Jag

Riktigt bra jobbdag! Reneida kom på besök och vi hade ett bra föredrag kring telefoni. Jag hade förmiddagen själv och sedan kom hon och hade Alma med sig (dottern). Alma är verkligen otroligt medgörlig och fann sig i att vara med hela eftermiddagen. Jag fick också hålla henne - och - hon skrek inte! För första gången på 18 år drygt så gjorde sig den biologiska klockan påmind och ja lite sugen blev jag....... (sent ska syndaren vakna skulle mamma sagt här) Reneida och jag bjöd på ett riktigt BRA case (show) och jag blev påmind om hur underbart bra Reneida är.

Åkte sedan hem och Sara och Viccan kom hit. Vi åkte och tittade på det som ska bli Saras praktikplats, sen bar det av till en butik för att titta på en del i ett projekt jag har. Avslutade med en snabb fika med Dahlberg på Statoil i Södra. Åkte hem och har sedan roddat i projektet här hemma. Sara och Viccan var här och vi fikade och pratade. Det blev periodvis djupt och terapeutiskt....

Nu ska jag lägga mig. Jag hoppas att jag får prata med Lovisa i natt igen. Vi har pratat varje natt och det känns viktigt. Imorgon är det full rulle. Ja, hela helgen är fullsmetad med mer än jag vet hur jag ska få ihop.....
Imorgon har jag en viktig sak att göra och sedan ska jag med Sara på KGB........är inte jätteladdad men det blir nog bra. Lördag och söndag är också bokat med aktiviteter men mer om det senare.

Det här med avstånd är så himla svårt och jobbigt tycker jag. Som jag sagt innan - man vänjer sig vid att ha någon som andas bredvid en på natten, man vet att man alltid kan prata om det där från dagen och den där kramen är så skön. Visst det är underbart  att få längta. Men också svårt tungt och ja trist helt enkelt. Jag håller mig sysselsatt och flaxar omkring mest hela tiden. Jag inser att jag maler sönder i bloggen om hur jag längtar (och ändå ska ni veta att jag lägger band på mig för att inte helt smeta ner bloggen med kärleksförklaringar och ord om längtan.) Jag vet att alla som är kära säger att nu NU är det på riktigt - sen spricker det. Men faktiskt - jag är så gammal att jag kan säga att jag aldrig känt så här, jag kan ärligt säga att det är stort och fantastiskt. Just för att jag längtar enormt men också för att jag så totalt unnar henne denna resa och upplevelse. För att jag känner tilliten mellan oss och för att jag är så otroligt lycklig i det jag har.

                                                      

 Vi har sms, telefon, face och mail och ändå känns det futtigt och för lite. (hur i hela friden gjorde man förr???)

Men det är som Carl-Gustav Lindstedt sagt:
"Att skriva brev till sin käresta är som att rita en skinksmörgås när man är hungrig." - Ellerhur?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0