Lägg till möjligheten att helt slippa ta hänsyn till någon annan i rummet eller ens huset. Att ogenerat kunna ligga på rygg och snarka hejdlöst (jag låter som en 100 kilos vinberusad skogshuggare). Att vakna på natten och kunna tända lampan om jag vill. Bestämma mig för att läsa, spela spel eller kolla film. Och det bästa av allt: kunna ligga tvärsöver hela sängen precis som jag vill det är underbart! 

Hade jag bara haft en säng som gungade likt en hammock också ja då hade jag varit i himmelriket. 

Men jag ser fram mot besöket i helgen och kanske får jag till och med sovsällskap det är ju också trevligt som omväxling. 

Jag har i detta också upptäckt riktigt bra vänner och kollegor. Jag imponeras över folks kunnighet och omsorg. 

På jobbet blir jag i princip varenda dag glad över möten med fina deltagare. Det är riktigt kul. Min dotter har en hund som är så charmig så jag smälter och jag har kapitulerat i att han nog är det närmaste barnbarn jag kommer på ett tag. 

I Sverige och världen är det inte lika ljusrosa, jag är verkligen orolig över mämniskosynen som råder. En del av mig känner ett behov av att engagera mig mer. Jag har inte tagit ställning vart jag står än så jag får avvakta lite än tror jag. 

Hade ett ganska lång och trevligt samtal när jag kom hem idag, det gav en bra känsla som får vara det jag tar med mig idag. Jag hoppas det fortsätter i den andan. Jag verkligen hoppas det. 

P3 guldgala - kan vi prata lite om den? 

För det första kan man lite elakt konstatera att det som är fantastiskt i radio inte är lika fantastiskt live. Men ett par saker fick mig att lite skratta men också reflektera lite. 

Värdparet gör entré, klänningen på Tina Mehrafzoon är inte snygg och när hon sedan droppar ytterdelen har hon en klänning som är allt annat än smickrande för henne. Jag reagerar men ler mest. 

Seinabo Sey kommer ut på scen och det första måste jag få fråga: är det inga  speglar i logen??? Urringningen är på tok för djup, den är helt utan bh-del vilket gör att gravitationen får fullständig frihet. Utöver det är klänningen så tight att det utvecklar ett "tredje" bröst i mitten. Kunde ingen sagt detta till henne? Det är inte schysst. Jag bara kände att det är tur att hon kan sjunga. 

Det blir lite som att låta Carola hålla ett ekonomiskt föredrag. Eller låta mig laga mat på Nobelmiddagen. Missförstå mig rätt - jag har Carola som en av mina idoler och jag lagar en hyfsad pasta bolognese men vissa saker blir pinsamt. 

Nåväl - det är ingen skönhetstävling så kläder kan man bortse från. 

Vinnarna är övervägande kvinnor - jag gillar kvinnor. Imponeras över kvinnor som tar plats och gör bra jobb men känslan här blev att man i någon iver att vara PK så väljer man kvinnor. Det kändes mer som ett statement än en gala. 

Lite som om man brainstormat och tänkt till riktigt jäkla hårt hur man ska lyfta fram kvinnor och riktigt gå i bräschen för jämlikhet och i det tagit i så man kräks. Det fattades bara att de haft Lilla Al-Fadji som värd också ...

Och nej jag har inte gjort research jämfört och räknat. Det överlåter jag till människor med för mycket tid som orkar sitta och räkna ut hur mycket kvinnoröster det är i Disney på julafton eller hur många procent manliga akter det är på festivaler på sommaren. 

Det är bara min känsla och mitt intryck. 

Och jo. Jag är för jämlikhet och jag gillar väldigt mycket av det P3 gör. 

Vanlig dag idag, äntligen rutiner. Men på jobbet blev det verkligen allt annat än lugn. Mängder av mail och min to do list blev allt längre i takt med att folk strömmade till på jobbet. Deltager som behövde prata, kollegor som behövde hjälp och telefon, hela tiden denna telefon. Mitt i allt ringde AF och påminde om möte kl 12 som jag mycket riktigt glömt, eftersom jag hade möte i Katrineholm kl 15 hann jag inte tillbaka till kontoret vilket gav en hackad dag. 

Hann inte alls allt jag tänkt trots att jag var på plats redan 7. 

Snabb träff hos Jennie och sedan hem, kom innanför dörren tolv timmar efter jag stängt den i morse och helt slut. 

Lagade mat och sedan har det blivit tv och slappa. 

Jag tänker på det här med att det är verkligen em tuff verklighet vi lever i. Alla vill ha sitt och en del är bättre på (eller mindre lyhörda) att ta plats och utrymme ... 

På radion pratade de om vad du skulle göra om domedagen var här, dina sista timmar på jorden...

Jag skulle vara med mina barn och jag tror att jag skulle vilja avsluta på hästryggen i full galopp eller som det känns just nu: i soffan, under en filt och lugn.... Vad skulle du göra?

Det är inte så lätt att hitta hit, ja om man inte är med i Hells Angles, så jag var beredd att lotsa men det gick bra. 

Riktigt trevligt och nu sitter jag här och är rätt trött. Sociala grejer tär på mig :) 

Det blir tv och lugn kväll här. Imorgon är det heldag det vet jag :) 

Kom att tänka på det här med föräldraskap, tydligt är det trots vårt så kallade upplysta samhälle, att en del på riktigt tror att man kan döva sitt dåliga samvete och bana väg för egen intresse genom att köpa saker till sina barn. Hur kan man missa att det endast genom närvaro och genuinitet vi är bra föräldrar? Det handlar aldrig om pengar.

Man kunde tro att alla visste det.  

att tvätta och duscha riktigt länge :)

Idag passade jag hund på morgonen för dotter hade viktigt möte.

Åkte till jobbet och laddad för en måndag med allt vad det innebär. Gillar ju vardag så måndagar är helt okej. 

Under lunchen var det ovanligt tyst och lugnt och när jag passerade ungdomarna efteråt så gnällde de lite på att det var segt, jag var hurtig och sa att: kom igen nu. Gick in och började lektion som vikarie för språksvaga idag, noterade på vägen dit hur tyst det var och fan, var det inte släkt i var och vartannat rum...

Skrev på tavlan om plural och singular, jag tror att deltagarna var ganska underhållna av mina försök (hopplösa) till att tala sakta och min blandning av att rusa runt och visa rent praktiskt om bord och trasor och flaskor. Det blir ett smärte gympass :)

Rätt var det är står en kollega i dörren och säger: trevlig helg! Jag svarar: går du nu??? Tittar på klockan och den är halv två... Han svarar ja det är halvdag idag... 

Så därför var det tyst och mörkt! Mina deltagare skrattade och blev glada när de förstod att de skulle få gå hem. 

Jag avslutade dagen lite snopet och gick sedan jag med... Det här med aftnar är svårt!! Men jag gillar helger också så jag var inte svårövertalad. 

Hemma var det ganska kyligt så jag tände många ljus, strök min tvätt och kollade tv. Tog sedan min pyjamas, vetekudden och en flaska bubbelvatten med mig hit till sängen. Imorgon blir en rolig dag, det ser ut som jag får besök! 

Men först ska jag sova ut! 

Min mamma och pappa tvivlade. Mina syskon tvivlade men idag kom sanningen fram. 

Det är bra och NU kan jag börja reda ut det på rätt sätt. 

I somras tog man upp på radio om att festivalerna hade övervägande band och artister av manligt kön. Man tyckte att det borde kvoteras in kvinnliga artister och det var någon som gjorde en festival med enbart kvinnliga artister. 

Och nu inför jul har någon/några suttit och gått igenom Kalles jul och räknat ut hur många karaktärer som är manliga respektive kvinnliga. Man kollade också hur många repliker de olika könen hade i procent...

Jämlikhet för mig är möjlighet. Möjlighet att oavsett kön, ras, religion eller sexuell läggning få göra och utöva det han/hon vill. Så tänker jag. 

Kvotera blir lite tokigt och gör man enbart kvinnofedtivaler (eller politiska parti för den delen) så är väl de inte heller jämlikt. I just festivalsammanhang är det väl de artister som är bra som blir bokade? 

Sedan funderar jag varför man lägger energi och tid på att räkna ut hur många manliga/kvinnliga karaktärer det finns i en tecknad  film som dessutom är skapad under en tid när vi i världen inte kommit så långt i vårt tänkande? 

I mina ögon är det lite fånigt och inte det minsta relevant. 

Det känns lite som om vi lägget fokus på att analysera saker och se hur "orättvist" det är och likt tempertantrum  treåringar lägga oss på golvet och yla, ja golvet har bytts ut till Facebook och andra sociala medier. 

Istället borde vi lägga fokus på att engagera oss. Lägga tid på våra barn, göra våra flickor starka, modiga och ge dem tron på att de kan och får. Göra våra pojkar starka, säkra och ödmjuka nog att låta kvinnor komma fram. 

Det är så sjukt mycket enklare att leva andras liv, fostra andras barn och vara förnuftig åt andra. 

Jag är precis som andra men har också fått lära mig emellanåt den hårda vägen att inte säga jag ska/skulle aldrig. För det får man ta mig fan äta upp jämt. 

Jag menar vem trodde att jag skulle hamna i en liten stuga i skogen och dessutom trivas? Eller vem trodde att jag skulle få två fantastiska barn som faktiskt  trots (i en dels ögon) mitt sorgliga försök till föräldraskap, är kloka, trygga, roliga och väldigt smarta? Vem trodde att jag skulle kunna rida in en häst? Ja, det är många som tvivlat inte minst jag själv och listan är lång. Jag är övertygad om att du också har sådana saker i ditt liv. För det är ofta så, och det är det här inlägget handlar om, att vi som står bredvid har ögon om att andra borde göra si eller så. Vi skakar på huvudet och tänker att det går ju inte. Det klarar hon/han inte av. Hon/han gör fel, för mycket eller för lite. Och så maler vi på. Men vi glömmer hur mycket stöttning gör och framför allt vi glömmer hur lätt det är att hamna där själv. 

Ta exemplet hemlös, inget du tänker att du ska råka ut för. Då är det lätt att se ner, döma eller fördöma. Men tänk om det var du? 

Det kan vara ekonomi, dåliga relationer, taskig chef, svårhanterat barn eller vad som - har vi inte upplevt det har vi sällan förståelse. Låten "Walk a mile in my shoes" är talande. 

Jag förstår att det vi upplevt är den referensram vi har och därför är det svårt. Jag vet också att det är mitt värsta som är mitt värsta - vi ser sällan utanför det förrän vi hamnar i det. Hur vi handskas med våra bekymmer är nog beroende på bagaget vi har innan och vilken stöttning/förståelse vi får. 

Men om din granne har ditt absolut värsta och dessutom bär på fler bekymmer och ändå tar sig fram. Beror det på att vi är olika starka? Olikt fostrade? Inte ser någon annan utväg? 

Eller är det så att det bara är den djupt rotade överlevnadsinstinkten vi alla bär? 

Innebär det då att de som väljer att ta sitt liv inte har den instinkten? Nej, jag har under åren förstått att de faktiskt inte ser någon annan väg. Livet är en gåva - men det kan bli en plåga och för mycket. 

Det är då. Det är verkligen då jag önskar att vi höjer våra fördömande blickar och finns för andra. Vi har så mycket kraft i oss alla. 

För vi tror att just vi har det svårast. Att jobba heltid, inte ha jobb, fostra barn, inte kunna få barn, ekonomi, kärlek eller vad det nu är vi dras med. 

Men om vi lyfter blicken spetsar öronen och verkligen, helt utan slöja av vår egen viktighet, lyssnar. Då kanske vi ser och hör vår vän, granne, familjemedlem eller kollega som faktiskt drar ett tungt lass. 

 

Nyårsafton var lugn med hundar, dotter och en vän till nämnda dotter. Trevligt lugnt och helt nyktert. Det känns bra att inte få förväntningar spolierade av simmiga fulla ögon. Det är viktigt för mig att mina barn inte upplever det jag själv gjorde när jag växte upp. Jag önskar att inga barn ska behöva göra det. Jag är absolut inte nykterist men får allt svårare för alkohol. 

Idag har jag städat huset med intensitet och glöd och hela tiden även mentalt städat i mitt huvud. Jag kommer inte göra några nyårslöften - det är inget för mig men jag har gjort rent hus både bokstavligen och mentalt och det var väldigt skönt. 

2014 är slut och jag är lite klokare än innan, känner mig vaken och redo. Jag ska jobba hårt på att behålla den känslan utan att gå omkring och vara tacksam mot högre makter eller andra. Det är jag som gör jobbet och ibland gör jag fel men det är okej för man kan alltid försöka igen och göra bättre. 

2015 blir ett riktigt Busår, jag har verkligen en fantastisk häst som jag med hårt jobb, massa kärlek och ett gäng morötter ska utvecklas med. Han är min finaste kille som nu är 4 år! 

Ibland är man liten ledsen och svag - det inser jag att jag kommer uppleva även under året som kommer, men med erfarenheterna från året som gick känner jag mig rustad och redo - jag tror att jag kommer vara lite lite farlig. 

Jag har den sista tiden fått kontakt igen med en kvinna jag tappat för ett antal år sedan. Vi har alltid varit olika och ack så lika. Hon är den mest välorganiserade och har det mest välinredda hus/lägenhet jag sett. Hon är pedant men en fantastisk värdinna helt olik mig.  Hon har en tuff attityd och ett sätt att uttrycka sig på som gör att man ibland tänker att hon söker fight. Ja, hon är visst lite som jag där. När vi bråkat har vi på något sätt och i mina ögon, kanske mest börjat om eller lagt locket på.

 Så för några år sedan skar det sig. Rejält. Jag valde att helt kliva av inte bry mig och tror att hon gjorde detsamma. 

Men som sagt livet är lustig och att skriva om det här är extra kul för det var på grund av ett inlägg här vi återknöt. 

Hon skrev en kommentar och jag svarade. 

Den här gången har vi pratat. På riktigt. 

Rett ut, sett varför den ena gjort och sagt det som blivit gjort och sagt. I det kunde vi mötas och verkligen på ett ärligt sätt närma oss varandra.

Vi ÄR lika. Vi har så otroligt många saker som förenar oss. 

Den tuffa attityden har sina skäl hos oss bägge och jag lovar er att det är fantastiskt skönt att någon vet varför och förstår. 

Vi har parallellt gjort resor i våra liv som är skrämmande lika. I det hittar vi nu styrka. 

Jag vet att många provoceras av vårt sätt och det skrämmer bort folk. Jag inser att vår nu återfunna gemensamma väg ger höjda ögonbryn, jag förstår det. 

Men jag är tacksam för att jag ärligt kan säga att jag inte känner mig ensam på min väg för första gången. Jag känner ödmjukhet över att få ta del av hennes liv och finnas för henne. 

Att ärligt prata och vara beredd att lyssna till en annan person gör att man verkligen får något. 

Jag tror faktiskt att det är så att det största misstaget folk gör, de har så mycket fokus på vad de vill säga att de inte verkligen lyssnar. 

Man måste inte vara överens om allt men man kan mötas i det. 

Så tack du fina syster för att du är mitt stöd. Tack för att du är klok, varm och härlig. Jag är glad att vi hittade varandra igen. 

När jag förklarar att nej inte nu säger man att man vill att jag ska vara lycklig eller undrar om jag inte vill ha någon att kramas med alla fall. 

De som ställer frågor hintar om kramsällskap eller singelbekanta är allt från nära vänner, människor jag knappt eller inte alls känner till kollegor, släkt och annat löst folk. 

Så av det skälet: nej jag vill inte. 

Jag tycker inte att det definierar vem jag är om jag har någon eller inte. Jag har inget som helst behov av att leva i någon form av tvåsamhet, kk- relation eller dejtande. Alls. 

Det är inte så att jag helt saknar erbjudande  Det är inte heller så att jag är bitter. Jag vill inte. 

Jag tror stenhårt på att man får vad man förtjänar så om ni också gör det så: 

Ni som tycker att jag är dum puckad och idiot - ni kan njuta av att jag sitter ensam i min stuga och ingen har. Rätt åt mig. 

Ni som gillar mig kan slappna av och glädjas av att jag är nöjd med mitt eget sällskap och trygg i det. 

Nu blir alla nöjda - allra mest jag. 

Win win! 

All well and done. 

Fast näe tycker jag. Menar man på riktigt att tystnadsplikten är värd 60000??? Wtf? 

När jag träffar en person som har tystnadsplikt kan det innebära väldiga förtroende och 60000 skulle inte på något sätt ersätta den förlusten. 

Är det hit vi kommit? Att förtroende inte är värt ett skit? Är det den signalen som ska ges? 

Att folk ljuger och att folk inte menar det de säger har jag förstått och upplevt. Men när det är människor som i sin yrkesutövning ska kunna vara pålitliga och får våra förtroende då måste man väl för i helvete ställa krav? 

Jag blir lack så jag ruggar känner jag och så blir jag rädd. 

Privat har jag vänner och barn som jag också vill vara bra för och finnas till för. 

Service är en självklarhet för mig. 

När jag kommer hem älskar jag tystnaden, lugnet. Tid med Bus och att lägga mig tidigt, äta middag i sängen, tända ljus eller bara sitta ute på altan. 

Sista tiden med tre grupper och ny personal på jobbet och även mycket privat gör att nästa vecka är efterlängtad. 

Semester. 

Min tid. Jag behöver inte svara i telefon om någon ringer, jag behöver inte ställa upp, fixa eller på något sätt göra något jag inte vill ingen får något av mig som jag inte har lust med. Min tid. Min återhämtning. 

Jag behöver inte vara förstående eller bidra med lösningar. 

Jag tar timeout och skiter fullständigt i alla "måsten" "borde" eller "hänsyn".

Jag ska bara ägna mig åt det som ger energi. 

Jag hoppas det regnar snöar och haglar. Jag hoppas det är skitmörkt tidigt. 

 

Att vi inte får veta allt är ju givet, det är så vi handskas med våra barn, det är så chefer bedriver framgångsrik verksamhet. Varför skulle politiken vara annorlunda? 

Har länge förvånats och på senare tid förfasats över länkar inlägg och uttryck på sociala medier. Politiska inlägg som känns helt ogenomtänkta. Väldigt mycket rasism ser jag. Bland annat är det flera som hyllar ryssarna när de ställer krav på muslimer som vill bygga moskéer, ryssarna känner att visst bygg moské om vi får bygga vår kyrka i ert land. Det låter rimligt kan tyckas. Men det är samma land som vi förfasade oss över kring gaylagar men det har vi lite bekvämt just glömt? 

Jag ser också fler som är ute och filmar romer som "slänger" mat och folk som har bevis för att det är organiserat. 

Utöver det har jag ätit gott haft tid med Bus och varvat ner. 

All semester kräver ett miljöombyte, så jag for till Tälje och Stockholm. Träffade pappa och hann med en kille som verkligen är bra. Åkte till min son och fick mangla - det är något visst med ljudet mangeln och sedan få ut krispiga lakan och handdukar. 

Jag har också blivit bjuden på fantastisk middag på restaurang och det blev bio efter. 

Bion var Gone girl. Har du inte sett den så gör det. Riktigt bra film, har du varit eller har tankar på att vara otrogen kommer du tänka igen :) 

När jag åkte hem efter bion så hade jag en stund i bilen och tänkte på filmen. Ska inte avslöja för mycket men kvinnan är sjuk tänkte jag först. Sedan började jag tänka på hur raffinerat hon ljuger, hur indignerad och sårad hon blir när hon blir ifrågasatt. Hur hon använder tårar till att få sin vilja genom och fokus till hur hon mår. 

Helt galet tänkte jag och log, sånt finns ju inte det var bara film. Att någon ljuger raffinerat, kombinerar med tårar och utbrott. Någon som fabulerar om andras död, sina egna upplevelser som så hemska att man inte kan annat än trösta och ömma. 

Och i verkligheten blir det inte riktigt så tokigt, folk ser igenom - film överdriver alltid. 

Men sedan insåg jag, att det gör det visst. Inte riktigt så tokigt men nästan, jag har ju själv upplevt det. 

Jag gillar när vi säger saker som de är och inte lindar in det så mycket. Likaså gillar jag när vi ser saker som de är och inte i det romantiska skimmer som för tillfället passar oss.

 

När man försöker gå ner i vikt eller när vi försöker förklara varför vi gör si eller så ja då friserar vi ofta saker för att det ska kännas mindre jobbigt att vi är så där vansinnigt - mänskliga.

Jag tycker att följande texter vore kul - ärligt och roligt. Och intressant - jag är dönyfiken på om det skulle göra något åt försäljningssiffrorna..