När man sitter på en bil som åker i 200 blås är det svårt att hinna se landskapet utanför.
Man får tunnelseende och ser bara rakt fram man ser helt enkelt inte det runt omkring sig. Ofta när man hamnar i större skeende i livet blir det just så. Man ser inte saker runt sig men ändå finns det där.
Paniken rasar framför en och trots det är hela verkligheten, hela sceneriet kvar precis utanför.

Jag har så många roller det har jag sagt förr. Just nu är det två roller som är de viktigaste - så viktiga att mitt arbetsjag fått stå tillbaka. Det finns några stycken som behöver mig och en styrka och ett finurligt tänkande som jag har. Jag behöver dem också när jag tvivlar och undrar. Vi stödjer varandra. Det finns en som behöver mig som guide och det finns en som behöver mig som spejare för framtiden.

Det är så mycket runt mig just nu som jag inte förstår och inte vet hur jag ska tackla eller agera i.
På måndag börjar jobbet igen. Då får jag släppa allt privat och vara yrkeskvinna och jag är trygg i det så jag tror att jag gör det rätt bra.

Strax ska vi titta på film. Vi har ätit god mat idag också, vi har Linda här. Det är varmt och trevligt hemma. Lovisa är min otroliga trygghet och jag hennes vi stöttar varandra. Äkta varmt och stabilt.

För som jag skrev nyss, det är så mycket jag inte förstår just nu - så mycket som skrämmer.
Jag vill bara panikbromsa och kliva ur. Men det kan man ju inte när det går i 200 blås - Ellerhur?