Att byta jobb innebär en del förändringar och igår, fredag, skulle jag lämna tillbaka bilen jag haft som förmånsbil de senaste 4 åren. Bilen skulle lämnas i Uppsala där jag köpte den.
Så efter jobbet hoppade jag in i bilen för en sista färd. Lyssnade på musik och allt var bra men bilen kändes annorlunda. Bara bilen - tom på allt som är jag.

Kom upp och lämnade ifrån mig nycklar och gick ut ur bilhallen. Det är nu det börjar.

Självklart har jag googlat och kollat adress och färd till Centralstationen. Självklart har jag kollat tågtider.

Men det som ALDRIG slår fel är att jag missat att förbereda mig på själva resan.
Utan bilen blir jag lite stressad.
Går mot stationen och blir orolig att jag ska missa tåg så jag köper biljett gående... Det är inte smart. Man snubblar och blir lite yr (eller var det paniken som började där)

Ju närmare stationen jag kommer ju mer folk är det i området. Har köpt min biljett men vet inte vilket spår det går från. Letar upp en sådan där tavla och när jag är informerad står jag där. Mitt i ett folkhav.

Blir oerhört obekväm och ögonen fastnar på en kaffeshop och går dit. Där är massa folk, men jag ställer mig i kö. Blir oerhört obekväm och börjar undra om jag ska hinna (har 30 min)
När det är min tur säger jag: en hasselnötslatte och innan jag stänger munnen lägger jag till; en kalkonwrap också. Inne i huvudet skriker jag... MACKA??? Jag ska ju äta när jag kommer hem!?!!!?
Går ur kaféet och ner mot plattformen och nu har stressen slagit på riktigt ordentligt och jag är som i ett vakuum, jag går in i en annan affär och köper en bok och nästan helt utan att andas går jag in på Pressbyrån och köper lösgodis, bubbelvatten och cashewnötter hela tiden balanserar jag den stora latten i handen och min väska är överfull av kalkonwrap och bok.

Letar upp tåget och det är en dubbeldäckare och det är smockfullt. Jag får trots allt en plats och sjunker ner. Mannen bredvid maler i telefon på finska.
Min hand går maniskt mellan påsen med lösgodis och munnen.
Runt mig är fredagströtta men vana pendlare. Jag vet inte vart vi är riktigt men försöker se och lyssna noga efter T-centralen.
Hör rösten i högtalaren att nästa är Stockholms central, inser att jag igen inte vet plattform och inser att det är ÄNNU mer folk på centralen, jag kommer ha ca 20 min på mig. Ringer upp min syster och får lite lugnande ord i örat. Fast jag hör att hon också småskrattar.


Går av tåget och blir fast. Stoppad. Stannad. Det är SÅ mycket folk. Jag pratar ännu fortare med syrran som är cool. Det är folk överallt och dofter och ljud. Det är en kakafoni som är sjukt jobbig.

Letar upp min plattform. Det står att den ska gå från nr 11. Kommer upp på station, då står det att det går från 12.

När tåget rullar in så kommer det på spår 11. Jag är så osäker nu och tänker att jag kommer hamna tillbaka i Uppsala om jag inte skärper mig.

Frågar en resenär som säger att det är rätt men resenären låter osäker så jag jagar rätt på en tågvärd. Hon ler stort och på bred värmländska säger hon att det är rätt tåg.

Väl på kommer en man och hans fru, de har tre barn och jag ljuger inte om jag säger 8 stora väskor. Tumult utbryter.

Jag hittar en plats och sätter mig. Börjar återigen äta - det sista av godiset och går snabbt över på cashewnötterna. Egentligen är jag illamående men fortsätter tugga.

Snett emot mig sitter en kvinna och tar selfie efter selfie.
Jag kan inte sluta titta på henne. Hon ändrar håret. Ny selfie. Läppglans. Ny selfie. Ändrar ställning i stolen. Ny selfie. Hon håller på hela vägen!

Jag kommer till Katrineholm.
Min snälla dotter och finaste Kompis möter upp!
Vi åker hem, Sara bjuder på tacos som jag äter.

När jag lägger mig känner jag att det här med tåg och människor inte är min grej. Alls.