Att vi gör val och erfarenheter i livet är oundvikligt. Det är ett måste.
Det är när vi ser tillbaka, minns vår historia som vi gör valet om vi tänker lära oss något eller minnas det vi vill se.

Vår historia är viktig tycker jag, likaväl som jag anser att det är viktigt att se saker för hur de verkligen är/var. Det är ju historiken som gör oss till den vi är idag, våra erfarenheter som präglar de efterföljande valen.

Att minnas en händelse, person eller tid utifrån en romantiserad bild är lättare än att se det som verkligen är/var. Det är i min mening ofta det som gör att vi går på pumpen om och om igen.

Självklart gör jag och har gjort samma sak själv. Jag försöker att se och lära mer nu och ta till mig av det goda jag har och har fått.

En sak som jag lärt av en klok kvinna, är att händelser i livet inte behöver vara av ondo. Jag kan plocka fram det som är en lärdom, ta det till mig och använda det för mig. Mig själv. Det är när jag ser mig själv som jag får ut något gott. Att vara rädd om sig själv är då att vara rädd om andra.

Det är kanske jättekonstigt men denna livscoach jag träffade gav mig insikt och möjligheten att släppa saker jag burit med mig. Det känns väldigt bra. Det ger mig ett lugn och det gör att jag tror på mig själv i förhållande till livet.
Förr hade jag kunnat måla en bild av min historik och i det lurat mig själv att tro att människor i min vardag är på ett sätt som jag vill att de är, inte som de verkligen är.

Förr hade jag kunnat tro att saker beror på annat än mig själv, låtit mig bedras av mitt eget behov av att rättfärdiga mig själv och i det också låta historiken trampa på mig istället för att lära mig något.

Att lära sig är underbart och att bli sams med sig själv och se sig själv i det skarpa ljus som kan uppstå är inte tokigt alls, det är befriande.
Tack.