Tack för det.

Så kan det gå. Igen.

Jag vet inte vad jag tänkte eller trodde. Igen. Trodde jag hade backning, trodde någonstans att det som sagts avhandlats och genomgåtts skulle värderas. Kanske var det precis det som hände.

Det spelar faktiskt ingen roll hur man vänder sig - man har arslet bak. Det spelar ingen roll hur man försöker tro eller ändra på saker - spelet har börjat och din roll är dig given. Är det så? Ja, kanske.

Jag skickade det där sms:et idag. Det blev inte väl mottaget, men DET hade jag inte förväntat mig. Jag vände mig då till det jag trodde kunde bli ett stöd. Men icke.
Jag har och känner gott stöd hemma. Det är tur, annars vet jag faktiskt inte hur jag tacklat detta.

Jag inser med förödande kraft att när det ställs på sin spets får man falla, då är man själv och de andra flyr för att slippa ta ställning för då blir det bråk och det kära läsare är en synd större än något i regelboken. Att säga att man förstår eller att man tycker att saker är på ett visst sätt det är inte svårt efter en god middag i stearinljusets sken och lite av det goda vinet kvar i glaset. Men att reagera - agera för något eller någon - nix se det är inte görligt. Då är det lättare att uppgivet sucka, slå ut med armarna och säga att: Det är ju hon, jag visste ingenting om det här!!

Jag gissar också att triumfen är fullständig på annat håll: Nu har hon gjort det igen! Jag visste att hon skulle ställa till det. Det är så tyyyypiskt Mille (Annakarin - jag alltså)

Så Grattis till er! Jag gjorde det igen - för att jag inte tycker att det är okej med vilket beteende som helst och för att jag känner att då säger man det. Jag gjorde bort mig igen som vanligt och dessutom hade jag oförskämdheten att tro att jag skulle få stöd. Självklart fanns det en stor portion av det som skedde för några år sedan med i bilden, det minnet förföljer mig ju fortfarande. Trots att INGEN av de dom borde säga något FÖR mig sagt något som överhuvudtaget ens påminner förnimmer om en bekräftelse till att jag har någon som helst rätt till mina känslor. Jag har försökt sätta ord på det över middagar, telefon och mail i olika konstellationer och med olika personer. Men alltid möts jag av ett hmmande och ett och annat jo det är förskräckligt eller bara tystnad.

Det är när det verkligen sätts på sin spets som du ser vilka du kan räkna med.

Jag är lyckligt lottad som har fantastiska Lovisa som orkar med att jag sluter mig och lyssnar på det jag orkar ta. Hon ställer frågor men inga som jag måste svara på. Hon finns och bryr sig. Det är skönt. Det lutar jag mig mot.
Vi sa det häromdagen - vi lutar oss mot varandra. Vi har det fantastiskt och det tänker vi njuta av. Det som gör oss ledsna tar vi tillsammans - det som vi tagit var och en för sig tidigare. Tillsammans är vi starka och lyckliga.

Tack för det.



Kommentarer
Mia

Känns som du har haft det himla tungt...blir lätt tårögd när jag läser...

Men vilken tur att ni hittat varandra och kan stötta varandra i allt jobbigt!

Störst av allt är Kärleken!

2010-12-22 @ 11:47:27


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0