Den här veckan är det sista för service i Norrköping innan de går ut i praktik. Det känns kul och bra.
Påskledighet blev det då inte - tycker inte jag alla fall.
Jag har farit runt i Flen, Katrineholm, Norrköping, Södertälje och Stockholm. Sena kvällar/nätter och tidiga mornar. Så kan det bli antar jag, delar av det har varit fantastiskt trevligt och delar inser jag att jag borde vara lite snällare mot mig själv.

Det här med att vara snäll mot sig själv kommer så oerhört naturligt för en del och är så svårt för andra. Jag undrar hur det kommer sig, att vissa tar på sig rollen att fixa, dona och hjälpa. Att duka av ett bord, att skjutsa, att hämta. Att inte stå upp för sig själv och sin egen tankebana och lycka. Att ordna och tänka på andra alltid först, att alltid ligga flera steg framför. Medan andra kan tänka och känna att jag behöver ta det lugnt och jag tänker inte planera för andra. Jag löser mitt. Att kunna säga ifrån. Det löser sig tänkande. Och oftast fungerar ju det.

Det är förmodligen en läggningsfråga och någon form av sadomachosism att alltid tänka på andra först, likväl som det är läggning och egocentricitet i andra fallet. Personligen tycker jag inte att det ena eller andra är mer rätt eller fel. Önskningen i en utopi vore väl att alla hade lite av varje.

Men idag är det egentligen inte det som fyller mina tankar. Det som fyller mig just nu är leverne - jag tänker på saker man gör och utsätter sig för fast att man vet hur farligt det är. Man äter onyttigt - röker - kör för fort eller vad det nu kan röra sig om.

Hur svårt kan det vara säger jag ofta - och svaret är - skitsvårt. Varför är det så? Jag kan inte alls förstå varför jag inte tar tag i att äta bättre och röra mig mer. Jag är en slav under rökningslasten och det stör mig. Vanvettigt.

Var och varannan dag tänker jag att nu: nu minsann. Men nä - det blir inte varken det ena eller andra. Mina ambitioner att göra bra på jobbet och avancera skulle må bra av att jag hade lite jävlar anamma på ett sätt jag faktiskt inte riktigt har. Min önskan om ett långt liv och ett hälsosamt utseende skulle definitivt tjäna på att jag tog tag i rökning och mat. Men inte heller där lyckas jag. Att unna sig är inte att vräka i sig chips och rödvin eller en cig på altan. Att unna sig är ju egentligen att ta vara på sig själv. Men ack så svårt.

Varför? Jag vet faktiskt inte - kanske har jag helt tappat greppet eller så har det att göra med det jag började: att vara snäll mot sig själv.