Idag har jag haft presentationer med nya gruppen. Det är alltid kul och otroligt intressant, man får en 15-20 människoöden pang rakt ner i knät. Man blir ödmjuk när man möter människor på detta sätt. Bland annat kan jag berätta om en kille som mitt under brinnande krig i början av 90 talet i forna Jugoslavien flyttar denne då 17 årige pojke till Sverige. Han kommer till först Norsborg där han blir ett par månader hos släkt. Sedan blir han i Flen 3 månader till sist hamnar han i Värmland och där får han för första gången lära sig Svenska.
Kan man tänka sig hur det måste vara?

Att vara 17 år, det är rätt jobbigt för oss alla, att slitas upp från vänner, släkt och trygghet. Allt man vet och allt man kan. När man är 17 är vänner viktiga och livet är självklart och man är oövervinnerlig. Ja, om man inte lever mitt i ett krig. Att komma hit, att inte kunna läsa, prata, skaffa vänner. Att inte förstå vad det står på skyltar, i butiker. Det är svårt att göra sig en uppfattning om vad det måste innebära tror jag. Många människor tycker att invandrare har det "så bra" här. Men jag är långt ifrån övertygad.

Hur hade du det när du var 17? Kan du tänka dig vad en flytt till ett nytt land med nya människor ett språk du inte förstår, att inte kunna höra musik på radion eller förstå vad de pratar om? Att inte FÅ gå i skolan för att du inte kommit fram till din slutdestination så att säga? Skulle du vilja byta? Nej, trodde inte det.

Den här killen, nu man, är ödmjuk. Han pratar bra svenska och han har en bra utbildning. Han har jobbat som cnc-operatör och nu när kroppen säger till måste han byta branch - DÄRFÖR är han i vår utbildning. Han hade en tuff tonårstid - han faktiskt missade den på många sätt. Men han är en bra person. Hans öde är inte ovanligt - jag möter den här typen av människor varje dag i olika form. Jag ifrågasätter verkligen folk som ivrar och tycker att de kan och vet så mycket kring invandrare, invandringspolitik och uttrycker en massa, i mina ögon, skit om hur det är och går till. Min självupplevda erfarenhet säger mig att det inte är så. Men jag brukar ju se saker lite annorlunda. Ellerhur?