En annan sak är röster. 

En "skön" röst är nog något som verkligen kan få mig att falla. Behöver inte vara romantiskt fallande utan personligt mer. 

1990 kom Bengt Magnusson in i våra vardagsrum och läste nyheter. Han har en röst som jag gillar och jag har honom att tacka för mitt nyhetsintresse. Med Bengt på morgonen blev 90-talets nyheter något jag inte kunde var utan. 

I musiken har det varit många, för att nämna några så Terrence Trent Darby, Promoe och Simply Red. 

En gång hittade jag ljudbok med Katarina Ewerlöf och jag blev som hypnotiserad. En insensitet och hängivenhet som gjorde att jag slukade bok efter bok. 

När jag först hörde Kodjo Acolor blev jag irriterad över hans då i mina ögon naiva röst och ordval men allt efter tid blev han mer mogen och hans röst något jag gillar starkt. När han gjorde Kodjos val inför EU valet var jag fast. 

Nu senast, Achmed Berhan på Tankesmedjan. Där föll jag för rösten omedelbart, gillar hans sätt att tänka och rösten som gungar lite med en svag antydan till Rinkebysvenska och motsägelsen i ett artikulerat och intellektuellt ordval gör det mäkta intressant och jo, jag är fast. 

Privat finns det och har passerat revy människor med röster jag gärna lyssnar på länge. Det gör att personerna blivit viktiga för mig. 

Det är häftigt att upptäcka sånt här om sig själv, att röster är något jag så starkt förknippar med vad jag tycker om någon eller hur jag uppfattar en person. 

Min egen röst, den låter på ett sätt att om jag träffade mig själv skulle jag inte bli det minsta imponerad. Jag har försökt jobba med min egen röst men har fattat att det är som det är :) 

Skulle vilja vara så där lugn och lite beslöjad men nä - det är jag inte och kan nog inte bli heller. Jag har en mörk men lätt hysterisk röst som kan skrämma djur och små barn i flykt. 

Men jag lyssnar på andra och blir inspirerad och glad. 

Tack Bengt, Katarina, Kodjo, alla i musiken och Achmed.