Jag lyssnade på Timbuktus nya låt "Spring" en av raderna är: för att allt som lever inte står still - spring. 

Jag har funderat på det ofta och den sista tiden väldigt mycket. 

En del offrar mycket och spelar högt i jakten på att vara inne och hip. Jag har suttit på middagar och lyssnat på människor som förhäver sig i allt de gör för att låta lyckade och smarta. Man svänger sig med förkortningar och hippa inneord för att förstärka. Det blir ofta ihåligt. 

En del vräker ur sig saker om andra för att den egna osäkerheten inte ska märkas, som om bara andra är sämre, fulare, fattigare eller helst allt på en gång, så blir de bättre. 

En del använder alla trick för att bli älskade. Rättfärdigar det med att i krig och kärlek är allt tillåtet. 

Men att stanna upp, ta hand om de som är viktiga. Att se sig själv med lite distans och humor. Att inte döma andra för att känna sig bättre själv. Att komma ihåg att folk som verkligen tycker om dig är de du ska vara rädd om för det är de som är kvar när glansen falnat i det substanslösa. 

Vi gör alla misstag, jag med och det fina är att man kan alltid göra bättre, framför allt för sig själv. Man kan vara sann mot sig själv och göra det som är viktigt med de människor som betyder något, människor som är på riktigt. Hittar man några som håller så ska man nog vara mån om dem. Jag har några och det är människor som får göra om och göra rätt, människor som vet att jag stannar. 

Det är inte lätt och fan inte roligt alla gånger. Men värt det. För egen del är det svårt att göra allt det här som jag skriver. Jag raljerar lite här och det är säkert ett sätt att känna mig bättre ....

Den värsta eller största fighten är nog allas vår oro över hur vi ser ut. Smink, push-up, spray och annat. Vi köper krämer som bleker tänder andra som stramar trötta ansikten. 

Varför gör vi alla så här? Jo jag tror för att samhället är tufft och vi lever i en ganska hård värld. De mjuka värdena är inte prio utan det ses som vekt att bry sig om andra, att vara ärlig har blivit en omskrivning för någon som är dum och vi har så bråttom med att ta plats och vara intressanta och spännande att vi inte hinner lyssna på andra så vi hinner inte uppfatta när vi kanske missar något viktigt eller än värre: sårar någon. 

Vi borde alla titta i vår omgivning och se efter det verkliga. 

Lever jag då som jag här försöker ge ett sken av att jag har koll på att man borde? 

Lååångt ifrån! Jag har mycket tokerier för mig: jag stryker kläder och lakan i sann Anna Anka-stil. Har regler och rutiner att följa och basunerar högt och tydligt när jag tycker att folk inte fattar hur man lever kör bil eller umgås. 

Jag målar mig för mig är det ett sätt att sätta på en mask, ett jobbjag, mammaögon eller vilken del av mig som ska fram.  Det har varit effektivt och fungerat i många år. Att ta av masken är svårt - ett inlärt beteende som fungerat så väl. Det är inte många jag tillåter att se och höra mig svag eller liten. 

Sån är jag. 

För några dagar sedan fick jag en riktigt smörja som bokstavligen tog bort flera år!! Bara raderade flera år! Åtminstone var det så det kändes. Underbart tänkte jag, men när jag tittade mig i spegeln kände jag mig bara riktigt gammal och sminket på morgonen blev viktigare än någonsin.