Det går inte att säga för ofta: i mitt jobb blir jag så otroligt imponerad och ödmjuk. Vi har deltagare i meritportföljen som det heter för nyanlända, de kommer hit och har varit i Sverige ett par månader till ett halvår. Om alla som tycker illa om invandrare kunde se hur de utvecklas, anstränger sig och gör fantastiska insatser.

Nu när snön kommit blev det morgonen efter ganska stor uppståndelse här: det gällde fenomenet snöskyffel. Det visar sig (naturligtvis) att flera deltagare som för kort tid sedan kommit hit från Somalia och andra varmare länder inte har en aning om snö och just skyffel. Ett spännande ord för dem att lära sig och se hur den fungerar.

Jag personligen blev imponerad, glad och lite full i skratt över den iver som kom när de som fått se skyffeln går in och pratar med de andra som genast ber om att få se den de med! Visst är det väl coolt? Jag tycker det. Så små saker som gör mig så glad. Deltagarna vi har här är människor som sett död och förstörelse - de blir imponerade av en snöskyffel. Det är fantastiskt att de ens orkar lära nytt och se det lilla i livet.

En av mina deltagare i gruppen jag har är också från Somalia, hon har varit här betydligt längre och pratar bra svenska. Hon berättade häromdagen hur hon fått sitt smeknamn. Hon var liten flicka i Somalia, familjen var inte hemma men hon var hemma med kusinerna, en bomb träffar huset och hennes föräldrar som får beskedet där de är försöker ringa och få reda på vad som hänt. De inser att hon är död, det blir stor sorg. Efter en tid får de kontakt med kusinerna och får då reda på att kusinerna lyckats få ut henne och att hon lever. Hon kallas nu Lucky av sin far. När hon berättar ler hon - hon är stolt och glad. Jag förstår ju när hon berättar att bomben i huset drog med sig så mycket mer, så mycet som var svårt hemskt och tufft - men hon ler över att hon lever att hon lurade döden då för länge sedan. Är det inte fantastiskt?

Sådana här saker händer mig varje dag. Just nu var jag ute och pratade med Susanne, då kommer en deltagare och jag frågar om han tycker det är kallt. Han svarar: ingen snö - kallt - snön kommer inte kallt. Han menade att det blir mildare innan snön faller. Han tittar sedan lite blygt på oss och säger att han förstår svenska men han bara gått hos oss en vecka och pratar inte så bra. Jag sa att vi förstår precis vad han säger och att jag tycker att han är fantastiskt duktig. En vecka? Det är inte lång tid och redan förstår han mig och kan göra sig förstådd. Det är imponerande tycker jag.