fattningsförmåga.
Man kan aldrig kräva respekt. Man får förtjäna den.
