Socialt - helt klart
Jag lyssnar mycket på pod, i bilen, när jag ska sova, diska eller på promenader. Det är ofta dokumentärer men också ofta två eller fler som diskuterar ett ämne eller två.
Jag har upptäckt att förvånansvärt ofta diskuteras sociala medier, vårt agerande där och allas våra behov av bekräftelse och uppmärksamhet.
Som en av alla de som har instagram och Facebook så är jag en del av allt detta och sitter inte här och förhäver mig.
Med det sagt:
Det som diskuterats ofta är just hur vi berättar om vad vi gör, ofta in i minsta detalj. Så som: Jobb idag mellan 7-16, sedan hämta barnen, laga middag och ha tvättstugan. Avslutar kvällen med benpass på gymmet.
Varför man ska berätta om vilket schema man har på jobbet eller vilka vardagliga sysslor man utför kan vi fundera kring...
Eller när vi kör den här: Fått en stor varböld på stortån som bultar!! Hjälp vad göra??? (till detta en detaljerad osmaklig bild)
Vem vill se sånt? Varför ringer man inte läkare?
Sen har vi bitterbertorna. De som lägger upp det ena inlägger efter det andra om olycklig kärlek, otur på jobbet, väder som är för kallt för varmt för regnigt eller soligt. Jag känner bara: TA DIG SAMMAN!
Länkarna: de som ständigt länkar till olika tester om diverse trivialiteter som är test bara för att få tillgång till dina uppgifter på fb tex... Eller länkar till artiklar som är gamla eller ena dagen länkar till en högerextrem artikel för att nästa dag länka till en vänster artikel... Ingen källkritik inget eget ansvar...
Eller ego och bekräftelsetörstande: selfie efter selfie med filter och retuch som bara skriker: se mig!!!!!
Eller den med duktighetssyndromet: bakat bullar! Bytt däck på bilen! Oljat in altan! (alltid bild)
Den här typen gillar jag ändå personligen rätt mycket, gillar när folk är glada och stolta. Är det för många eller för ofta tappar det glansen men dock.
Sen har vi så klart lyckofanatikerna. De som ständigt matar ut bilder på sin "lyckliga" tillvaro och klyschiga tillrop om att fånga dagen.
Värst, i mina ögon, också i många av de poddar jag lyssnar på (arkiv samtal, Alex och Sigge, amk morgon, värvet och bcbuddz) tycker likadant, värst är de med storhetsvansinne. Börjar dagen med ett: Hoppas ni alla får en härlig dag! Detta är då personer med några hundra vänner eller ett par hundra följare och inte flera tusen. Lägger sedan upp tips på olika saker och varvar gärna med kloka ord och bilder med vägvisare till ett bättre liv. Vägvisare blir lätt pekpinnar och det kan ju bli fel, speciellt om man inte sopat framför sin egen dörr...
Så vem är jag själv i allt detta? Antagligen lite av varje - kanske värst av alla eftersom jag nu tar upp detta... Men jag är mest imponerad och tänker på detta efter alla olika vinklar jag hört i poddarna. Det är ett intressant ämne och fenomen detta hur vi beter oss idag på sociala medier och vilka behov det fyller.
Känslan av att kunna styra och påverka, fick jag önska skulle jag önska att alla hade lite ödmjukhet inför andra och inte tar allt så allvarligt. Den viktigaste resan är vår egen trots allt.
Klyschigt? Japp - men det är okej för jag håller taktpinnen i mitt liv. Det gör ingen annan.
Kommentarer
Trackback
