Den här texten blir kanske (säkert) fylld av faktafel men försök läsa bortom det och se andemeningen i det jag skriver. 

Det är från början en av mina vänner som berättat om det här då han känner dem personligen. Min vän, en person jag beundrar för integritet, klokskap och allmänbildning. En dag i höstas satt Ulf och jag inför en lunch på Kolmården, vi satt på ett berg med fantastisk utsikt över Bråviken. Vi pratade om livet i stort, funderingar kring smått en hel del skratt och skojande. Sedan gled samtalet in på vännerna som sitter fängslade i Tunisien. 

Det handlar i stort om två killar som för att hjälpa en norsk kvinna i vårdnadstvist, de skulle hämta hennes dotter. Killarna blir tagna av polis och fängslade. De har suttit där sedan dess. 

Ett ganska lamt UD och komplicerat rättssystem i Tunisien gör att killarna spenderat inte en utan två jular fängslade. 

När jag tänker på det blir det så oerhört svårt, stort och fyllt av frågor. Hur gick det för den norska kvinnan? Hur är det med flickan? Hur i hela friden ter sig vardagen för anhöriga till killarna? Hur förklarar man för sina barn att pappa sitter i fängelse i ett annat land? Hur gör man som äkta hälft för att ta sig igenom vardagen när den är fylld av ovisshet och oro? 

Människor går omkring och känner att nu jäklar ska jag ta tag i vikten, träningen, pengar eller maten. Vi ska "förändra" oss och världen. Men fy farao vad smått allt blev. Självklart är mitt värsta det jag kan relatera till men visst kan vi alla höja blicken och tacksamt se oss omkring för att vi faktiskt har det ganska bra. 

Jag önskar verkligen att killarna Pelle och Daniel blir fria snart och får komma hem till sina familjer. 

Det jag vet är att jag efter samtalet med Uffe blev förtänksam och ofta när jag ser uppdateringar på Facebookgruppen blir jag sorgsen. Idag kom det över mig igen. 

Jag kan inte göra så mycket men kan uppmana alla att gå med i gruppen på face som stöd. Den heter Frige svenskarna i Tunisien 

Personligen tänker jag dessutom vara tacksam för det jag har.