Hittade en gammal text jag skrev som ett intro för ett tag sedan, lite kul att läsa delar av olika starter jag gjort.

Solen lyser genom träden ner på stigen där vi går. Jag känner det stora varma handen kring min. Vi pratar om ditt och datt, jag tittar upp på den starka man som går vid min sida. Ska vi leka sanning och konka? frågar jag.
Vi leker det en stund, väldigt oskyldigt och trevligt. Vi går ganska långt och stigen ringlar sig i den djupa Småländska skogen. Det doftar av gran, marken är mjuk med rännilar av myror som rör sig över stigen. En tvär kurva sen öppnar sig en äng med blommor och unga björkar. Vi passerar den och kommer ut på en udde. Den kallas Kalvudden. Det finns ett par gamla hus eller torp där och det är omgivet av vatten. Det är otroligt vackert.

Vi står där en stund och när vi går tillbaka fylls jag av en längtan och tittar upp på mannen och säger:
Vet du pappa? En dag ska jag rida här!! Sen springer jag i förväg och låtsas att jag galopperar vilt. Jag frustar lite som en häst och vänder tillbaka. Jag är ungefär 10 år.

Jag tar allt det vackra förgivet. I min värld är det alltid sol och somrarna på landet i Småland ska alltid vara, jag är inte minsta tveksam om jag kommer att få rida på just den stigen där en annnan dag. Livet just där och då är mig givet och ingen kan ta det från mig.

Riktigt så enkelt blev inte livet, men vems liv är så?

Jag är yngst av 6 barn och mina föräldrar är ganska mycket äldre än jag. Jag är en av 8 i familjen. Jag har kommit till vissa slutsatser och en av dom är att man får/tar sig en viss roll i sin familj. Yngst är också bortskämd och kanske ser mina syskon det så. Jag gör inte det. Jag kan tycka att det inte var någon som blev det och jag kan tycka att vi alla blev det.

Mina barndoms somrar skedde just där i det idylliska Småland - nere på Torshult. Där lärde jag mig mycket av livet och om mig själv. Där lekte jag häst med min 4 år äldre syster, där hade jag min första sexuella historia, där såg jag fylla som var bra och sådan som var dålig. Där var jag magsjuk så det bokstavligen sprutade om det. Där fick jag köra bil uppför den lilla grusvägen. Och där fick jag mycket riktigt rida både en och flera gånger på hyrd häst.

Min pappa då? Ja, en man - verkligen på många sätt. Han var alltid stor stark påhittig och lite mystisk när jag var liten. Han var en doldis i mitt vuxna liv och nu på senhet har vi återfått den nära relation vi hade när jag var liten. Min mamma var trots att pappa var "MANNEN" - var den som styrde i alla år. När mamma gick bort blev pappa bokstavligen halv och det är en ganska bruten man jag träffar idag.

Jag sitter i ett hem nu. Jag är vuxen och vissa dagar är jag bara här och nu. Men ibland kommer livet, det förflutna ikapp mig och jag funderar på vem jag är och varför. Ibland undrar jag vad som hänt om saker blivit/varit annorlunda.
Många människor har passerat i mitt liv. En del har stannat ett tag men nästan alla är borta idag. Vad det beror på är så uppenbart för mig idag. Det beror på mig själv. Jag är också helt tillfreds med det.


Ibland önskar man bara att man fick vara liten......Ellerhur?