Jag är bara människa

 
Folk köper nya bilar, åker på resor, får nya välbetalda jobb, gör sina naglar, inreder sina hus och lägenheter, köper kläder och verkar ha alla möjligheter till att delta i konsumtionsracet, men jag - jag bara står här bredvid och tittar på - ibland känns det så. Då är det svårt att inte bli avis och missunnsam, att inte vilja prata illa om eller önska folk problem och otrevligheter.
 
Eller när någon på jobbet provocerande struntar i koka nytt kaffe fast de tar det sista, eller hackar på mig. När vänner beter sig illa eller sviker.När syskon är så irriterande och dumma att man vill slå dem på käften. Då är det svårt att inte just klappa till, skrika högt, säga något dräpande.
 
Eller när jag läser i tidningar om orättvisor, tokerier, galenskap och skit. Att då inte vilja debattera in absurdum och föra min egen "sanning" ner i varenda, i mina ögon, trångsynt hals.
 
Eller när man blir bedragen lurad och sviken i relationer, från människor man gett sitt innersta. Från människor man litat på och behövt. Både relationer man haft och familj som sviker. Då är det svårt att säga att inte vilja slita ansiktet av dem, ställa dem på torget och låta dem försvara sig. Hänga ut dem offentligt.
 
Förr gjorde jag allt det där. Skrek, bråkade, var missunnsam, jag debatterade med varenda kotte som sa något jag inte höll med om. Jag tog varenda fight med kollegor som inte i mina ögon kunde bete sig . Jag bråkade med syskon om stort och smått. Låg i fosterställning över att ha blivit lämnad eller övergiven, grät floder och förbannade mig själv mina anhöriga och tidigare relationer.
 
Det var förr.
 
Jag insåg igår att jag är inte så längre. Har jag blivit gammal? Har jag tappat stinget?
Nej - så känns det inte. Jag bara orkar inte. Orkar inte bråka om ovärda saker med ovärda människor.
Min tid är min tid och mitt liv är så oerhört värdefullt att jag kan verkligen, med handen på hjärtat, säga att jag gläds när det går bra för andra. På riktigt.
 
När mina kollegor är dumma eller inte sätter på kaffet så gör jag det själv, muttrar lite i huvudet men säger inget. Det är ju inte värt det helt enkelt. Mina vänner är vän med mig för att de tycker om mig - jag är vän med dem av samma skäl. Ibland gör och säger de dumma saker - det är okej det utrymmet har man i vänskap. Åt bägge håll.
Världen är en galen plats - jag kan inte på något sätt säga att mina åsikter är de sanna och rätta så det är ju förmätet av mig att tycka att jag ska ändra folk till att tycka som jag. Istället vill jag och försöker bidra med det jag kan positivt och göra gott.
 
Relationer tar slut - så är det bara och inte alla tårar i världen kan ändra på det. Folk är idioter och sviker och bedrar - så är det också. Det säger inget om mig som person utan bara något om de som gör det. Om någon får MIG att känna mig illa behandlad så är det så. Det är MIN sanning och då upplever jag det så. Då får personen som fått mig att känna så ta det på sig även om han eller hon inte håller med. Så är det bara - för ingen i hela världen kan säga att mina känslor är fel. Jag kan bara ta hand om mig och vara rädd om mig och beklaga de människor som inte fattar att jag är värd att vara snäll mot och tycka om.
 
 Min syskon kan jag förstå att det gör och är som de är av skäl, samma skäl som jag själv är som jag är. Det är okej - och nu måste jag ju sticka ut hakan lite och säga att trots att de alla är äldre än jag så tror jag att det beror på att de inte kommit lika långt som jag. Å andra sidan måste väl ett par års terapi göra någon skillnad?
 
Så här klok är jag på nätterna när jag ska sova, jag kan ärligt säga att igår var det Mikael Persbrandt som gav mig en del insikter. Bra intervju i en pod jag lyssnar på. #varvet
Men framför allt känns det bra att känna att jag kommit en bit på väg med mig själv. Jag gör fortfarande misstag och ibland ger sig mitt tidigare temperament till känna och jag brusar upp, missunnar, gråter, skriker och debatterar fast jag det är okej för det visar att jag har en del kvar att jobba med och jag är bara människa.
 
 


Kommentarer
Anonym

Tack!!
Så stort skrivet!
Men du är inte bara en människa, du är en bäst människa :)

2016-01-19 @ 18:25:07


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0