Häromdagen var det Sofias Änglar, det sista för säsongen. Det handlade om familjen med tvillingflickor. Den ena var sjuk. Ett gripande program, som jag satt i soffan i mitt vackra vackra hus och såg. L gick in till stora huset strax innan programmet tog slut och jag satt kvar.
Jag trodde (väldigt naivt) att när det görs ett program så är det klart att det går bra. Men när programmet är slut så kommer Sofias röst in och berättar att flickan inte klarat sig. Jag var helt oförberedd på det som skulle ske.

Jag grät.

Det var så gripande, jag kan inte fatta hur det kan bli så. Jag kan inte förstå hur man gör för att orka mer. Denna söta flicka, varför fick hon inte leva kvar? Hennes syster, tvilling, hur blir det för henne? Flickans ögon grep tag i hela mitt hjärta. Det var verkligen överrumplande. Det som också slog mig är att jag/vi möts ju dagligen av olika människors öden och trauman. Jag brukar sällan eller aldrig bli så berörd som jag blev av det programmet. Ingen aning om varför men det är alla fall skälet till att jag idag känner att jag måste skriva lite om det. Idag har jag tittat på uppföljningen och det var bra att göra, föräldrarna satt där och kunde lite sätta ord på allt. Pappan sa: jag kan inte förstå att man kan gå vidare men man bara gör det. Att leva vidare är på något sätt det man gör för sig och för den som gått bort. Att ta sig genom ett trauma och ändå kunna uppskatta livet, le och kunna njuta. Det tror jag skapar ödmjukhet och förståelse, jag vet att det inte alltid gör det men oftast, jag tror att man är mer rustad för livet och att det i sig skapar en bättre människa. Mina tankar går till föräldrarna och systern idag men också till alla som utstår tunga saker och lever vidare.
Människan är förunderlig - Ellerhur?
 Elsa och hennes syster Tyra