Av hela mitt hjärta

Jag har skrivit om det förr och jag gör det igen. 
Det är så sjukt mycket enklare att leva andras liv, fostra andras barn och vara förnuftig åt andra. 

Säkert därför jag gillar mitt jobb där jag får ge goda råd, komma med klyschor om det ena och det andra. 

Jag är precis som andra men har också fått lära mig emellanåt den hårda vägen att inte säga jag ska/skulle aldrig. För det får man ta mig fan äta upp jämt. 
Jag menar vem trodde att jag skulle hamna i en liten stuga i skogen och dessutom trivas? Eller vem trodde att jag skulle få två fantastiska barn som faktiskt  trots (i en dels ögon) mitt sorgliga försök till föräldraskap, är kloka, trygga, roliga och väldigt smarta? Vem trodde att jag skulle kunna rida in en häst? Ja, det är många som tvivlat inte minst jag själv och listan är lång. Jag är övertygad om att du också har sådana saker i ditt liv. För det är ofta så, och det är det här inlägget handlar om, att vi som står bredvid har ögon om att andra borde göra si eller så. Vi skakar på huvudet och tänker att det går ju inte. Det klarar hon/han inte av. Hon/han gör fel, för mycket eller för lite. Och så maler vi på. Men vi glömmer hur mycket stöttning gör och framför allt vi glömmer hur lätt det är att hamna där själv. 

Ta exemplet hemlös, inget du tänker att du ska råka ut för. Då är det lätt att se ner, döma eller fördöma. Men tänk om det var du? 
Det kan vara ekonomi, dåliga relationer, taskig chef, svårhanterat barn eller vad som - har vi inte upplevt det har vi sällan förståelse. Låten "Walk a mile in my shoes" är talande. 
Jag förstår att det vi upplevt är den referensram vi har och därför är det svårt. Jag vet också att det är mitt värsta som är mitt värsta - vi ser sällan utanför det förrän vi hamnar i det. Hur vi handskas med våra bekymmer är nog beroende på bagaget vi har innan och vilken stöttning/förståelse vi får. 

Men om din granne har ditt absolut värsta och dessutom bär på fler bekymmer och ändå tar sig fram. Beror det på att vi är olika starka? Olikt fostrade? Inte ser någon annan utväg? 
Eller är det så att det bara är den djupt rotade överlevnadsinstinkten vi alla bär? 

Innebär det då att de som väljer att ta sitt liv inte har den instinkten? Nej, jag har under åren förstått att de faktiskt inte ser någon annan väg. Livet är en gåva - men det kan bli en plåga och för mycket. 

Det är då. Det är verkligen då jag önskar att vi höjer våra fördömande blickar och finns för andra. Vi har så mycket kraft i oss alla. 

För vi tror att just vi har det svårast. Att jobba heltid, inte ha jobb, fostra barn, inte kunna få barn, ekonomi, kärlek eller vad det nu är vi dras med. 

Men om vi lyfter blicken spetsar öronen och verkligen, helt utan slöja av vår egen viktighet, lyssnar. Då kanske vi ser och hör vår vän, granne, familjemedlem eller kollega som faktiskt drar ett tungt lass. 




 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0