Igår gick jag hem från jobbet.

Dagarna innan har varit sjuka. Det ringer off the hook. Det är folk som skriker. Saker som blivit fel.

Igen - jag springer som en råtta på amfetamin.

I förrgår får jag mattan formligen sliten under fötterna på mig.

Jag inser när jag åker hem att det är personligt.
Grubblar. Kan inte sova. Ont i huvudet och slut.

Så igår gick jag hem. Vilade. Samlade kraft.

Idag var jag tillbaka.
Per och Anders hade fått så mycket skit igår när jag gått.

Idag var bättre.

Nej jag är inte ute ur leken.
Jag är klart kvar och fan i mig nu är jag dessutom förbannad.


Fullt fokus. Full energi. Full tilltro.

                                        Det kommer gå.

Det "de" inte räknat med är att jag är elak också.
Och - nu är det personligt.