Idag tänker jag på dig Maria - eller Ia som vi kallade dig. Idag är det ett år sedan vi förlorade dig och det är verkligen en förlust. Jag tänkte när jag vaknade inatt på ett par av våra samtal, det kändes alltid väldigt bra att prata med dig, ofta gällde det barn eller funderigar i stort. Ibland pratade vi jobb och karriär och du var insiktsfull och alltid med en touch av krasshet som jag gillade så mycket. När vi satt hos dig och åt mat och/eller drack vin var stämningen alltid varm och inbjudande. Jag kände mig alltid välkommen hos dig från den första gången jag klev innanför dörren. Jag hann aldrig säga tack för att du tog emot mig med den värmen trots den ovanliga och udda situationen. Jag önskar jag fått tid att säga det till dig, jag önskar att jag kunnat prata med dig om livet nu. Jag känner att du hade kunnat säga något klokt. Timmar, dagar och veckor går men du finns med i mina tankar ofta. Tänker lite på vad du skulle sagt i olika situationer och jag hör din röst och ditt skratt. Det är väldigt skönt men också så smärtsamt. Jag önskar att du var kvar.