Fler foton
Foton
Full rulle
Kvällen igår var riktigt nice. Jag och Lovisa åkte till Donken ganska sent och tog lite nattmat... sen åkte vi hem till sängen. Jag har sannerligen det bästa livet.
Idag ska vi också när Lovisa jobbat klart åka och fixa lite saker till vår diskmaskin.
Sen blir det ett par timmars jobba och sist men långt från minst blir det kanske filmtajm tänkte jag.
Ska försöka ladda ner någon bra rulle idag tänker jag.
Ur funktion
En tung vecka. Det har varit övertid varje dag mer eller mindre...
Men det känns som om jag tagit ett par steg (om än små) framåt.
En åkare var hos mig igår på eftermiddagen och då lite mer ödmjuk än innan. Kanske att jag tagit ett litet
poäng denna vecka.
Igår var det kaosfredag.....jobbade över en timme, kom hem och då ringde pappa, for ner till honom och försökte fixa något bra där. Klockan var nästan 8 då vi åt middag och då blev det Max........men det var så bra för jag fick träffa min underbara underbara Sebastian! Himmel han är fantastisk.
Lovisa och jag tänkte oss en liten tur i bilen och bara vara men............... det ringde från jouren och jag var tvungen att fixa med två saker som missats under veckan...... två utställ.
Åkte så till jobbet och fick tag i chaufför strax efter 9.
Jag skrev ett mail igår, det var tungt att skriva. Natten blev så där. Idag har jag nu rensat lite här och nu ska jag kolla tv en stund. Lovisa jobbar.
Det här inlägget blev ju inte skitkul eller ens intressant....... sorry för det. Jag är inte i form bara.
Läs Lovisas blogg istället - den är kul - välskriven och helt fantastisk.
Om du läser där så kommentera gärna - det är bra för hennes statistik.
www.newztelge.se/lovisa
Personligen återkommer jag när jag är starkare.
Bring it on - and keep it comming!
Dagarna innan har varit sjuka. Det ringer off the hook. Det är folk som skriker. Saker som blivit fel.
Igen - jag springer som en råtta på amfetamin.
I förrgår får jag mattan formligen sliten under fötterna på mig.
Jag inser när jag åker hem att det är personligt.
Grubblar. Kan inte sova. Ont i huvudet och slut.
Så igår gick jag hem. Vilade. Samlade kraft.
Idag var jag tillbaka.
Per och Anders hade fått så mycket skit igår när jag gått.
Idag var bättre.
Nej jag är inte ute ur leken.
Jag är klart kvar och fan i mig nu är jag dessutom förbannad.
Fullt fokus. Full energi. Full tilltro.
Det kommer gå.
Det "de" inte räknat med är att jag är elak också.
Och - nu är det personligt.
Svar på kommentarer
Så här är det. Jag är 42 år. Jag valde att gå ut med ditt namn för jag tycker verkligen inte att det var någon big deal. Det du gjorde var att via sms undra hur det var för Lovisa att leva/ha ett förhållnade med en kvinna som är gammal nog att vara hennes mamma? (då VET du ju egentligen hur gammal jag är)
Ett sms du skriver till henne utan att ni haft kontakt alls på länge. Det gav intrycket av att antingen vara otroligt nyfiken eller sensationslysten. Den sms-konversation som var er emellan fick jag läsa och jag insåg att du nog faktiskt var bara just det du själv skriver nyfiken. Det jag insåg att det är säkert fler med dig så jag valde att svara. Rakt upp och ner och utan någon värdering i detta. Varken till dig eller andra. Jag har full respekt för att man är nyfiken och det var inte menat som någon känga till dig eller någon annan heller. Bara fakta ur mitt eget perspektiv. Så.
Johanna:
Du får tycka och ha precis vilka åsikter du vill.
När det gäller pappa: Ja jag har bara en version och ja jag har åsikter i det nu. Jag tycker att han är i slutskedet i sitt liv och jag tycker att det berättigar till en hel del. Jag tycker att hans barnbarn (dina barn har rätt till en morfar)
När det gäller mitt inlägg: Jag har helt själv läst min gamla blogg, min andra och denna blogg och inser att jag tidigare varit som jag också skrev lite "nere" deppig. Jag inser att det nu när jag lever med Lovisa verkar som om allt är sååååååååååå himla bra och att allt i livet är toppen och just so right. Men självklart har jag min ryggsäck och självklart är livet fortfarande i nyanser. Jag valde att skriva om ett antal saker. Händelsen med huvudvärkstabletterna kom upp i skrivande stund. Jag har fler och andra - en del familjerelaterade en del annat. Det var ett val jag gjorde i den blogg jag har här. För att jag ville det. Inget annat.
Nej mamma lever inte - men det gör inte att jag inte kan tala/prata/skriva om henne i alla dess former hon var. Jag har skrivit mycket positivt i tidigare inlägg och jag är väl medveten om att allt jag är, har och kan är saker jag fått av mina föräldrar. Jag har i mina egna ögon ganska många goda sidor och de tillskriver jag mina föräldrar också.
Jag har min relation till mamma och pappa. Jag har mitt sätt att uttrycka det på. Det är mitt val och du är i din fulla fria rätt att tycka vad du vill. Jag respekterar det. Jag får frågor om vår familjesituation just nu, vi bor i en otroligt liten stad i det avseendet. Vi har dessutom ett namn som är ö/välkänt....
Vi har alla vårt eget. Så är det. DET är vi överens om.
Jag valde att inte skriva kring olika saker som jag kunde gjort och jag valde att inte hänga ut någon på något sätt. Alla föräldrar - inklusive både dig och mig - vi gör grodor som vi får äta upp. Saker våra barn minns senare i livet som ett tungt tillfälle. Så är det. Man försöker sitt bästa som förälder, ibland blir det skit. Så är det bara Inget att göra så stor sak av.
Jag väljer att minnas mamma med alla sidor och händelser som var. Det är okej för mig.
Jag väljer att ha en rak relation med pappa och det innebär att vi pratat om händelser och jag väljer att se till att hans sista tid i livet blir så bra som jag kan bidra till att den ska bli.
Jag kommer också Johanna att skriva mail till dig av mer privat karaktär där jag kan uttrycka mig mer personligt än det jag gjort här men vill beröra din kommentar för att jag tyckte att den var bra.
Schleeek liset!
För ett tag sedan var jag i tvättstugan. Hade inte så mycket tvätt så det blev bara en omgång så att säga och när jag lagt tvätten i torktumlaren så kom en grannkvinna och letade tvättid så då sa jag att om hon ville kunde hon tvätta på min....
Jag gick hem och när min tvätt var torr gick jag och hämtade den. Grannkvinnan som fått tid av mig tvättade fortfarande så jag bara tar min tvätt och går. Medvetet låter jag lampan vara på för att hon som har tvätt kvar inte ska komma in i mörker. Kommer ut ur tvättstugan och ska just gå hem när en helt annan grannkvinna hänger sig ut genom sitt fönster en våning upp från tvättstugan och hon skriker:
- Schleeek liset!
Jag tittar förvånat upp och säger:
- Men jag är inte sist så det får lysa.
Grannkvinnan blir nu upprörd och skriker igen - Schleek liset!!! Men då börjar jag bli irriterad och säger
att nej, jag är inte sist, det är en annan kvinna som ska hämta sin tvätt och hon släcker.
Granndamen (som nu är riktigt sur) skriker igen om att jag ska släcka.
Jag själv är nu sur och säger: Vad är det du inte förstår? Det kommer en annan tjej och hon ska släcka!!!
Sen går jag bara.
Granndamen hänger ur sitt fönster och jag hör hur hon låter men jag lyssnar helt enkelt inte.
Säkert har min granndam inte speciellt spännande liv så hon ägnar sin tid till att ha koll genom fönstret och hon kollar vem som tvättar när och att han/hon släcker och gör rätt för sig. Helt galet. Det är jättebra att vara uppmärksam men: va fan?
När jag tänkt på det så inser jag att det är lite som det är i kriminal/deckarfilmer. Polisen hittar en granne som är som typ "kattkvinnan" eller så och den personen har örnkoll och kan berätta viktiga saker..... Det sker ta mig fan på riktigt. Det är lite kul för jag trodde det var en filmgrej. Dessutom är det lite bra för jag trodde vi levde i ett totalt anonymt samhälle där ingen bryr sig i andra. Men mest är det nog lite tragiskt för hon är säkert jävligt ensam.......
En tid senare ska jag åter till tvättstugan då står det ett par poliser där och pratar med en man vid trappen bredvid tvättstugan.
Jag går in och fixar mitt men när jag kommer ut så kommer en av poliserna fram och frågar om jag sett något vid tvättstugan eller porten, tydligen har någon försökt bryta upp porten.
Jag säger nej, och sen far fan i mig och jag pekar upp mot fönstret där granndamen med "liset" bor. Fråga henne för hon har örnkoll på vad som händer i området. Garanterat.
Sen går jag hem.
Nu ska jag titta på en Beckfilm.....
Jag är inte mer än människa
En annan sak som jag tror att folk undrar kring mig är:
Jag har skrivit blogg länge, om man läser mina gamla bloggar och även i denna tidigare, ja under förra året så ser man hur jag emellanåt är nere, låg - nästan deppig.
Är jag nu bara så skitlycklig så att allt som varit förr bara försvunnit?
Nej, så är det inte - naturligtvis inte.
Det är nu när jag mår bra och har stöd. Inte är ensam längre och nu kan jag ta itu med det som varit förr.
Självklart påverkar min histioria mig ännu. Självklart tappar jag fotfästet ibland. Minns hur jag vid ett tillfälle är så ledsen och gråter i timmar. Är så ledsen och känner mig så fruktansvärt ensam. När jag gråtit i timmar - bokstavligen - så ringer jag min mamma och berättar hur jag mår. Jag berättar att jag är helt slut och har så ont i huvudet. Jag ber om ursäkt för att jag ringer så sent. (klockan är nästan 23) Jag frågar om de har huvudvärkstabletter. (egentligen vill jag bara ha tröst)
Mamma och pappa kommer över. De ringer när de är utanför för min port är låst. De vill att jag kommer ner. De ger mig tabletter och åker sedan hem. De kommer inte ens upp. Jag behöver inte säga att jag grät mig till söms den kvällen.
Hur jag som liten låg på sjukhus och på den tiden var det låsta avdelningar på sjukhus och föräldrar fick inte vara kvar. (jag låg på sjukhus rätt mycket när jag var liten)
Jag är fortfarande äcklad av mig själv inför det jag blev utsatt för när jag under en lång period för några år sedan fick sms av en person som ville mig något och när jag sedan får reda på vem det är så faller hela min värld. Jag har aldrig kännt mig så smutsig. I hela mitt liv.
Alla åren som liten där det hände saker som jag inte vågar skriva om här för då bryter jag familjetystnaden. (jag lär få en regelbok i huvudet) Det har fått mig så ledsen.
Alla gånger som det hänt mig saker som jag heller inte kan gå in på här för att jag skäms. För att jag inte vill hänga ut vem som helst här heller.
Inget av det har någon roll. Men det har gett mig gråt. Förtvivlan och en enorm rädsla att bli övergiven. Det har fått mig att bygga upp en mur mot folk och känslor. Det har fått mig att hålla färgen och bli bra på det.
Att inte vilja släppa någon nära.
Nu är det annorlunda. Vi är två.
Herr Ågren knackar på dörren ibland fortfarande men jag slipper öppna dörren själv.
När han gått har jag en famn att krypa in i och ett öra att viska alla hemligheter till som jag behöver få ur mig. Någon finns där.
Det är mycket skönt - det skrämmer lite grann men det är fantastiskt.
The game is on.....
Det finns inget annat ord som beskriver det jag gick igenom då. Kanske blir måndag tuff men jag inser också med all glasklar tydlighet att tisdag blir etter värre.
Varför?
Jo, jag har nu börjat med det som jag är anställd för.
Förändring.
För hela Stockholms Åkeris Miljöavdelning.
Förändringar som inte är gjorda och genomförda sedan -70 talet. Önskade men icke genomförda.
Nu ska jag göra det och i fredags började det.
Det är svårt att gå in i detalj och förklara utan att skriva en roman, en företagsberättelse.
Kort handlar det om att sätta ner foten och driva igenom en förändring för att generera vinst och ökad marginal.
Det är svårt. Svettigt. Inte alltid kul och definitivt inte lätt.
Det finns många som tar det personligt, men det är det inte och det är därför jag vet att jag kan genomföra det.
För att för mig är det inte personligt - det minsta. Jag tänker utnyttja det faktum att jag kan stänga av.
Det är år av träning som fått mig att kunna det.
Igår, fredag sprang jag fram och tillbaka - upp och ner i huset.
Hittade lösningar.
Svarade i telefon.
Pusslade.
Försvarade mig.
Skällde.
Slet.
Jag sprang som en råtta på amfetamin.
Handduken är kastad.
Nu finns ingen återvändo. Jag hade inte tänkt mig det heller........Är ni beredda?
Curiosity killed the cat
Uttryck och ord vi använder är ganska karäkteristiska för oss. En del blir lite "familje-uttryck", i vänkretsar.
Uttryck går också lite i mode eller hur jag ska uttrycka mig så vissa generationer har sina specifika uttryck.
Ett uttryck jag använder är hänger.....jag vill bara så att ni fattar att det är ett långt ÄÄÄ i det ordet inte som hänger som man gör en jacka eller en tavla. Hääääänger och slutet är ger som man gör när man ger något till någon. Jag tror att när jag skrev inlägget: jag tycker och dessutom..... så skriver jag ett stycke om mat. Läste du hänger då som en galge eller häääänger? Trodde nog det...hahahha lite kul av mig för sammanhanget blir ju helt galet och kanske täntke den som läste att jag är konstig...
Häromdagen satt jag och pratade i telefon och personen jag pratade med sa en mening som efter samtalet gick runt i mitt huvud. Jag hade hört, sett det uttrycket förr. Dessutom är det ett uttryck som används frekvent i min familj.
Nu är det så att jag började koppla ihop saker. (älta...)
Det är nämnligen så att jag fick kommentarer här i min blogg i maj och juni tror jag det var, som var klart otrevliga. Det var ganska tydligt att det antingen var någon vuxen vuxen som försökte blanda in "unga" uttryck eller någon/ra unga som försökte verka vuxen....
Mest tydligt var det att det är någon som "känner" mig. Det var detaljfyllt och med pikar kring mig. Denne någon/några ville åt mig. Fine. Jag tycker det är trist att man inte kan stå för vem man är. Visst var/är jag lite nyfiken på vem det är men jag har insett att det är ingen stor skara att välja på så så egentligen vet jag så att säga. Eller så har jag helt fel och då är det någon annan det vore lite kul att få veta....
Jag tänker att antingen är det:
1. Fyra flickor i Salem.
2. Två forna granndamer i Salem (forntidsdamer?)
3. Två av mina systrar
4. Någon helt annan.
En av personerna var den jag pratade med häromdagen, det uttrycket användes då, ja det som fanns i kommentaren alltså.
Hur som - jag har inte fått fler kommentarer sedan dess och det lutar mest då att det var nummer 1 eller 2.... för där har skitsnacks-värdet lagt sig.....Å andra sidan är nummer 3 ett hett kort.........
Det vore verkligen lite kul att få reda på vem det är. För jo jag är nyfiken och vill gärna ha koll.
Men jag får nog aldrig veta så jag släpper det igen, kanske dyker ett förfluget ord upp någon dag i ett samtal då lär jag reagera igen och börja tänka (älta).
Dina problem är mina problem - mina problem är deras problem - deras problem är våra problem
Den som lever får se.....
Så är det - eftersom ni/du undrar
Jag har förstått att det finns frågor hur det är att ha ett förhållande som det jag lever i.
Ett förållande med en tjej och med en stor åldersskillnad.
Det är fantastiskt. Vi skrattar, äter, bråkar, gråter, diskuterar, sover och arberar. Kärlek är fantastisk när det är rätt. Oavsett ålder, kön, religon eller ras. Så är det bara.
Visst märks det ibland att jag är gammal: jag fattar inte all den nya tekniken, jag är inte med i den helt nya musiken. Jag suger på Wii-spel, jag pratar med uttryck som: sötare gröt, "på 70-talet" och annat pseudoskit
Visst märks det att hon är ung: hon har ingen koll på 80-talets fantastiska charm, hon inser inte hur bra musiken var då och att allt nu mest är covers på just den musiken. Hon skriver sms fortare än ljusets hastighet och använder förkortningar som tkr, iaf och andra hippa uttryck.
Visst märks det att vi är ett "udda" par då folk tittar ibland eller klurar hur det är med tjejer som är med tjejer, vill filma oss i sängen eller kommer med andra konstiga erbjudande/frågor.
Men för övrigt: det är hur vanligt som helst och vi har det bara bra. Inte på grund av åldersskillnaden eller samkönet inte trots den heller utan för att vi är rätt för varandra.
Jag har inte "kommit ut" ur garderoben - jag hade aldrig vågat vara där inne själv så länge
Jag gör inte revolt - det gjorde jag som liten
Jag försöker inte vara hip eller inne - jag har spegel hemma och inser hur patetiskt det vore.
Jag letar inte efter förlorade ungdomsår - det var en riktigt jobbig tid i mitt liv som jag inte vill tillbaka till.
Jag är lycklig.
Så Josefin Melander eller om det var någon via henne. Nu har du/ni fått svar.
Jag tänker på - dessutom är det var jag tycker
Träning:
Jag försöker att komma iform, så jag tränar åtminstonde en gång i veckan är tanken. Jag går på ett löpband, jo jag vet det heter LÖPband men jag går. Jag tycker det är ett bra sätt att sortera tankar och gå ur sig frustration och ilska. Dessutom får jag en chans att svettas utan att det är klimakterierelaterat.
Sola:
Jag gillar att vara brun. Jag vet att det ökar rynkorna i ansiktet så det är en fin egg att vandra på. Det ser lite fräscht ut kan jag tycka och det faktum att det inte syns hur trött man är - det är ju bara plus. Dessutom får jag en chans att mikrosova lite.
Mat:
Mat är bra och jag försöker äta nyttigt allra mest för att det är den maten jag gillar. Jag vet att jag borde hålla bättre koll på frukosten framför allt för det är där jag slarvar mest. Jag hänger mig emellanåt till att äta skräpmat och det är också gott. Dessutom slipper jag diska då och det är ju skönt.
Vänner:
Jag har aldrig haft jättemycket vänner, men jag har några stycken. Jag har ett gäng bekanta och det trivs jag bra med. Min bästa vän är också min sambo och det är mycket bra. Hon förstår mig och jag kan vara hundra procent ärlig och uppriktig. Det är svårt att hitta sådana vänner. Dessutom får jag möjlighet att träffa min bästa vän varje dag!
Svettningar:
Inte att blanda ihop med det trevliga i träningsstunden, utan nattliga framför allt och jävligt störande. Som ett urdjur flåsar och frustar jag och just nu önskar jag inget högre än att tabletterna få verkan så jag blir "normal" igen. Å andra sidan: Hur normal har jag potential att bli? Men det är jobbigt och irriterande. Dessutom tror jag att jag tröttar ut min omgivning med tjatet om värmevallningar.
Trafiksitutaoner:
Varenda dag åker jag till Västberga och kan bara konstatera att det är en samling nötter som är ute i trafiken på mornar och eftermiddagar. Fuck vad trött jag blir varenda dag. Det är otaliga situationer som skulle kunna göra oändliga inlägg här men som jag avstår. Dessutom är det ett uttjatat ämne.
Jobbet:
Jag är där och gör mitt allra bästa. Det är inte lätt - fy fan vilka motgångar jag möter. Chaufförer som bokstavligen ringer upp mig från 6 på morgonen och sedan hela dagen. De skriker låter gnäller värre än 3-åringar. Det är stora krav från chefer och mina kollegor som tvingats hjälpa mig är inte jättehappy. Kunder ringer och har krav som är abnorma och mitt i allt ska jag strukturera upp något nytt. Chaufförerna verkar vilja att det ska gå åt pepparn. Dessutom verkar det som om dem går igenom sinar ordrar och lusläser för att hitta fel och sedan tvåla till mig ordentligt.
Familjen:
Jag firades av min syster och hennes man igår. God god god mat!! Råraka med löjrom, helstekt oxfilé, chokladfonue....inte illa. Hon är bra min syter Maria. Tack för det. Dessutom är hon ett riktigt orakel och kan det mesta. För övrigt är min familj inte mycket att hurra för. Å andra sidan - inte någon som hurrar heller. Jag är så yberless på två av mina systrar och det är inte kul.Jag tänker nästan aldrig på dem men när det som igår kommer på tal ja då går jag igång lite. Jag skulle kunna skriva i evigheter om det men har ingen lust. Dessutom är dem inte värda det för mig.
Jag inser att detta inlägg verkar meningslöst men det var just nu detta jag hade i huvudet - dessutom är det min blogg och jag skriver vad jag vill.
Borde jag gå anger-management?
I fredags hade jag gjort en ganska tuff vecka på jobbet och när klockan slog 3 åkte jag hem och kände mig otroligt vild och fri. Hoppade in i bilen och åkte iväg. Hinner 30 meter när jag får en röd Volvo Combi framför mig som står, mitt i vägen!!!
Jag stannar till och när han inte flyttar sig snabbt nog slår min roadrage till och jag hänger mig på tutan och kör om och pekar finger. Skönt kände jag för nu fick jag ur mig lite frustration som hopat sig över veckan.
Åkte hem.
Hade helg.
Händelsen med bilen i vägen försvinner lika fort som Drivhjulsvägen försvann i backspegeln.
Kom igår på jobbet och träffar i korridoren vår säljare, Bengt som jag dessutom jobbar ganska nära.
Han inleder morgonen med: Godmorgon - fy fan vad du kör!!!
Jag är helt oförstående och han berättar att det var HAN som stod där mitt i vägen......
Han log lite men faktum är att han tittar på ett helt nytt sätt på mig nu. Det är lite förakt i blicken. Han vet att jag är en "galning". Han vet också vad jag tycker om hans bilkörande.......
Ja, jag behöver ju inte förklara att morgonfikat blev lite spänt.....
När katten är borta
Klockan 4 gick jag hem och jag VET att jag kommer få jobba sent imorgon och på torsdag. Jag VET att det blir fight om många saker ett tag framöver. Men just nu. Bara precis just nu är det något annat.
Jag sitter och hör regnet utanför och jag har dammat lite hemma och fixat disken. Strax ska jag dammsuga och fixa klart. Det är viktigt för min sambo är astmatiker och det går så där med det nu när min dotter har en massa katthårsbeströdda kläder i huset. Jag ska blogga lite - känner och har gjort ett tag att jag har några inlägg som ligger och bubblar så där under ytan. Jag ska se om jag kan få öst ur mig dessa nu. Ikväll.
Senare ska jag sola och träna. Fixa lite middag. Men just nu är det datrorn som gäller.
Min dotter är på väg hem från Haninge där hon övningskört med bilskola idag.
Min sambo jobbar till 22.
Jag har har hela lägenheten för mig själv.
Bara tystnaden och jag. Riktigt skönt........får man säga det? Utan att vara dum elak och självupptagen?
Jag gillar massa folk, fart och jag tycker det är trevligt att prata med Sara om allt och inget. Jag längtar efter Lovisa och ser fram mot att hon kommer hem. Just nu uppskattar jag total tystnad och känslan av att kunna göra vad jag vill. Ett bad och ett glas vin hade gjort det fullkomligt men det får bli en annan gång.
Just nu är det bara jag och mina tankar och inget som stör eller pockar på att jag ska göra ditt eller datt.
Jag kan slita av mig kläderna springa naken och skrika, jag kan städa frenetiskt, jag ska spela hög musik, jag kan sitta här och bara vara tyst, kura ihop i soffan och kolla på värdelösa serier.
Vad jag vill.
PANG nu har det hänt!
http://www.newztelge.se/?p=1&author=34
Det här är bloggen med B!
Verkligen. Läs den och le, skratta, förfasa dig och njut!!!!!! Det är Lovisas blogg för den tidning som hon nu skriver för. Jag har alltid vetat sedan den dag jag först läste ett inlägg av henne att det skulle bli något av hennes skrivande och PANG! Nu är hon iväg! (som Axel sa)
Man kan tro att jag är partisk men faktum är att detta är något som kommer bli något riktigt bra och ni vill alla vara med på den resan lovar jag. Ni får följa med på avstånd medan jag har förmånen att leva med henne!
En stad i världen.
Ett ungt par som bor ihop - den ena parten smyger över till grannen och har sex emellanåt. Den bedragne fattar ingenting och när det uppdagas så ges chans på chans till bot och bättring.
En annan medelålders kvinna, bitter som få och elak så fort hon ges chansen. I offentligt forum är hon sååååå stolt över sina barn men i privat sfär hånar hon och motarbetar sina barn. Ger dem dåligt samvete och självkänsla i det mesta för att överglänsa och slippa se sitt eget misslyckande.
Ett ungt par där han är trygghetsnarkoman och inte orkar göra sig själv lycklig och hon med allt för många sambokilon gör allt för att synas och slippa ta ansvar. Låtsas att dem är lyckliga och gör allt för att hålla bilden av ett lyckat förhållande vid liv.
En ensam kvinna på pizzan som har barn med flera olika män på bygden raggar hårt för att slippa sova ensam och för att ha någon att skaffa ytterligare en "älskling" som hon senare skaffar ytterligare ett "kärleksbarn" med. Som hon sen får sitta på kurator, rektor och bupsamtal med för att familjesituationen är så skruvad.
Flicka som är så missnöjd med sig själv och jagar kilon och kärlek. Har inga egna egentliga mål utan driver en stark kampanj i att jag är lycklig med mig själv och jag är stark och svänger sedan 180 grader för att bli låg och gör ett krampartat försök till att bli djup.
En kvinna i medelåldern som bestämt sig för att gå sin egen väg och i det gör stor skandal.
Flicka som är uppvuxen i familjelycka och idyll - gör revolt och går ur garderoben.
En ensam man som förföljer kvinnor och tror att han är Guds gåva till kvinnan för att han förmodligen en gång på -70 talet såg hyffsat bra ut.
En lärare på skolan som är alkoholiserad och dricker whiskey i smyg - tror han.
Flicka som jagar konstant det bästa bytet och vill vara den som är DEN - svänger med älskar och för evigt till partner och vänner. När det sedan blir "vardag" eller ställs på sin spets så är evigt inte längre än ett par månader....
Ett par som egentligen är de som "blev över" och i det fann de varandra. Ingen av dem är totalt sann, man lever en illusion.
En borskämd kille som egentligen letar efter mammas och pappas kärlek och i det gör allt för att synas, blir kriminell, låter, slåss och härjar men aldrig får det han vill - en kram.
En liten tjej som håller hårt i en bild som försvann för många år sedan men vägrar släppa den för då kanske man måste ta ansvar och bli vuxen. Letar efter någon utväg till att få någon annan att göra det åt henne.
En medelålders kvinna lever ensam med ett hyde av barn och gör allt för att reparera sin stulna ungdom och är "hip" och "inne" på facebook med egobilder ´a la fjortis och kommentarer som "älskling" och "fett" lite varstans till dotterns vänner.
En ung flicka som verkligen tar "drama Queen" till nya höjder. Gör allt för att bli en egen person och för att synas. Tar till alla grepp hon läst i verklighetsbaserade böcker och sett i drama filmer. Inte en diagnos är oanvänd.....
Detta skulle kunna vara vilken liten Svensk stad som helst - det skulle kunna vara som taget ur serien "Svenska Hjärtan". Det skulle kunna vara du - det skulle kunna vara jag.
Inte ska väl jag.......?
Jag vaknar på natten, hivar av mig täcket och kastar mig upp och sliter upp fönstret. Den kalla luften ger mig lite lindring. Jag tar mig sedan ut på toaletten och det är inte lätt för jag är utan linser och mer eller mindre blind. (jag undrar vilken natt Lovisa ska möblera om så jag snubblar på något?) Sedan tar jag mig tillbaka och i fönstret står en kanna med vatten som jag bälgar i mig.
Under vaken tid så kommer det en värmevåg och sköljer över mig så jag måste kasta av mig kläder eller veva ner ett fönster eller fläkta med musmattan så jag får lite kyla...........
Japp! Det är inte lätt att bli gammal...... men säkert ser jag rätt kul ut.
Idag har jag alla fall varit hos gynekologen - en helt egen historia som bara kan liknas vid en enda sak:
Scenen från filmen Heartbreak hotel...........se den om du inte gjort det. Det är JAG i varenda steg!
Jag har fått tabletter utskrivet som ska lindra och jag har fått en remiss för mammografi. (HUR ska jag fixa att gå dit??) Jag fick också cellprov och diverse andra prover tagna. Allt detta gjorde jag och dessutom lovade jag läkaren att det inte ska gå 4 år innan jag kommer tillbaka. För det är ju en sån fröjd att få gå dit?
Det är så det är när åldern rasar iväg och gravitationen gör sig skrämmande påmind. Men det är nu jag kan sälla mig till klimakteriehäxorna (som om jag inte varit där i alla år)
Det är nu jag inser att nycklar som förr var en käck tingest man öppnade dörrar med nu mest är något man spenderar tid att leta efter....
Jag är gammal helt enkelt. Fan vad kul jag ska ha!
TACK!
Igår kväll fann jag mig sittande i ett kök i Flen, Lovisa och hennes mamma lagade mat, de småpratade och lagade lax, fläskfilé, rostade grönsaker och god sallad. Det var tänt ljus och den värme som är i huset är helt fantastisk. Nu menar jag inte värme som kommer från ljus eller element utan värmen från genuina människor människorna som bor på Kvarntorp som är så tillåtande och härliga. Robert var ute i bastun. Innan de började laga mat fick jag presenter, Catarina och Robert hade fixat till mig - flera stycken! Bara till mig. Det var genomtänkta och fina presenter och när vi kom så fick jag öppna direkt. Sen lagades det alltså mat. Jag satt och tittade på och drack vin. Vi åt maten och satt och pratade och bara hade det så skönt.
Inget konstigt. Säkert väldigt vanligt för många.
Men det var inte vanligt för mig. Det är nämnligen så att det var FÖR mig det gjordes allt detta. Helt enormt och jag satt där och kände värmen och insåg att det var för mig. Det kändes väldigt stort.
Jag fyllde år i veckan. Jag har fyllt år en massa gånger och i mitt minne (min sanning) så har det aldrig varit speciellt lyckat. I år blev det oerhört annorlunda.
Ingen som var full eller behövdes tas om hand, inget skrikande. Ingen som somnar i soffan och besvikelse som rinner ut med spyor på toaletten. Inget drama med syskon som är otrevliga. Inga drömmar om uppskattning eller överraskning som grusas. Jag behövde inte vara värdinna eller ta hand om något mer än att må gott. Det fanns inga krav på att jag skulle se ut på något visst sätt eller bete mig på något speciellt vis. Det var bara genuint varm och trevligt. Jag behövde inte var rolig eller smart, jag behövde inte hålla mig undan eller tänka på att ta lite plats. Jag kunde bara vara jag. Mina barndoms födelsedagar, när jag som vuxen inte riktigt räknats för att jag fyller sent på året och är sist i familjen så att säga. Alla år med partner som varit mer fokucerad på sig själv än mig. Allt det som fått mig att sluta bry mig och inte fira min födelsedag. Allt det bleknade igår och nu i veckan när Lovisa och Sara på min speciella dag gjorde sig så mycket besvär för MIN skull.
Allt som gjordes igår och i veckan gjorde de för mig. Jag kan faktiskt inte komma över det och jag är så enormt tacksam och glad för att fått uppleva detta. Helt plötsligt insåg jag att jo - det är riktigt kul att fylla år. Det är fantastiskt att känna sig speciell och omtyckt.
En epok är över?
För ett år sen (eller är det mer?) så blev Shell också 7- eleven och vips så kom där en ny hightech kokare bredvid den gamla braiga..... Jag pratade med personalen och sa snälla byt inte ut den gamla för det är det absolut bästa kaffet i hela stan. De sa att jo men det är tänkt att den gamla ska vara kvar..också.
Häromdagen var jag där. Då har de tagit bort min gamla kaffekokare!! Den nya är inte alls lika bra och kaffet blir inte alls lika gott.
Jag är klart besviken. Jo då - det funkar men inte lika gott som innan. Antagligen var det år av beläggningar och skit som gjorde den extra touchen men va fan........gott var det.
Det var bättre förr det kan jag konstatera.........eller är jag bara stelbent och rigid nu?
Hur som helst fick jag igår av min dotter en jättefin kaffemugg att ha med i bilen så jag kan koka själv - hemma och ta med mig. Ska jag träffa vänner åker jag väl till Shell Moraberg för det är inte helt kass. Kaffe måste jag ha.
För kaffe älskar jag.
Just you wait and see
Men idag ska jag försöka få till ett antal inlägg som kompensation.........
Återkommer!
