Nu har jag gjort en vecka på  nya jobbet och där jobbar en samlig härliga människor. Det är en tjej som heter Pernilla - hon är gift med en gammal klasskompis till en av mina systrar, världen är allt bra liten - inte sant Lovisa?

När det blivit fredag gjorde vi lite ärenden och sen åkte vi till Flen. Kvällen blev trevlig - vi kom ner och det blev vin och trevligt sällskap.
Idag har vi varit runt lite och hjälpt till med en kille som ska ha fest. Vi har också städat ut och fixat iordning i stugan som vi ska ha när vi är här nere. Det är så himla skönt att vara här och vi känner bägge två att det är riktigt bra laddning av batterier. Lovisa hjälper sin pappa att laga ett tak och jag och Catarina ska ut och plocka lite svamp.

När vi kom från USA åkte vi direkt ner hit och vi är bägge överens om att en bättre start på tiden i Sverige kunde vi inte få. Det är otroligt vacker miljö, lugnt och avslappnat. Det känns bra inför hösten - att få kunna åka hit och ladda om inför veckorna. Södermanland är vackert så är det bara.

Att dessutom få vara med en människa som är otrolig och underbar - som gör livet så mycket trevligare, mer innehållsrikt och som får framtiden att te sig så mycket ljusare - ja det är bra. Jag kan verkligen säga att jag mår bra och jag är glad. Ärlighet värme och livskvalitë - så ser framtiden ut nu. Det kan nog inte bli bättre.

Nu är det ut i skogen som gäller och det är bra för mig. Jag gick verkligen upp i vikt under min resa i USA och jag tror att det liv jag nu lever och så bra som jag mår gör att jag lägger på mig lite till. Jag är glad för vartenda kilo, ska bara omfördela dom lite.

Jag lär ju få köpa lite nya kläder och det är inte kul tycker jag. Det här med att prova kläder är inte min grej. Jag väljer ut kläder i butiken och ska prova dom - går in i provhytten. Det här med provhytter??!! What the fuck? Vem har kommit på att det ska vara så små utrymmen? Och med speglar överallt?? Herregud man ser sig själv överallt!!! När jag står där så samlar jag mig själv - tar ett djupt andetag och säger till mig själv att: Jo det här kommer gå bra. Provar första plagget och det brukar funka. Sen tar jag nästa och det är där ungefär det utbryter: jag blir varm i rygg och nacke, jag känner hur det pulserar i huvudet och jag klarar inte av att se mig själv. Ofta är det just i den stunden man hör ett käckt - Hur går det? utanför.......expediten eller sällskapet som helt ovetandes om den kamp som pågår i det klaustofobiska utrymmet. Jag brukar där få ur mig ett: nej den passar inte eller ja det går så där. Då får man tillbaka: Får jag se? DÅ blir det panik och jag sliter av mig plagget och vid det här laget är jag stressad vilket gör att jag trasslar in mig i kläder och skor. Snubblar och fumlar vilket ger mer stress och värme. Jag pressar fram ett: Nej kom inte in!!! och utanför hör jag då ett snopet: okej... vid det här laget hyperventilerar jag och väser: Jag måste ut härifrån!!!  När jag väl fått av mig det provade plagget så sliter jag åt mig mina egna kläder och blundar hårt när jag klär på mig. Färdig så tittar jag snabbt - rättar till allt och samlar ihop mig för att inte se allt för hysterisk ut när jag går ut. Djupt andetag och sen öppnar jag dörren kastar kläderna på vilken ställning som är närmst och sen far jag ur butiken.......
Det kommer krävas massor av nya kläder i höst.......jag ser inte fram mot det.