Kompetens. Jag gillar ordet och gillar innebörden. Jag försöker i mitt jobb och mitt hela jag att vara just så. (Där fick vi svaret på mitt kontrollbehov)
Idag har jag vid ett flertal tillfällen mött: ickekompetens. Två har särskilt irriterat mig. Eller mer fått mig att häpet fundera hur det kan få vara så att man kan ha ett yrkesliv och komma undan som vuxen. Hur kan man få lön, nya jobb och kollegors respekt?

1. Jag pratade med en läkare, vi diskuterar viktiga, väldigt viktiga saker. I var och varannan mening kommer ett hummande eller: ja, jag vet inte. När jag efterlyser en utlovad hjälp så får jag till svar att den som ska bidra med hjälpen sagt upp sig. Jaha? Säger jag men lös det då? Då kommer nytt hummande och jag brister irriterat ut: jag jobbar i ett tjänsteföretag och när vi inte kan leverera eller inte har personal så får vi hyra in den. Lös problemet..... Nytt hummande.

2. Jag pratar med en kvinna av ett helt annat skäl och på en helt annan plats idag. Upptäcker och påpekar försiktigt (jo jag kan vara det) problemet. Svaret blir: jaha? Ja så kanske det är. Jag blev mållös (alla vet ju att det är ovanligt)
Que?? Åtgärda?? Hallå? Ansvar?

När jag sedan gick i den lokala butiken slogs jag av att faktiskt. Inkompetent. Ansvarslöst. I bägge fallen. Nu finns det så mycket mer att säga kring de bägge tillfällena men de är bägge av privat natur så det stannar så men ni fattar grejen va?

Som vuxen, förebild för våra barn och unga. Som goda kollegor. Som någon med yrkesstolthet: Lös problemet. Hur svårt kan det vara?