När jag för många år sedan fick barn insåg jag hur mycket man oroar sig för allt. Har det sovit nog, har de ätit nog, är de varma nog. Är det feber? Ska de inte börja gå snart? Ska det där talfelet ge sig av sig själv eller måste jag ringa läkare? Har de vänner? Listan är sjukt lång och hela tiden tänkte jag att sen - när de är vuxna och flyttat hemifrån då kommer lugnet.

I helvete det gör!

Trots att mina barn är välartade, fantastiska och hela tiden bevisar hur fina beslut de tar och hur bra de är så oroar jag mig: för om de äter om de mår bra om de har vänner om det går bra på jobbet och om de är lyckliga - mest det faktiskt. Är de lyckliga? Det är en ständig oro och fundering hos mig när jag på natten får mammatimmar eller på väg till och från jobbet i bilen.

Ibland får jag orosfeeling över min underbara son som är i Norge och då skriver jag på Face, han svarar oftast ganska fort (han har lärt sig att jag är hysterisk) och då blir jag lugn. När han är här så synar jag honom för att se om jag ser tecken över att han inte ätit ordenligt eller att han ser orolig ut. Jag funderar när jag hör att det är storm över Norge och direkt undrar jag hur det ser ut där Sebastian är. Vet jag om att han är och festar undrar jag alltid hur det är. Men värst är när de på nyheterna säger att någon ung man blivit mördad eller nerslagen - då hetsar jag som fasen på nätet tills han svarar med en lugn ton fast att jag inser att han himlar med ögonen och suckar. ... När jag ser den gröna pricken på facebook inser jag att han är uppkopplad och då blir jag så lugn.... Tänk vad en liten grön prick kan göra gott!

Min dotter fick (varför säger man fick? hon slet och betalade själv) körkort för ett antal månader sedan. En dag fylld av glädje - frihet och lycka för både henne och mig.
I samma veva fick hon sitt nya hus på landet och jag var så glad och fick av en fantastisk vän, Dahlberg, hjälp (han gick ur sitt skinn och gjorde långt mer än han behövde eller vad jag förtjänat) att köpa henne en bil. Lyckan var total. Trodde jag.

Sedan denna dag har jag oroat ihjäl mig över att hon är ute i trafiken. Sara är jätteduktig bilförare, tro inget annat, men alla andra idioter??! Alla som jag dagligen själv ser. För att inte tala om väder - helt plötsligt har jag blivit medveten om snö, is och regn. Jag bävar för mörkret och skräcken över vilda djur har plötsligt blivit oproportionerlig.
När det var storm var jag helt vild på sms när hon skulle hem!

I morse gjorde jag det - igen. Jag sms:ade Sara tidigt för att berätta hur HALT det är på grusvägen till mig där hon ska åka och lämna hundarna innan jobbet. Hon svarade lika lugnt och trevligt som alltid - hon har en ängels tålamod med sin stirriga mamma.

Jag inser att aldrig kommer oron över barnen lägga sig och jag får jobba hårt med att inte tjata ihjäl dem och förlita mig på att de står ut.
Jag ska försöka skärpa mig - jag ska bara messa och kolla att de är okej först...