Här sitter jag och just nu är det galet intensivt på jobbet - det händer massa roliga saker. Jag var i Västerås häromdagen och vi jobbade med den systmatiseringen som aldrig tar slut. Men det är kul. Jag fick också ett erbjudande om att föreläsa i Stockholm i två dagar i November, en ära verkligen. Det är vår yrkeshögskola som vill ha mig där. Min chef blev glad och tyckte precís som jag, att det är klart att jag gör det. Fick också beröm för att jag har hela min grupp kvar efter 4 veckor. Det är ovanligt - jag brukar "skrämma iväg" några och en del har helt enkelt hamnat fel och slutar av det skälet, men alla är kvar och de gör helt fantastiskt bra jobb. Alla.

Det är verkligen positiva vindar som blåser. Endast ett orosmoln finns - jag har ett samtal att ringa idag som jag inte ser fram mot, men jag ska göra det för att det tjänar ett högre syfte än obehaget jag upplever. Det är ju det här med val....

Ett irritationsmoment dock, jag har en kollega som A inte förstår hur kopieringsapparaten funkar, B är för stolt för att be om hjälp utan går därifrån! när det strular och fastnar. Jag blir så inihelveteskitförbannadsuerirriterad men jag fångade kollegan i flykten och ska nu strax ha en genomgång och dessutom tänker jag betona att man går inte därifrån om det är paperjam!

På face var jag i lördags lite sentimental och skrev till min son - idag hade han svarat. Tänk vad glad jag blev. Jag har sagt det förr och det kan fan aldrig sägas för ofta: jag har så fina barn, de visar för varje vecka som går att de blivit fina underbara vuxna männsikor. Jag är så stolt över bägge två. Det är ju så att man gör ett jobb under tiden barnen är i 1-12 sedan blir det en period av tonår där barnen har en tid av testande och hittar sig själv. När de sedan är vuxna så skördar man frukten av det jobb man lade ner. Jag känner mig som en väldigt nöjd (indisk) bonde. Bägge mina barn gör kloka val och sliter hårt med och i sina vuxna liv.

Nu är det dags att dra igån lite och peppa upp mig själv för det där samtalet.